Fiske – metoder och redskap

Metoderna för fiske har varierat stort i tid och rum och beroende på vilka fiskar som har fångats. Synen på fiske har också varierat, beroende på vilka andra möjligheter som funnits till matförsörjning. Fiske har förekommit överallt, men i spannmålsodlande trakter har det mer setts som ett avkopplande nöje som inte bidrog så mycket till nyttan.

Svartviutt fotografi. Fem personer står på isen i en vik och stöter i vattnet med långa störar.

Lyntfiske på Möja vintern år 1929. Vid lyntfiske - eller lyntning - stöter man i vattnet med en så kallad forsk och skrämmer på det viset fisken in i ett utlagt nät. Foto: John Westin/Isof (CC BY-ND).

Nästan överallt har man om våren lockats att fånga gäddor eller andra fiskar med händerna eller med en enkel snara.

Uppsala landsmålsarkiv skickade 1935 ut en frågelista om Fiske (T 37), som var mycket omfattande. Där efterfrågades allt om olika fångstmetoder och redskap, inte minst alla lokala namn. Varje bygd hade sina benämningar och uttryck, men de flesta fångstmetoder var allmänt förekommande och gick att dela in i samma kategorier. Nästan alla svar på frågelistan om fiske finns digitaliserade och går att söka upp på Matkults karta. Frågorna är indelade i olika områden, som här presenteras helt kort.

Ljusterfiske och andra direkta fångstmetoder

Här finns de enklaste redskapen med. Eller inga alls. Det var vanligt, särskilt bland pojkar, att på våren fånga gäddor, lax eller annan fisk som lekte i översvämmade vattendrag. Med bara händerna eller med en enkel snara av tagel eller mässingstråd.

I den här kategorin finns också huggredskap som harpun, ljuster och saxar. Ljusterfiske var mycket vanligt förr, men förbjöds på 1900-talet. I frågelistan står ”Om ljusterfiske nu är förbjudet på platsen böra äldre förhållanden efterforskas”. Ljuster användes främst för att fånga braxen, gädda, lax och ål. Ljusterfiske skedde ofta på natten. Man eldade då i ett särskilt lysjärn, som satt i båtens akter. Ljuset från elden gjorde att fisken stod still och kunde huggas med ljustret.

Teckning föreställande man som står vid en älv och höjer ett ljuster mot vattenytan.

Laxfångst med ljuster i Tarraätno, tecknat av Johan Holmbom år 1947. Foto: Isof (CC BY-ND).

Krokfiske

Krokfiske är mycket gammalt, vilket arkeologiska fynd av krokar av ben eller horn, vittnar om. Metallkrokar kan ha olika former, med i princip en, två eller tre krokar. Krokar kan sitta på allt från ett snöre på ett metspö till en långrev full av krok. Den kan dras efter båt eller sitta på en ståndkrok, ett enklare redskap som satt fast på land.

Långrev, eller backa, är ett fiskeredskap som består av en lina med ett stort antal krokar som betas med, oftast levande, betesfisk. Som betesfisk användes mindre fiskar som löja, som enkelt kunde fångas med löjnät vid en brygga. Fram på 1970-talet fiskades mycket långa med backor av bohuslänska fiskare, som gav sig ut till nordatlanten på sk ”backefiske”.

Mjärdar, ryssjor, hommor och burar

Redskap som stängde in fisken, kunde vara mjärdar och ryssjor av olika slag som förr tillverkades av vidjor och träspröt. De var vanliga redskap vid husbehovsfiske i sötvatten som användes vid fångst av nästan all slags fisk. Lana och homma är exempel på ryssjor som ål fångades i. Nejonögon fångades i stockar, en slags bur.

Svartvitt fotografi med man som står i älv med stor tunnliknande tina.

Nejonögonfiske i Älvkarleby år 1969. Foto: Wolter Ehn/Isof (CC BY-ND).

Fasta fiskebyggnader

För vissa fiskar, särskilt ål och andra vandrande fiskar, var det vanligt med fasta fiskeanläggningar av olika typer, som kista, katsa, gård. Det var fasta fiskebyggnader av trä eller sten, vilkas uppgift var att leda fisken in i en mjärde, ryssja eller liknande fångstredskap. De kunde också vara konstruerade med nät eller risbyggnader bakom vilka man i lugnvatten fiskade med nät eller not.

Håvar

Ibland har håv använts, till exempel vid norsfiske. Håvfiskarna i Norrström i Stockholm fiskade långt fram i tiden med håv från särskilda båtar. I Torne älv fiskas sedan många hundra år tillbaka sik och lax med håv (något du kan läsa mer om på sidan Levande traditioner: Håvfisketraditionen i Tornedalen Länk till annan webbplats.).

Nät och nätbindning

Nätfiske har förekommit i många varianter. I äldre tid var näten arbetskrävande. Tråden skulle spinnas, näten skulle bindas och färgas och de behövde ofta lagas. Näten kunde läggas ut, kastas eller dras. Och snörpas ihop. De hade olika masktäthet för olika fångst. Olika flöten och sänken. Ett mindre nät kunde också kastas ut.

En not kunde vara mycket stor och ägas gemensamt av en by eller ett notlag. Något som krävde organisation och samarbete. En not kunde också dras under isen. Skötar, sillgarn, lades ut i långa rader och kunde placeras vid bottnen, i ytan eller ett stycke ner i vattnet.

Svartvitt fotografi föreställande en grupp män som drar ett stort nät på isen.

Vinternotfiske på Möja år 1929. Foto: John Westin/Isof (CC BY-ND).

Lockmedel

Förutom agnet på kroken, blänket på draget och ljuset vid ljustring, kunde man använda sig av andra metoder för att locka fisken till ett fångstredskap, till exempel göra så kallade vasar av ris. Man kunde också jaga in fisken i nätet genom att stöta i vattnet med särskilda pulsstavar.

Båtar, bryggor, sjöbodar och torkställningar

Frågelistan om fiske handlar också om vilken typ av båt som använts och hur sjöbodar och båthus har sett ut. Platsen där näten torkades var viktig och ofta ganska stor och hade många varierande benämningar, till exempel gistgård, garngård, notgård, sköthage. Och själva torkställningarna kunde heta gisslestänger, krok, kägla, nothänge, nätihäst, stavel, stägel. Fisken behövde ofta förvaras i en sump. Den kunde vara inbyggd i båten eller släpas efter och det fanns också sumpar hemma vid bryggan. Fisken kunde sedan rensas på olika sätt beroende på hur den skulle konserveras och förvaras.

Person som står vid en sjö och hänger upp nät på en träställning.

Näten hängs på rotk efter fisket. Kursujärvi juli 1946. Foto: Israel Ruong/Isof (CC BY-ND).

Fisk i Kokboken

Röster från arkivet

Dalarna

Bliktur (siklöja) fångades vanligen i slutet på november, tiden Katarina – Anders, men om hösten var fin, så att inte sjön frös till, så höll man på med fisket en vecka in i december. Tiden Katarina – Anders var i varje fall den finaste fångsttiden, men även på sommaren kunde det hända att fisken gick till.

Det enda fiskredskap som användes var noten. En not ägdes vanligen av två familjer gemensamt, man måste ju vara två man att fiska med not, de två delägarna fiskade tillsammans, delade fisken lika, samt hade var sin del av noten att reparera och underhålla. Noten tillverkade i varje gård som annan hemslöjd. Det fanns även de gårdar, där man var flera karlar, som hade egen not.

Under de dagar som fisket pågick ”deltog” hela byn, de som inte deltogo direkt, stodo på stranden som åskådare. Kvinnorna buro dit mat åt sina män, man gjorde eldar på stranden, stekte fisk osv. Fisket pågick hela dagen tills solen gick ner, efter solnedgången gick det dåligt att fiska, men just i solnedgången var en bra tid. – Ibland fick man båten så full med fisk att man inte kunde dra upp båten med all fisken i, utan man måste köra ut ett stycke med häst och vagn och lasta ur den mästa fisken. Men det var inte alltid fångsten blev så god. Ibland slog fisket totalt fel, och man trodde då förstås att det var trolleri med i spelet. Man brukade vid sådana tillfällen anlita en ”klok gubbe” från Maggås som kallades Öskalln, Åsgubben. Denne försökte locka tillbaka fisken genom vissa konster, och han brukade också lyckas, fast det dröjde väl några dagar innan fisken kom tillbaka. Denne gubbe kunde också bota sjuka. - -

Fisken saltades ner i strömmings-halvtunnor och man hade ibland fisk att äta hela vintern. En del personer som inte hade så stort hushåll, sålde en del fisk i Mora eller i grannbyarna. Någon konservering av denna fisk genom torkning förekom icke, man fångade den på en årstid som var mycket otjänlig för torkning av fisk. Någon rökning av fisken förekom inte heller.

Berättat av: Rombo Filip Eriksson
Plats: Mora, Dalarna
Upptecknat: 1934 (Uppsala 6820, frågelista M25)

Se hela uppteckning 6820 Pdf, 23.4 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 23.4 MB)

Fler röster från Dalarna

Om hösten fångades siklöja i nät. Både från båt och senare genom att dra nätet under isen. Inte alla ägnade sig åt sikfiske, men man köpte av dem som fiskade. Numer fiskar få o det finns heller inte så mycket småsik kvar. Siken stektes sedan den vänts i rågmjöl o salt. Åts till potatis o kall på smörgås. Förr fångades så mycket att varje familj kunde hinna köpa ett kilo varje vecka i tre veckor. Siktiden var en högtid för sig.


Sen dövades förr lake på nyisen. Laken såg man under den tunna isen. När man slog till ”dövades” laken o kunde tas upp. Den stuvades. Sättet att fiska så, kallades att ”döva lake” o klubban som var av trä kallades ”dôvklôbbâ”. Så länge isen var snöfri kunde man sätta ut ”slannkrok”. Man sänkte ner en betad krok på rev i ett hål i isen. Det var gädda man tog på det sättet.---


När våren kom fångades isgäddor i ryssja. O sen lövgäddor på samma vis. Man kunde också snala=snara gäddor. Det var mest småpojkar som gjorde det. En ögla på en stör ljudlöst o oändligt sakta drogs snaran över gäddans huvud o så ryckte man upp den. Man skulle vissla entonigt och svagt också. Och fick beröm av mor när man kom hem med fisk.


Sen kom metet. Det var mest abbore man metade. Men man drog också ”svirvil” efter en sakta framförd båt, reven med svirveln o lekanet släpptes sakta ut. Det fisket lyckades bäst om aftonen. Även i videmjärdar tog man fisk. Stakrok sattes även vid risvålar på sommaren. Laxöring metades med spö i åar.


Plats: Dala Floda, Dalarna

Upptecknat: 1990 av Anna-Britta Nordin (Uppsala 35718)

 

Läs hela uppteckning 35718 Pdf, 5.4 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 5.4 MB)

Gotland

De fiskesorter man i äldre tider fiskade i ”sjön”, havet, var i huvudsak strömming och torsk. De förra med ”garn” (nät) och de senare med ”tåsskkrok” (enkelrev). På hösten och vintern brukade man ”note” i vikar och längs stranden och fick då ”fjällfisk”, gäddor, sik och ”burrar” (aborrar). Även fiskade man ”fjällfisk” med nät. Man var ”ute u näte”, vilket man bedrev på natten på lämplig plats som man ”sutte” näten och sedan jagade man fisken på näten eller tog den däremot med ”kass” (håv) vid skenet av tjärvedsblosset i ”brandjani”. Detta fiske kallades även att ”brande”.

I senare tid fiskade och fiskar man torsk och någon gång även flundror med ”anglar” (långrev), såväl som flundror med nät och ”fjällfisk” och ål med ”räusar” (ryssjor).---

I träsk och myrar fiskades olika fiskslag, såsom i Fardumeträsk: gäddor, ”burrar”, mört och sarv i äldre tider med nät och även med ljuster och i senare tid med ryssjor och med stådkrok.---

 

Berättat av: Carl Franzén (född 1881)
Plats: Hellvi (Äv Rute o Hejde), Gotland
Upptecknat: 1933–34 (Uppsala 6749, frågelista M25)

Se hela uppteckning 6749 Pdf, 24.7 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 24.7 MB)

Den fisk som mest fångades här var strömming och torsk. Men även gädda, sik, abborre, id, ål och flundra fångades med nät och ljuster. I min barndom fanns här en gammal gumma som brandade efter simpor. Hon hade en kådig tallgren i ena handen som lyse och ett ljuster i den andra. På simporna kokades soppa, simpsäupe, vilket var ganska gott. De andra fisksorterna saltades ner. Någon stor gädda kunde fläkas och spikas upp på en södervägg för att torka. Efter torkningen lades gäddan nu i en låda som man borrat lufthål i för att fisken ej skulle få dålig smak. Lådan ställdes vid en skorsten på vinden.

Berättat av: Johan Johansson
Plats: Hablingbo, Gotland
Upptecknat: 1952 (Uppsala 21714, frågelista M25)

Se hela uppteckning 21714 Pdf, 3.8 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 3.8 MB)

Gästrikland

De fiskslag man framför allt fångade var mört och strömming. Men även gädda, abborre, lax, sik och lake har fångats.

Lake slog man ofta, dvs man klubbade den med en yxhammare då det var blankis. Gäddor kunde man skjuta.

Berättat av: Vivi Wendin
Plats: Hille, Gästrikland
Upptecknat: 1941 (Uppsala 14857, frågelista M25)

Se hela uppteckning 14857

Jämtland

Siken gick eller går på hösten under lektiden ta med bara händerna. Strax nedom smärre strömmar går han intill land och ser ej i det dåliga ljuset, att pojkar ligger vid landkanten och snabbt griper honom bakom huvudet o kastar honom på land.

Berättat av: Arvid Landhem
Plats: Borgvattnet, Jämtland
Upptecknat: 1956 Uppsala (arkivnummer 23300, frågelista M25)

Se hela uppteckning 23300 Pdf, 4.3 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 4.3 MB)

Lappland

Det fanns gott om lake i sjöarna. - - De fula fiskarna flåddes, även om de var levande. Man dödade aldrig levande fisk innan de flådde den eller skrapade fjällen av dem.

Att fiskarna krängde sig av smärta brydde man sig inte om. Man trodde att fiskarna inte kände så mycket. Många ansåg det nästan för skam att äta lake. - - På våren gick det bra att fiska lake i ryssjan och på utlagda krokar som var agnat med småfisk. På höstarna då isen var blank och nyfrusen och snöfri gick vi ut på någon grund sjövik och då man gick på isen och tittade genom isen ned på sjöbottnen såg man lakarna hur de krälade makligt. Då var det att slå ett hårt slag på isen och laken dog. Inte var det nödvändigt att det skulle träffa laken, den dog ändå av bara trycket. Sen var det bara att hugga hål på isen och ta upp vår fångst. - -Lake åts kokt och medan den var nyfiskad. Jag har aldrig hört talas om att man saltade ned lake i kärl för att lagras, men att lake solskenstorkades förekom rätt ofta. - -

Berättat av: Lisa Johansson (född 1894)
Plats: Vilhelmina, Lappland
Upptecknat: 1947 (Uppsala 18683, frågelista M25)

Se hela uppteckning 18683 Pdf, 34.1 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 34.1 MB)

Fler röster från Lappland

 I Holmselesjöarna, Brännsjöarna samt i Gideälven, fanns gott om den här vanliga fisken gädda, abborre, id, braxen och lake, ål, löja samt mört. I forsarna bäckröding, vi kallar den ”stenbit”. Men inte harr, röding eller börting.---

I den sk Storlögdasjön fiskade man ända fram till min barndom den sk ”huttjen”. En mycket liten sikfisk som Lögdaborna fångade i not.--- ”Huttjen” var mycket delikat i förhållande till mört och gädda.---

 

Plats: Fredrika, Lappland
Upptecknat: 1968 av Almar Nilsson (Uppsala 26932)

 

Se hela uppteckning 26932 Pdf, 19.1 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 19.1 MB)

 

 

Jag följde min morfar en gång då han ljustra ål. Jag bara såg på, för jag var så liten. De va bort i Avaträsket vi va. Ålen bruka ligga i ringar i dybotten, huvudet ligger i mitten, så de syns som en prick. Morfar hade lysjärnet fram i båtändan, å så en tjärstickeld på de. Å så slog ha ljustret i åln å tog den så.

 

Berättat av: Karl Holmgren (född 1866)

Plats: Avaträsk, Lyckselse, Lappland

Upptecknat: 1933 av Astrid Ohlson (Uppsala 6693)

 

Se hela uppteckning 6693 Pdf, 4.9 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 4.9 MB)

 

 

Det stora vårfisket gjordes när sjöarna rev.--- Sådant isrevfiske brukade i vanliga fall bli årets största fiskefäng. Fångsten bestod oftast av sik. I mindre sjöar kunde det bli blandfisk av mört, abborre och gädda samt lake.

Berättat av: Lisa Johansson (född 1894)
Plats: Vilhelmina, Lappland
Upptecknat: 1957 (Uppsala 23477, frågelista M219)

 

Se hela uppteckning 23477 Pdf, 3.2 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 3.2 MB)

Medelpad

Övriga fiskar: gädda, laxöring, abborre, lake, ål, id, braxen och lake. Stenbit eller bäckforell fångades mest av pojkar i bäckarna.---

Nejonögonfiske bedrevs i Ljungan av Dingersjö-bor och Nolbybor sent om höstarna. Därtill användes sk ”nättingstockar”, som var ett slags ryssjor av trä.

Berättat av: Algot Hellbom (född 1903)
Plats: Njurunda, Medelpad
Upptecknat: 1977 (Uppsala 30885, frågelista M25)

Se hela uppteckning 30885 Pdf, 2.4 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 2.4 MB)

Norrbotten

Utom lax, sik och abborre, ha även fångats mört, id, harr, gädda, lake, abborrströmming, ål, börsting. Mycket föraktade äro stenbeting, även kallad stensimpa, samt snorgärs.---

Laxfisket har varit mycket givande vissa år, och andra år har det lämnat föga eller intet. Det har därför varit nedlagt vid skilda tillfällen, bla från 1896 till 1920. Sistnämnda år upptogs laxfisket igen och fortfarande ger det så pass stor fångst, at det anses lönande.

Berättat av: August Fredriksson (född 1863)
Plats: Edefors, Överluleå, Norrbotten
Upptecknat: 1934 av Astrid Ohlson (Uppsala 7187)

Se hela uppteckning 7182 Pdf, 16.5 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 16.5 MB)

Småland

Laxöringarna fångades på krok, tidigt på våren å sk stångmete och å sommaren genom slängmetning.--- Ett annat sätt som gav rikare lön för mödan var att nättja. Varje byalag, vars ägor gränsade intill Emån eller den sk Skedeån, innehade ett långt nät som räckte så gott som från strand till strand. Då man nu gjorde bruk därav, skötte två man nätet dvs en i varje ända som kvarhöll den undre tälningen vid åbotten med foten, varvid den andra tälningen hölls över vattenytan. Sedan gällde det för några karlar att ovanför eller framför nätet springande och sparkande i vattnet samt slående med påkar skrämma öringarna mot nätet. Då man trodde sig ha fisken framme och innan denna hann vända, drogs i hast undre tälningen upp och i nätet, som utsträckt då hade formen av en hängmatta, kvarhölls fisken medan karlarna hopsamlade den i sina säckar, sk fiskapösa.

Plats: Skede, Småland
Upptecknat: 1934 av CG Nilsson (Uppsala 6993)

Se hela uppteckning 6993 Pdf, 12.8 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 12.8 MB)

Fler röster från Småland

Torsk skall fiskas endast i de månader som innehåller bokstaven ”r”, det är en gammal regel. Övriga månader innehåller den mask (vit).--- Torsken fiskades dels med torskrev, som man for ut och lade på kvällen samt vittjade på morgonen.--- Ett annat sätt var att snörtorska. Det var ett enkelt redskap, som användes då. Endast ett snöre, försett med sänke och krok begagnades. Man rodde eller seglade ut till ett torskgrund. ---man sänkte snöret tills sänket tog i botten.

 

Plats: Misterhult, Småland

Upptecknat: 1958 av Gunnar Skogsmark (Uppsala 23760)

 

Se hela uppteckning 27360 Pdf, 58.4 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 58.4 MB)

Uppland

I stilla sommarkvällar fick man se (backstugusittarna) stya – fiska ål – med ljuster. Ålrev lades också ut. Man plockade mask till bete. Eller tog spigg. Med solen skulle man vara uppe och taga upp ålreven, då började ålen sno sig och kunde taga sig lös, sade man. I ålkassarna – de satte man ut då slåttern var färdig – fick man större ålar än dem man fick på långreven. Ålkassarna sattes ut på ytteruddarna. Under senhösten kom det hit åluppköpare, och då sålde man ål till dem. Ål kunde man ha med sig vid resor till Norrtälje stad. Saltad ål hade man för husets behov. Saltad flundra, sik och annan fisk också.---

Berättat av: Agnes Westerberg (född 1896)
Plats: Björkö-Arholma, Uppland
Upptecknat: 1954 (Uppsala 22805, frågelista M25)

Se hela uppteckning 22805 Pdf, 9.7 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 9.7 MB)

Värmland

Den större fisken, som gädda tex, fångades med därtill avsedda grövre nät, vilka lades tvärs över mindre vikar, utom vassruggar od. Sedan rodde man inom och med en sk ”puls” – en lång stör med en grövre trissa i ena änden – slog i vattnet och på så vis drev gäddorna fram till nätet eller näten och på så vis fångades. Under gäddans lektid, vilket brukade ske omkring islossningen, fångades mycket gäddor på nät, vilka lades ut på de platser där man beräknade gäddorna höllo till under lektiden. Näten lades ut ena dagen och vittjades dagen därpå. De gäddor man på så vis lyckades fånga innan sjöarna rensats, kallades ”isgädda” och var ansedd som en stor läckerhet.

Då lövet började spritta ut, sades att det var en ny kull av gäddor som lekte, denna kallades ”lövgädda” och togs som de andra med nät. Under abborrens lektid fångades den i mjärdar, ”kuper”, som de kallades och var gjorda av garn, men mest av unga videspön (Spökuper). I dessa fångstredskap kunde det även hända att man fick både gäddor och lakar som gått in för att få sig ett gott mål. Svirvlar, eller drag, som det även hette, roddes under sommaren och voro mycket fiskliga. De abborrar som fångades under leken, brukade ibland torkas och gömmas till vintern då den koktes och åts.

Plats: Gustav Adolf, Värmland
Upptecknat: 1960 av Sten Larsson (Uppsala 24411)

Se hela uppteckning 24411 Pdf, 9.1 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 9.1 MB)

Fler röster från Värmland

Om vårn när slommen leka, da slog de säj ihop gårbönnerna å ga säj på feskning.--- Da hade de särskilda noter som de la ut å stängde in slommen å sen håva de å öste i båtera å när dä ble i noten drog de ihop nota å håva igen. Iblann feck de så möe att de kunna sälje.--- När de da kom hem då va dä å sätt säj ner å knepe slom (= rensa, ta av huvudet med nypan och dra ut tarmen) å senna la de dom på raster å salta å senna ställde de dom i sola te torkning. Då han va torr la de in i boa å den stekts de på glöra te potater. Dä va så gött, så gött.

 

De va ingenting de feska så riklet som slommen.

 

Berättat av: Emil Olsson (född 1863)

Plats: Varnum, Värmland

Upptecknat: 1934 av Linus Brodin (Uppsala 7961a)

 

Se hela uppteckning 7961a Pdf, 9.2 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 9.2 MB)

Västergötland

Här och var i socknarna vid Vätterstranden där sjöbottnen var lämplig hade man anordnat för notdragning och hade som det hette ena notadrätt. Vid dessa platser voro särskilda skjul byggda, vilka benämndes notaskjul eller notabo och voro avsedda att förvara noten jämte övriga fiskeredskap i. Dylika bodar, som funnits vid Vätterns västgötasida hava samtliga skattats åt förgängelsen. Men vid sjöns östra sida vid Ölands brygga i Ölmstads brygga i Småland, finnes ännu gamla notabodar kvar, sannolikt de sista runt Vättern. Se medföljande bild. Fisk, som huvudsakligast fiskades i Vättern, var lax, röding, harr, asp, gädda, abborre, mört, ål, lake. Ett ganska givande fiske i slutet av 1800-talet var löjfisket.

Berättat av: Johan Möller (född 1869)
Plats: Hjo, Västergötland
Upptecknat: 1939 (Uppsala 12420)

Se hela uppteckning 12420 Pdf, 14.4 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 14.4 MB)

Ångermanland

De fiskarter som förekommo voro ymnigast abborre och mört, därnäst gädda. Men därtill id, harr, öring, lake, sik.--- Det uppgifves att ål äfven funnits, de gamle talade om att de haft ålhus i Lill Mörtsjön, någon slags fångstinrättning, vari de gamle fångat ålen, men sådan har jag aldrig sett. Men en liten ormliknande fisk som de gamle kallade linål, emedan den plägade hålla sig invid linklafvarne, där man nedsänkt lin för vattning. Den har jag sett. Äfven denna höst har den iakttagits. Jag vet icke om det är ålungar eller är det vad EM Strand kallar ”Nätingar, Nejonögon”. Jag vet ej.---

Den fisk som nedsaltades och förvarades till vintern, kallades surfisk, dervid man skilde på nätfisk och notfisk, emedan man på näten fick större fisk, men i noten äfven sås må, att de icke fastnade i näten. Surfisken kokade man icke heller gerna graf, utan den stektes alltid. Antingen på glöd i den öppna spiseln, eller lade man den på en eldtång som man sköt fram i elden eller på glöden.---

Plats: Fjällsjö, Ångermanland
Upptecknat: 1933 av E J Strömqvist (Uppsala 6569)

Se hela uppteckning 6569 Pdf, 44.5 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 44.5 MB)

Fler röster från Ångermanland

När man forslade hem fisken berättar Bror Forslund f 1913 i Lidgatu (fd vattenrallare) att man gärna lindade in fisken i allöv (årderlöv) som hade en säregen förmåga att hålla fisken fräsch och fin. Avstånden voro ej större att man tog med fisken hem där den saltades ner. Den fraktades hem i näverkontar, för näver var också bra mot förruttnelse. I regel stekte man fisken på glöd om man skulle äta vid tillfället. Rommen åts i regel och småfisk skulle man äta med benen i (obenad).

 

Plats: Ådalsliden, Ångermanland

Upptecknat: 1978 av Paul Lundin (Uppsala 31004)

 

Se hela uppteckning 31004 Pdf, 7.5 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 7.5 MB)

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Uppdaterad 14 juli 2021

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


    Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.