Fisk i kosthållet

Vid sidan av spannmål och mjölkprodukter har fisk varit basmat. Sill och strömming har under de senaste 200 åren, tillsammans med potatis, varit den kost som de flesta människor överlevt på.

Svartvitt fotografi. Två långsmala båtar i vattnet. I båtarna står fem personer och lägger ut nät.

Fiske med nät i Junosuando, Norrbotten år 1938. Foto: Erik Lundmark/Isof (CC BY-ND).

Vi har en lång kust och många sjöar och vattendrag, så det finns stora möjligheter att fiska. Fiske har framförallt varit viktigt på platser där förutsättningarna för jordbruk varit sämre. Sedan medeltiden har fisk varit en viktig handelsvara och sill och torkad torskfisk har sålts över hela Norden. Yrkesfiskare har alltid funnits och för bönder och strandsittare, jordlösa vid kusten, fiske- och kustsamer har fiske varit en viktig biinkomst. En stor del av fångsten har sålts till stadsbefolkning i närområdet.

Rätten till fiske har varit reglerad, främst när det gäller fasta fiskeredskap i älvar och insjöar, som tillhört markägare. Havsfisket har inte reglerats på samma sätt, förutom vissa grund i Östersjön.

Olika slags fisk

Hur olika fiskarter har värderats som matfisk har också varierat, i både tid och rum. Sillen är den fisk som haft störst betydelse i vårt kosthåll. En mycket näringsrik fisk är det också. Vanligtvis saltades fångsten ner och fick på så sätt en lång hållbarhet. Befolkningen i inlandet har alltid köpt salt sill och strömming från kustborna och med näringsfriheten och lanthandelns etablering underlättades och utökades konsumtionen av salt sill och strömming. Det var också vanligt att arbetare som hade naturalön, till exempel statare, hade en del av sin lön i form av tunnor med salt sill.

I stort sett alla sötvattensfiskar har fångats, men viktigast har varit gädda, abborre, gös lax, harr, öring, röding, sik, siklöja, lake, braxen, id, nors och mört, samt flodnejonöga och ål. En del fisksorter har spridits med människans hjälp, som sutare och karp. Den östjudiska invandring som under senare delen av 1800-talet kom till Sverige från västra Ryssland, innebar en efterfrågan på karpfiskar, som ingår i den traditionella sabbatsmåltiden.

Fiskemetoder

Fiskemetoderna har varierat och det finns en flora av fiskeredskap, vissa anpassade för särskilda arter. Allt från att fiska med spö och krok och fånga fisk med händerna eller snara, något som också barn i alla tider ägnat sig åt, till att tråla från båt. Fasta fiskedon som burar och kassar har betraktats som enskilda. Notdragning innebar att vissa fiskeplatser betraktades som privat egendom.

Svartvitt fotografi. Kvinna som använder eldtång för att vända på långsmala fiskar upplagda på halster på en järnhäll.

Nyfångade nejonögon halstras över en järnhäll i Älvkarleby, Uppland år 1969. Foto: Wolter Ehn/Isof (CC BY-ND).

Konservering och tillagning

I vårt klimat är förrådshushållningen en nödvändighet och det finns också ett flertal olika metoder för att bevara fisk för kommande behov. Att torka har varit den vanligaste. Ibland har fisken först saltats och sedan torkats. Mer salt krävs vid insaltning i tunna, som har varit mycket vanligt under de senaste 200 åren. Tidigare var importvaran salt dyrare. Mindre salt går åt till gravning eller fermentering (mjölksyrning) av fisk, vilket under denna tid var vanligast i norra Sverige. Surströmming är ett exempel.

Rökning av fisk har också varit vanligare norröver, särskilt inom den samiska traditionen. Under slutet av 1800-talet spred sig rökning som en konserveringsmetod i hela landet. Rökning bevarar inte fisken i samma utsträckning som saltning, torkning och fermentering och metoden slog inte igenom förrän under sent 1800-tal. Den kan i första hand ses som en tillagningsmetod och en smakförhöjare. Detsamma gäller inläggning av sill i ättika, kryddor och lök, som först blev vanligt i Skåne och främst i borgerliga miljöer.

Infrysning, som idag är den vanligaste konserveringsmetoden, förekom också förr, av naturliga skäl främst i de norra delarna av landet.

Det vanligaste tillagningssättet var att koka all mat, även fisk. Om man stekte fisken, var det oftast glödstekning. Man la helt enkelt fisken på glöden, i senare tid ofta inlindad i ett tidningspapper. Halstring var också vanligt, inte minst när man var på fisketur. Man trädde upp fisken på en pinne och halstrade den över elden. Mindre vanligt var att den stektes i panna.

Om fisken tillagades på något annat sätt, handlade det oftast om någon slags kamsmat, att den bakades in i en deg av korn- eller rågmjöl, eller potatis, och sedan kokades, som en palt eller kroppkaka.

Allt på fisken togs tillvara. Torskhuvuden, till exempel, ansågs som en delikatess, liksom levern från vissa fiskar, som laken. Rommen och mjölken tillagades ofta separat. Under nödår kunde även benen ätas. Skinnet kunde komma till användning på annat vis, till exempel som klarskinn till kaffet.

Fiskeindustrin växer fram

Våra uppteckningar speglar en tid då fiskeindustrin växte fram. 1906 började den feta islandssillen läggas in på burk i Bohuslän, men det var efter första världskriget som inläggning av islandssill tog verklig fart. Under första världskriget propagerade statliga myndigheter och branschorganisationer för ökad användning av olika slags fiskar. Effektivare fångstredskap och förbättrade kommunikationer bidrog också till att fisken fick ett stort uppsving som livsmedel.

Svartvitt fotografi. Mindre fiskebåt förtöjd i båthus. Båten är full av fisk och tre män på bryggan och en i båten hjälps åt att skaka näten fria från fisk.

Fiskare återvänder med en stor strömmingsfångst, och skakar här näten fria från fisk. Älvkarleby, Uppland år 1942. Foto: Harald Forsberg/Isof (CC BY-ND).

Fisk i Kokboken

Röster från arkivet

Dalarna

Bonäs, Mora: Det fanns ju de som fiskade så pass mycket att de saltade ner fisken för att kunna förvara den, men det hör endast till undantagsfallen, som det också hörde till undantagsfallen att det fanns en bössa i varje gård.---

Att jakt och fiske inte var mera allmänt beror nog som sagt på att man inte hade tid att syssla med det. Hela sommaren hade man arbete fullt upp med att sköta om insamlingen av foder till kreaturen, man hade ju flera fäbodvallar, långfäbodar och hemfäbodar, man hade sjöslog och kölslog (slåtter på myrar och utmark) och hackslogor och det var mycket arbete med allt detta. Fisket blev det att syssla med ”på fritid” tex när inte väderleken tillät dem att hålla på med något annat, och särskilt då, när de voro uppe på fäbodvallarna, när man var i hemby hade man ju alltid någon hemslöjd att hålla på med. Men det fanns ju även sådana personer som uteslutande sysslade med fiske, i Bonäs fanns det två ”fiskare”.---

Men i vanliga fall skaffade man sig vintersovel till potatisen på så vis att man köpte en strömmingsfjärding på hösten, och denna fick lov att räcka hela vintern, men många gånger räckte inte strömmingen längre än fram på vårsidan och då fingo vi vara nöjda med att doppa potatisen i ”rena saltet” = i bara salt.---

Det hände att man fick så mycket lake att man tog dem med sig till Gevle när man körde foror och sålde den där eller bytte till sig sill, strömming, salt osv. man lät laken frysa och sålde den färsk. ---

Inte ens under nödår ägnade man sig åt jakt och fiske mer än annars. Fisken blandades aldrig i bröd, men väl bark, halm och agnar.

Berättat av: Rombo Filip Eriksson
Plats: Mora, Dalarna
Upptecknat: 1934 (Uppsala 6820, frågelista M25)

Se hela uppteckning 6820 Pdf, 23.4 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 23.4 MB)

”Hadd´ int´ fisken funnits, hadd´ våra förfäder svultit ihjäl”, är ett ännu gängse talesätt i Söderbärke.

För både bönder, småbrukare och backstugusittare var fisket av största betydelse. När husmodern i en gård såg, att fisken började taga slut i förrådet, brukade hon säga: ”Hör ni kärar, å dä slut i fisktunna snart, nu får ni ut å dra not igen”. Fisk fanns i regel året om och utgjorde den förnämsta födan.

Under nödåren 1860-1861 bestod födan nästan uteslutande av fisk.---

Fiskets produkter avyttrades ej. Den fisk man fick upp användes inom hushållet.---

I denna trakt ansågs, att man hade rätt att jaga och fiska, var och när man ville, såsom förfäderna gjort. Den lagstiftning, som sedan åstadkommits rörande jakt- och fiskerätt, är på vissa håll ej omtyckt.---

Berättat av: Gösta Hällen
Plats: Söderbärke
Upptecknat: 1934 (Uppsala 7441b, frågelista M25)

Se hela uppteckning 7441b Pdf, 7.9 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 7.9 MB)

Fisken hade sin största betydelse i hushållet, där den jämte bröd och mjölk var den stående rätten för dagen och ibland under nödårstider även fick ersätta brödet. Fisken avyttrades sålunda ej, utan användes i hushållet.

Berättat av: Mångs Karl och Mångs Olof (82 år) i Knås, E Holmberg (65 år) i Västbygge mfl.
Plats: Venjan, Dalarna
Upptecknat: 1934 av Håll Nils Mattsson, Venjan (Uppsala 6817, frågelista M25)

Se hela uppteckning 6817 Pdf, 11.9 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 11.9 MB)

Dalsland

Här var inte några fiskevatten. Den fisk som användes i hushållen köptes. Sillen köptes saltad, mest i Halden. I Uddevalla plägade man vid fiskmarknaderna om hösten köpa fisk för vinterbehovet. Där köptes saltlånga och lutfisk i mängd. Åren 1880 till fram emot 1900 fångades en myckenhet sill på västkusten och då for folk härifrån dit och köpte stora lass. En del av den insaltades för att sedan användas i hushållet. En del kokades eller stektes färsk och den minsta och sämsta kokades åt svin och kreatur.

Berättat av: Maria Aronsson
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1944 (Uppsala 16648, frågelista M25)

Se hela uppteckning 16648 Pdf, 5.6 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 5.6 MB)

Gotland

Jakten och i synnerhet fisket har här i äldre tid spelat en betydande roll för hushållningen.---

Att fiska var fritt i havet, men med någon inskränkning vid stränderna, där man av gammalt hade vissa platser som var förbehållet särskilda gårdar eller hemman som av dessas ägare voro rengjorda fiskevatten för notdragning.---

Berättat av: Carl Franzén (född 1881)
Plats: Hellvi (Äv Rute o Hejde), Gotland
Upptecknat: 1933–34 (Uppsala 6749, frågelista M25)

Se hela uppteckning 6749 Pdf, 24.7 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 24.7 MB)

Att fisken var huvudrätten i hushållet både för fiskare och andra är nog säkert, för så sent som i slutet av 1800-talet var det många som ej hade annan vinterföda än fisk, potatis och rovor.--- I min barndom var fisken stående rätt alla mål dagligen, naturligtvis tillagad på olika sätt.

De som ej fiskade själva, körde till stranden och köpte upp fisk för nedsaltning. Sill eller annan fastlandsfisk var mycket sällsynt.---

Berättat av: Johan Johansson
Plats: Hablingbo, Gotland
Upptecknat: 1952 (Uppsala 21714, frågelista M25)

Se hela uppteckning 21714 Pdf, 3.8 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 3.8 MB)

Gästrikland

Fisket bedrevs även som binäring i de flesta byarna. Undantag utgör Hargskär och Iggön, där det kunde bedrivas som huvudnäring. Likaså blev ju jakt och fiske av stor betydelse för finnarna, som kom som nybyggare till Hille skogstrakter.---

Fisket hade för det egna kosthållet en ännu större betydelse än jakten. Fisket bedrevs både av fattiga och välbärgade bönder.---

Berättat av: Vivi Wendin
Plats: Hille, Gästrikland
Upptecknat: 1941 (Uppsala 14857, frågelista M25)

Se hela uppteckning 14857

Härjedalen

Om husbehovsfisket

Dom fiska mycke förr. Dom for väst i fjällsjöan, for på vårn och skulle dra fisk för sommarn; och så for dom på hösten också ett tag. Det var röding och öring (Sik går inte längre upp än till Storsjön). Dom salta ner den och klövja hem.

Dom fiska på isen på hösten, på förjulsvintern, då det blev is. Dom fiska med isnät då. Det var samma slags fisk eller harr. Det är en sjö i Skervagsdala, Skervagen, där fanns harr. Men det är enda stället, harr går inte längre upp än skogsgränsen.

Dom salta fisken bara. De brukade nog inte torka den.

Berättat av: Hemmansägare Hans Jonsson (född 1896)
Plats: Ljungdalen, Storsjö, Härjedalen.
Upptecknat: 1949 av Ella Odstedt (Uppsala 20435)

Jämtland

Fiske bedrevs av de flesta, där förutsättningar funnos--- Gädda, sik, har, abborre, ”stämbit” eller öring, samt lake hörde till de bättre sorterna. Mörten ratades i regel /=kastades tillbaka/. I fattigare hem fick den dock duga.---

Berättat av: Arvid Landhem
Plats: Borgvattnet, Jämtland
Upptecknat: 1956 Uppsala (arkivnummer 23300, frågelista M25)

Se hela uppteckning 23300 Pdf, 4.3 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 4.3 MB)

Fiske bedrevs regelbundet av såväl den fattigare delen av befolkningen, som de rika bönderna. Mest fiskades laxöring, harr, sik, gädda och lake. Under nödåren fiskades även mört, som ansågs för mindre ätbar, denna åt man själva, den ”finare fisken” såldes i mycket stor utsträckning.

Fiskevattnen voro rika på fisk, så man hade ej behov av att fara till andra avlägsnare fiskevatten. Det kunde dock hända att en och annan företog färder till fjällen för att fiska. Fjällvattnen voro synnerligen rika på ”rör” (röding), som naturligtvis ansågs för en verkligt stor läckerhet. Ofta fingo innebyggarna besök av lappar, som avyttrade sina förråd av fjällfisk till dessa.---

Strömming och sill förekom då och då i kosthållet. Ofta reste man till Sollefteå eller Levanger och tillbytte sig saltströmming och saltsill mot lantbruksprodukter.

Berättat av: Per Rohlberg, Laxsjö (född 1855) och Erik Jonsson, Ottsjön (född 1844)
Plats: Föllinge, Ottsjön och Laxsjö, Jämtland
Upptecknat: 1935 av Conrad Magnusson (Uppsala 8773, frågelista M25)

Se hela uppteckning 8773 Pdf, 9.5 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 9.5 MB)

Sillen inköptes antingen i Norge eller Sundsvall, kvantiteten var tunna, halvtunna eller fjärdedelstunna, sak samma med saltströmming, förr en mycket vanlig rätt. Såväl salt sill som saltströmming var då stående frukosträtter i vardagslag. Strömmingen kokades alltid i vatten, serverades tillsammans med spadet, strömmingen åts tillsammans med kokt oskalad potatis, över detta östes en del strömmingsspad. Strömmingsrom ansågs – det med rätta – vara en delikatess.

Berättat av: Erik Jonas Lindberg (född 1905)
Plats: Ragunda, Jämtland
Upptecknat: 1969 (Uppsala 27433, frågelista M81)

Se hela uppteckning 27433 Pdf, 20.5 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 20.5 MB)

Lappland

De första nybyggarna i Vilhelmina hade sin huvudnäring av fisket. Nybyggaren såg alltid till att det fanns någon fiskrik sjö där han tänkte slå sig ned med sina bopålar. En fiskrik sjö var detsamma som matsäcken, eller lika så gott som ett fyllt hebre.---

Salt fisk och potatis var huvudfödan. Barnen blev så trött på att äta salt fisk att de många gånger bestämt vägrade. Den salta fisken åts på mer än ett sätt. Man åt fisk som var kokt, stekt eller grav. Ofta kokades fisken tillsammans med potatisen. - - Det gick till så att sedan potatisgrytan var satt uppå kärlträet full med potatis och vatten, lades den fisk som skulle kokas ovanpå potatisen. När då potatisen var färdigkokt menade man att fisken var även den kokt. Då åt man fisk och potatis med fingrarna antingen direkt ur grytan eller uppöst i ett särskilt tråg som vanligen kallas ”pertråga”. Man lade då fiskarna på ena ändan av tråget medan man öste potatis på andra ändan av samma tråg.

I rikemanshus åts kornbröd och smör till fisk och potatis samt tjockmjölk och bröd efteråt, men i fattigmanshus var man glad att få äta enbart fisk och potatis.---

Berättat av: Lisa Johansson (född 1894)
Plats: Vilhelmina, Lappland
Upptecknat: 1947 (Uppsala 18683, frågelista M25)

Se hela uppteckning 18683 Pdf, 34.1 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 34.1 MB)

När vårisarna började bli vattenfyllda och små strida bäckar (rev) blev isfria och bryta fram mot sina utlopp ned mot sjöarna, då var det tid att lägga ut sina ryssjor och med ris stänga till öppningen mot sjön så at fisken inte kunde gå på sidan o ryssjan. Det kunde hända att det blev en god fångst om bäcken var fiskrik. Om vårarna då isen bröts sönder och följde med strömmarna mot sjöarna då följde fiskarna med isen och vårfloden. Var bäckmynningen stängd så att fisken hade endast ryssjans säck.

Ofta blev det första fiskafänget endast en smakbit om våren, men den var i vanligaste fall det mest välkomnaste och varje lilla fisk rensades och kokades och åts med mjölk. Var fisken så små att den var besvärlig att benas skulle den torrkokas. Torrkokningen tillgick så att fisken fjällades mycket väl, fenor och stjärt slets av, detta för att fenbenen skulle befrias ur fiskköttet. Fisken packades ner i den gryta den skulle kokas i, så slog man så mycket vatten som behövdes över fisken, salt tillsattes ock anrättningen var klar att bringas till kokning. Fisken fick då sakta koka tills att allt vatten var inkokt och fisken låg hela och torra i grytan färdig att ätas utan att behöva benas. Benen hade i kokningen blivit så möra att de märktes inte utan istället smakade bröd. Anrättningen åts enbart fisk eller med mjölk.

Berättat av: Lisa Johansson (född 1894)
Plats: Vilhelmina, Lappland
Upptecknat: 1957 (Uppsala 23477, frågelista M219)

Se hela uppteckning 23477 Pdf, 3.2 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 3.2 MB)

Medelpad

Men även fisket var mer givande då, än nu. Då fanns tom lax i älven, en fisksort som numera aldrig kan komma hit upp på grund av industrianläggningarna i älvens nedre lopp.---

Fisk var god mat enligt allas åsikt, men för lättsmält för att duga till föda vid tungt arbete. Därför skattades köttet högre. Under de tider tillgången var riklig, åt man kött var dag.

Berättat av: Julia Zetterberg (född 1865) och Anders Zetterberg (född 1856).
Plats: Haverö, Medelpad
Upptecknat: 1936 av T Andersson(Uppsala 10383 frågelista M25)

Se hela uppteckning 10383 Pdf, 11.6 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 11.6 MB)

Vid kusten fångades framför allt strömming.--- Viss tid på hösten var strömmingen särskilt fet och stor och kallades då klabbströmming.--- kokt eller stekt, någon gång glödstekt. Ibland förekom inlagd strömming, strömmingsflundra och strömmingssoppa. Salt sill köptes hos handlaren. På vintern tillhandahölls ofta färsk västkustsill av kringresande distributörer.---

Surströmming bereddes före min tid i många gårdar vid kusten.---

I sjön Öjen fiskades siklöja, som där kunde ersätta sill och strömming och kallades ”börsa”. Av ”sämre” fisksort må nämnas den så vanliga mörten, som någon gång kunde få ersätta strömmingen, om fisken var metad av familjemedlem.

I öppna havet fångades lax ibland i stora ryssjor. I Ljungan fiskades lax med not.--- På 1800-talet var detta fiske mycket givande. - - Laxfisket var förbehållet bönderna. Laxen förvarades i särskilda fiskkällare intill notvarpet.---

Inga fiskare i Njurunda kunde livnära sig på enbart fiske, efter vad jag tror. De utgjordes av laxfiskande bönder, i annat fall enkla torpare, sågverks- och flottningsarbetare mm som bedrev fiske som binäring i större eller mindre utsträckning.

Berättat av: Algot Hellbom (född 1903)
Plats: Njurunda, Medelpad
Upptecknat: 1977 (Uppsala 30885, frågelista M25)

Se hela uppteckning 30885 Pdf, 2.4 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 2.4 MB)

Norrbotten

Man föredrog i allmänhet kött framför fisk.

På stränderna runt Storträsk, som ligger i själva byn, fanns det sjöfågelägg så mycket man ville ha. Dessa insamlades och kokades eller stektes, ja, tom druckos råa. De ägg som ej användes i hushållet, såldes i Kalix för 2 öre styck. För skrakar och knipor satte man ut holkar, vika skattades varje dag.---

I Storträsk fanns det mycket gott om fisk. Där fångades gädda, abborre, mört, ål och lake och fick man där så mycket, som behövdes för hushållet, så man behövde aldrig företa några längre fiskefärder. Fisken bars hem i kont.

Berättat av: JP Nyström (född 1854)
Plats: Sangisjärvi, Nedertorneå, Norrbotten
Upptecknat: 1934 av Anna Johansson (Uppsala 7564, frågelista M25)

Se hela uppteckning 7564 Pdf, 4.2 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 4.2 MB)

Det är allmänt bekant att tillgången på fisk och vilt varit av betydelse för hushållningen.--- I de sedan gammalt odlade bygderna, exempelvis i Avan, har jakten och fisket blivit av mindre betydelse och i huvudsak blivit ett näringsfång för den fattigare befolkningen; de som sysslade med jakt och fiske hade sålunda föga anseende.--- Frånsett laxfisket, som hade ett betydligt högre socialt anseende än det fiske som nu är omnämnt, var det sålunda regel att bönderna ej sysslade med fisk. Ett undantag från regeln var ”fadern åt Nils-Olle: Han var som lat och ville bara vara ute på älven.”

Det ligger i sakens natur att under nödåren, då brödfödan blev knapp, mången måste söka sig föda ur skogen och sjön. Detta gäller i synnerhet om Avans grannbyar, skogsbyarna, där man under åren 1866-67 levde uteslutande av fisk och fågelkött.---

Strömmingen har givetvis ej fångats här, men den är dock den vanligaste fisksorten i hushållet, ja, så allmän att när man talar om att man äter ”fisken och potatisen”, så menar man strömming och potatis.---

Berättat av: Algot Lundberg (född 1898)
Plats: Avan, Nederluleå
Upptecknat: 1937 (Uppsala 10639, frågelista M25)

Se hela uppteckning 10639 Pdf, 19.5 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 19.5 MB)

I en gård upp i Stor-Lule (Stora Lulevatten) minns jag, de ä nog en 15-20 år sen, att på tre veckor, hade dom inte haft en brödbit. Å dom hade livnärt sej på fisk å getmjölk. Däroppe vet jag då, att dom precis levde på fisken.

Berättat av: Aug Fredriksson (född 1863)
Plats: Norrfjärden, Norrbotten
Upptecknat: 1962 av Egon Lundberg (Uppsala 25066, frågelista M25)

Se hela uppteckning 25066 Pdf, 15.3 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 15.3 MB)

Småland

1868, det svåra året vi kalla, var det så mycket fisk, så det var de hushåll som fick leva så gott som bara på fisk i veckotal. Men denna kost blev enformig och bröd blandat med syrefrö var en läckerhet.

Berättat av: Alma Nilsson (född 1875)
Plats: Döderhult, Småland
Upptecknat: 1958 (Uppsala 23787, frågelista M25)

Se hela uppteckning 23787 Pdf, 88.3 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 88.3 MB)

Av ätliga fiskar voro strömmarna här rika på laxöring och gäddor samt framförallt kräftor. Dessa senare som plockades både för köttets och skalets skull, kunde ge åtskilliga torpare och backstugusittare en liten inkomst. Köttet saltades nämligen ned och såldes till herrskaperna i Vetlanda i kannvis och kräftskalen voro ett begärligt svinfoder. Kräftorna fångades före 1880, innan en inskränkning i fångsttiden kom till stånd, under hela den varma årstiden då man kunde gå i vattnet, samt helst vid lyse som utgjordes av törebloss. 15 à 20 tjog var en lätt sak för en man att då kunna plocka upp på en kväll eller natt.

Berättat av: CG Nilsson (född 1878)
Plats: Skede, Småland.
Upptecknat: 1934 (Uppsala 6993, frågelista M25)

Se hela uppteckning 6993 Pdf, 12.8 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 12.8 MB)

Den allmänna uppfattningen om vårfiskens betydelse i dieten var den, att den fattiga befolkningens levnadsstandard förändrades högst väsentligt till det bättre och att man denna tid mådde förträffligt i byar och gårdar.---

Berättat av: Gunnar Skogsmark (född 1904)
Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1956 (Uppsala 23460, frågelista M219)

Se hela uppteckning 23460 Pdf, 26.3 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 26.3 MB)

Uppland

Fisken utgjorde sovlet om sommaren. Det hände aldrig att man köpte fisk eller färskt kött. Hade man ej lagt skötar av någon anledning, kommo grannarna med fisk som räckte precis till mat för den dagen. Om vintern blev det dagligdags att äta salt strömming till frukost och salt annan fisk till middag.---

När de lastade båtarna om hösten dagen före marknaden seglade eller roddes iväg, voro båtarna lastade till sista eller översta bordet i båten. De lågo där som platta ankor.

Det fick då ej blåsa, ty då hade man ej kunnat lasta in så mycket. Mor och moster foro mer än en gång ensamma till marknaden. Vi barn hemma voro nästan sjuka av ängslan under tiden, mor var borta. Båten var ju så lastad – mor hade 3 tunnor salt strömming och moster hade väl lika mycket i vår skötbåt, då de rodde iväg från bryggan. Marknadsdagens afton sutto två de äldsta av oss i båthusets mörker för att möta mor. Äntligen fingo vi höra årtullarnas ljud i mörkret. Det var mor och moster, som kommo. Vår glädje var stor

Även till marknaden i november form man med strömming, men inte mor. Utom marknadsresorna kunde man flera stycken hyra en större båt och ge sig av genom Stockholm ända till Uppsala med sin fisk. Istället bytte man åt sig säd av bönderna längs farleden. Det var salt strömming man hade. I Norrtälje bytte man åt sig specerier och annat för sin strömming.

Strömming ingick i den dagliga kosten. Hade man om sommaren av någon orsak ej lagt skötar, kommo grannarna med en val strömming. Köpa strömming eller annan fisk var aldrig vanligt. Sålde man till sjöfolk eller tog med sig till annan ort vid någon resa, fick man i regel 25 öre per val. Nu får man giva här 1:50 pr kg och det brukar vara 22 str på ett kg. Det tål ingen jämförelse. For man till kyrkan hade man med sig ett slafat med fisk till prästen och till klockaren.

Berättat av: Agnes Westerberg (född 1896)
Plats: Björkö-Arholma, Uppland
Upptecknat: 1954 (Uppsala 22805, frågelista M25)

Se hela uppteckning 22805 Pdf, 9.7 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 9.7 MB)

Värmland

Efter landsvägarnas tillkomst var nog den viktigaste fisksorten i bondgårdarnas hushåll den salta sillen (som inköptes i fjärdingar och åttingar av ortens handlande eller av fraktkörande norrmän); den hemmafångade fisken räckte inte till annat än i periodvis på sommaren.

Berättat av: Karl L:son Bergkvist (född 1899)
Plats: Dalby, Värmland
Upptecknat: 1951 (Uppsala 21518, frågelista M25)

Se hela uppteckning 21518 Pdf, 3.4 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 3.4 MB)

Fler röster från Värmland

Fisket var mer givande förr än numera. De som höllo på med fisket vårdade sig också om fiskbeståndets bevarande med att lägga ut vasar i sjöarna för lektiden. Där stränderna voro så tillräckligt djupa, fällde man stora träd från stranden och ut i vattnet. Dit drog sig fisken under lektiden och lade sin rom. Ynglen höll sig där sedan en lång tid efter kläckningen, och även stor fisk drog sig dit för att fånga ynglet.---

 

Utom den fisk man fångade i sjöarna, var nog sillen den mest använda fisken i hushållen. Det var den vanliga vardagsmaten både hemma och i matsäck. Sill åt man till varje mål nästan. På morgonen åt man rå, rensad sill till vällingen. Middagen var det ofta stekt, kokt eller halstrad sill. Kvällsmålet var antingen rå sill och vattgröt, eller potatis och kokt eller stekt sill.

 

Berättat av: Sten Larsson (född 1895)

Plats: Gustav Adolf, Värmland

Upptecknat: 1960 (Uppsala 24411, frågelista M25)

 

Se hela uppteckning 24411 Pdf, 9.1 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 9.1 MB)

Västerbotten

Fisket har förr varit av stor betydelse både för de fattiga och för de mera välbärgade bönderna. Den fisk, som huvudsakligen fångades, har varit sik, löja, gädda, abborre, mört och lake.---

I hemmet rensades, sköljdes och saltades fisken. Den sålunda behandlade fisken kunde sedan soltorka och förvaras för vinterbehov. Löja och sik lämpade sig bra som gravfisk. Siken användes sedan utan att kokas eller stekas och påminde mycket om gravlax. Löjan däremot kokades före användningen. Rökning av fisk förekom även i röktunna ute på gården.

Lutfisk. Gäddor som skulle användas som lutfisk, fläktes vid rensningen, ryggfenan borttogs, varefter den sköljdes och saltades väl. Efter en tid en ytterligare sköljning och saltning. Sedan fick man vid soligt väder spänna ut fisken på en södervägg att soltorka. Efter torkningen kunde fisken förvaras å luftigt ställe och sedan användas som lutfisk. Synnerligen god som sådan.

Löja och mört åts gärna som surfisk. Tillredningen bestod i att salta den lätt.

Berättat av: Emmy Hedström
Plats: Norsjö, Västerbotten
Upptecknat: 1935 (Uppsala 8377, frågelista M25)

Se hela uppteckning 8377 Pdf, 16.3 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 16.3 MB)

Västergötland

Fisket och jakten spelade säkert en mycket stor roll vid bosättningen i Tiveden. Man vet att de finska nybyggarna odlade fisk i flera sjöar. Bebyggelsen påbörjades som regel i närheten av någon sjö. De många lågorna skvallrar om att nybyggarna fällde ut träd i sjöarna, för att fisket skulle bli bättre. Fisken fick på så sätt bra lekplatser.

Berättat av: Göte Hellman (född 1909)
Plats: Tived, Västergötland
Upptecknat: 1963 (Uppsala 25137, frågelista M25)

Uppteckning finns ej i digital form Pdf, 5.1 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 5.1 MB)

Fler röster från Västergötland

Från nödåret 1868 berättas att fisket kom mer till sin rätt än vanligt. Kräftfisket, vilket förut ej varit vidare beaktat, upptogs av kvinnorna. I Korsberga, som genomflytes av tre stycken åar, var då kräfttillgången så riklig, att kräftorna kunde dragas i land från åbottnen med räfsor.---

 

Berättat av: Johan Möller

Plats: Hjo, Västergötland

Upptecknat: 1939 (Uppsala 1242 M25)

Ångermanland

Vid fiske i insjöarna fiskades huvudsakligen gädda, abborre, mört, ål, lake. Alla dessa fiskar åt man, men var tillgång på fisk god, fick mörten vara.---

Saltströmming har nog varit ett stående inslag i kosten allrahelst vintertid, då man inte fiskade själv i insjöarna. Strömmingen åts mest till potatis både kokt och halstrad och många gånger utan sovel till. Regel var i allmänhet att man skulle äta två strömmingar först till potatisen innan man fick ta smör på brödet. Hade man mjukt tunnbröd gjorde man strömmingsstut (man rullade in en hel strömming i ett brödstycke.) och bet tuggor av potatis.---

Man inköpte strömming på hösten för vinterbehovet, ett par fjärdingar saltströmming, en fjärding höstfångad, som var fet och ½ fjärding surströmming av kustfiskare som for omkring efter Ångermanälven och sålde.

Salt sill förekom inte så ofta mer än till inläggning i ättika och peppar som smörgåsmat.

Berättat av: E J Dahlberg
Plats: Högsjö, Ångermanland
Upptecknat: 1960 (Uppsala 24349, frågelista M25)

Se hela uppteckning 24349 Pdf, 8.2 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 8.2 MB)

 

Fler röster från Ångermanland

Fisket synes här ha bedrivits mera av den fattigare delen av befolkningen och de mera välbärgade tycks ha haft fisket mera som en hobby. Den senare kategorien brukade gärna, särskilt till midsommaren, sticka iväg till någon fiskarkoja eller fäbod och ligga där över helgen och fiska. Vid älvarna var det harr, sik, lax, ål och lake, men också abborre och gädda som var sjöarnas huvudsakliga fångst. I bäckar och åar fiskade man gärna sk stenbit. En fiskekoja var i regel av runda stockar (äldre tider) med eldhärd och öppning i taket. Ibland kunde man göra en epa-murning.

 

Norr om Näsåker (15 km) låg Karfsjön och i grannsocknen Junsele den stora Betarsjön. Här fångade man ”karvsjösillen” och ”betarsjösillen”, en sik som inte var större än strömming och när den fisken hade stim på höstarna gick det att få stora mängder som sedan nedsaltades.

 

Både far och mor säger att i deras hem och även jag själv känner till, var strömming och sill den stående frukostmaten.--- När lanthandlarna började växa fram under 1800-talet hade de alltid i sitt sortiment saltsill och saltströmming. Sillen var alltid norsk medan strömmingen kom från kusten.

 

Min mor säger att i hennes hem (hennes far var flottningsförman och han hade även ett mindre jordbruk) så var fisken stamfödan. Fadern fiskade mycket, bla ljustrade han lax på höstarna, och de fick ofta fisksoppa som ansågs närande och kraftfull för barnen.

 

Berättat av: Paul Lundin

Plats: Ådalsliden, Ångermanland

Upptecknat: 1978 (Uppsala 31004, frågelista M25)

 

Se hela uppteckning 31004 Pdf, 7.5 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 7.5 MB)

 

 

Om vårarna under fiskens lektid, kunde fiskelyckan vara så god, att man ej kunde äta all fisken färsk. Då gällde det endera konservera fisken eller också söka sälja en del av den.---

 

Både saltfisk och gravfisk förekom ända till efter andra världskriget. Nu känner jag inte till någon som beredde sådan fisk.

Mört och abborre bereddes till surfisk. Det var i byarna i närheten av Hälsjön. Omkring 1950.

 

Berättat av: Frans Bergvall (född 1903)

Plats: Edsele, Ångermanland

Upptecknat: 1980 (Uppsala 32384, frågelista M219)

 

Se hela uppteckning 32384 Pdf, 7.2 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 7.2 MB)

Östergötland

Ålfisket det är väl deras huvudnäring än idag på Harstena. Det var tyska åluppköpare som kom till Harstena med sina skutor förr.--- De hade stora skutor med ”stora” sumpar istället för lastrum, så att de kunde föra med sig ålen levande.---

Särskilt mört torkade de. De fjällade och rensade den och hängde upp den i solen. Det var till husbehov.

Berättat av: Byggmästare Gustaf Nilsson, Umarö St Anna, Östergötland (född 1899) och hans hustru Edit Nilsson (född 1900)
Plats: Umarö, St Anna och Harstena, Gryt, Östergötland
Upptecknat: 1966 av Per Aggemark (Uppsala 26338, frågelista M25)

Se hela uppteckning 26338 Pdf, 10.8 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 10.8 MB)

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Uppdaterad 08 mars 2021

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


    Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.