Säl

Jakten på säl har i alla tider varit mycket betydelsefull för kust- och skärgårdsbefolkningen, både på ostkusten och västkusten.

Det är tre arter av säl som fångats i Skandinavien och som alla förekommer i arkivmaterialet: Gråsäl, knubbsäl och vikare.

Jakten på säl har i alla tider varit mycket betydelsefull för kust- och skärgårdsbefolkningen, både på ostkusten och västkusten. Allt på sälen har använts. Pälsen, späcket och inälvorna som kokades till tran och naturligtvis köttet. Mest uppskattat var kutköttet, det vill säga köttet från ungarna. Det ansågs på sina håll som en delikatess och kokades alltid. Köttet kunde också saltas och rökas för längre förvaring. Lever och blod lagades till palt. Kött från vuxna sälar uppskattades inte på samma sätt. Det är grovt och mörkt och smakar tran.

Traditionell säljakt upphört

Under den tid arkivmaterialet avspeglar, hade den traditionella säljakten där köttet togs om hand i stort sett upphört. Under första världskriget skedde en ökning på grund av den köttbrist som rådde. Men sälen är ett rovdjur som konkurrerar med människan om fisken och därför var det var skottpengar på den. Späcket och skinnen fanns det också avsättning för.

Jakten var som mest intensiv på 1930-talet. I början av 1900-talet fanns ungefär 100 000 gråsälar i Östersjön och kring 1980 fanns färre än 2 000 sälar kvar. En viktig anledning till säldöden var miljögiftet PCB som fortfarande finns i stora mängder i Östersjön, trots att det förbjöds 1978. PCB är cancerframkallande och har en negativ påverkan på fortplantningen.

Nu har sälstammen återhämtat sig igen och skyddsjakter är tillåtna, eftersom sälen är ett problem för det småskaliga kustnära fisket. Varje säl äter ca fem kilo fisk per dag och förstör ofta fiskeredskapen. Dagens säljägare får inte sälja varken skinn eller kött och det är ytterst få som har kunskap om och möjlighet att ta hand om kött, späck och skinn.

Redskap för fångst

Redskapen för sälfångst har varierat. Det finns fornfynd av harpuner och spjut och den typen av redskap levde kvar inom sälfångsten ända fram på 1900-talet då de alltmer ersattes av gevär. Sälklubbor var det vanliga redskapet när man klubbade ihjäl sälar som solade sig på berghällarna. Man har också använt nät, krok, och sax.

Röster från arkivet

Norrbotten

Förr i tiden var det rätt så många, som for ut på säljakt på Bottniska viken. Inkomsten av denna jakt blev dock i regel aldrig särskilt stor. Skottpengarna på en säl rörde sig omkring tre kronor, men har så småningom stigit till 10 kronor eller något mer. För att få ut en sådan skottpenning måste jägaren får lands- eller stadsfiskalen uppvisa en del av sälkäken, samt svansen, - - Man tog vara på inälvorna, tex lever och hjärta och använde det till mat. Även köttet åt man och det skulle då helst vara från ungsälar, eller stutar, som de kallades.

Berättat av: Aug Fredriksson (född 1863)
Plats: Norrfjärden, Norrbotten
Upptecknat: 1962 av Egon Lundberg (Uppsala 25066, frågelista M25)

Se hela uppteckning 25066 Pdf, 15.3 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 15.3 MB)

Uppland

I mars gick man ut för att jaga säl. Ut i Ålandshav Man drog en kälke och hade gevär-dock inte alla – säljärn, yxa och rep. Sedan skulle man flå och stycka dem. Skinnet blev till mössor, västar, skytteväskor och andra väskor etc. Köttet åt man. Det blev kalas i stugorna nu. Kött av säl gavs till dem, som ej hade varit med i sälisen. Gamla gummor glömdes ej bort. Kutköttet – ungens kött – ansågs särskilt läckert. Men man åt även kött av ståtar och sälhonor. Det kött man ej hann koka och äta upp färskt, saltades ned. Späcket sålde man i Norrtälje, men först tog man av till eget bruk. Man smälte sälspäck i tvättstugan till sko- och vagnssmörja. I äldre tid hade man ock tranolja för sina lampor. Spiggolja också.---

När man kokade sälköttet, kokade man av det i ett par vatten, så att transtanken skulle gå bort. Sedan saltades och kryddades med kryddpeppar.---

Berättat av: Agnes Westerberg (född 1896)
Plats: Björkö-Arholma, Uppland
Upptecknat: 1954 (Uppsala 22805)

Se hela uppteckning 22805 Pdf, 9.7 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 9.7 MB)

Kött av sälungar var rätt läckert, men kött av ståtar = gammal sälhane, var tranigt och ej så njutbart. Hemma kunde vi ej äta sälkött. Det bjöd emot på något vis, men eljest i gårdarna var det sälkok i vårfrudagstider. Då mådde man gott.---

Berättat av: Agnes Westerberg (född 1896)
Plats: Björkö-Arholma, Uppland
Upptecknat: 1946 (Uppsala 18263)

Se hela uppteckning 18263 Pdf, 9.7 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 9.7 MB)

En rätt av sälspäck

Tilkor var ett slags kroppkakor med tärningar av sälspäck istället för fläsk.

Ingredienser: Rågmjöl, salt, vatten och finskurna tärningar av färskt sälspäck. Massan formades till bullar och lades i en gryta och kokades i vatten. ”Det blir så fett så spade´ villa ta ell. Men de´ va´ gott, å så var de´ så bra för bröste”

Man gjorde paltbröd av själblod också, å ja minns att Karl-Erik grävde ur blo´ n på en själ, som han fått i nät, fast han (sälen) va´ kvävd å blo´ n hade levra sej.

Berättat av: Johan Viktor Westin (född 1867)
Plats: Korsö, Möja, Uppland
Upptecknat: 1970 av John Westin (Uppsala 27990)

Se hela uppteckning 27990 Pdf, 3 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 3 MB)

Östergötland

Ute i skärgården, där åt de sälkött. Lever utav ung säl, det kan vara gott, men sälkött, det var inte värt att bjuda på här inte.---

Berättat av: Alfhild Andersson (född 1890)
Plats: Lagnö, Sant Anna, Östergötland
Upptecknat: 1966 av Per Aggemark (Uppsala 26340)

Se hela uppteckning 26340 Pdf, 8 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 8 MB)

 

Sälblodet tog en del vara på. Bloden det vet jag, att de tog reda på och gjorde palt av en del.---

Berättat av: Gustaf Nilsson (född 1899) och hans hustru Edit Nilsson (född 1900)
Plats: Umarö, St Anna och Harstena, Gryt, Östergötland
Upptecknat: 1966 av Per Aggemark (Uppsala 26338, frågelista M25)

Se hela uppteckning 26338 Pdf, 10.8 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 10.8 MB)

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Uppdaterad 09 december 2020

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


    Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.