Vinbär

Vinbär finns omtalade i Sverige från medeltiden men det dröjde till mitten av 1800-talet innan det användbara bäret fick ordentligt genomslag.

Wäxa mäst allestädes

I Sverige finns tre olika arter vinbär: svarta vinbär, skogsvinbär och trädgårdsvinbär. Vinbären tillhör släktet Ribes i familjen ripsväxter. De kallades också Johannesbär, som är ett lån från Tyskland, där bären mognar vid midsommartid, Johannes döparens dag.

Winbär finnas här i landet i åtskilliga slag, som hwita, röda, lif-färgade, större och mindre ja ock swarta winbär, som hållas för mycket hälsosamme, fast somlige tyckia icke stort om theras smak. Winbär wäxa mäst allestädes wäl årligen, och kunna på mongahanda sätt ansas, ympas och både till zirath, nöje och nytta brukas i trädgårdarna, och på bordet att ätas och syltas.

Så står det i ”En Fulständig Svensk Hus-Hålds-Bok” av Reinerus Reineri Broocman, en handbok i gårds- och hushållsskötsel från 1700-talets första hälft. Det är en av de många hushållsböcker som kom under 17- och 1800-talen och handlade om hushållning i vid bemärkelse och hur man kunde tänka ekonomiskt kring odling och jordbruk. Vinbärsbuskarna sågs redan här som en resurs som borde skötas om för att ge ökad avkastning.

Genombrott på 1800-talet

Det kom dock att dröja några decennier in på 1800-talet innan odlingen av vinbär slog igenom. Flera faktorer samverkade till det: laga skiftet och enskiftet som skapade möjligheter för bönderna att anlägga trädgårdar, hushållningssällskapens kunskapsspridning och utdelning av bärbuskar, det allt billigare sockret som gjorde det möjligt att konservera bären samt förbättrade kommunikationer och näringsfrihet som öppnade marknaden.

I vårt uppteckningsmaterial finns både äldre recept utan socker och mer moderna sätt att ta tillvara vinbären.

Svarta vinbär

Svarta vinbär förekommer vildväxande i större delen av landet, liksom i andra delar av Europa och västra Asien. Det är möjligt att den började odlas först för medicinskt bruk. I uppteckningarna visar det sig att svarta vinbär inte uppskattades av alla. En del menade att de smakade illa och de kom att användas mer sedan sockret blivit billigare och man kunde göra hållbar saft och sylt. Sedan vitaminerna upptäcktes har svarta vinbär uppskattats för sin höga C-vitaminhalt.

Röda vinbär

Röda vinbär förekommer vilda i hela landet och har använts till vinberedning och i folkmedicinen. En variant är de vita vinbären. Röda vinbärsbuskar har mycket hög avkastning och bären innehåller rikligt med vitaminer och syra, är hållbara och lätta att konservera. Det vanligaste sättet att ta tillvara bären förr var att koka kräm eller saft. Innan sockret blev vanligt kokades ofta bären tillsammans med mjöl till gröt. Under 1700- och 1800-talen spreds många recept på vinbärsvin. I linje med den tidens rådande ideer, där man strävade efter att landet skulle minska importen och hitta inhemska råvaror och produkter. Det finns några i vår kokbok, som är hämtade ur en handskriven receptbok i arkivet. Recepten är dock hämtade ur en tryckt bok från tiden.

I dialekterna

Röda vinbär

  • rips, risp (Blekinge, Bohuslän, Gotland, Halland, Skåne, Småland)

Svarta vinbär

  • solbär (Bohuslän, Skåne)
  • tistron (Uppland, Södermanland, Hälsingland, Norrbotten)

I nationella minoritetsspråken

  • viinimarja (finska)
  • viinimarja, herukka (meänkieli)
  • װײַמפּערל / vaymperl (jiddisch)

Fakta

Röda vinbär

Skogsvinbär (Ribes spicatum) och trädgårdsvinbär (Ribes rubrum) kallas gemensamt för röda vinbär. Arterna ser likadana ut med upprätta grenar, flikade blad och röda, syrliga bär. Skillnaden är att trädgårdsvinbär har plattare blomkronor och delade ståndarknappar. Trädgårdsvinbär är i första hand en odlad art, medan skogsvinbär växer vilt i hela landet.

Svarta vinbär

Svarta vinbär (Ribes nigrum) är en väldoftande buske med flikiga blad och svarta, söta bär som mognar i juli. Förekommer i nästan hela landet i såväl odlad som vild och förvildad form.

Släktingar

Röster från arkivet

Gotland

Vi fick ibland ättiksvin av svarta vinbär, som ju är starkt syrliga. Det enda med det var att det var färgat. Men mor använde det till matlagning och även om vi var utan vanlig köpättika så hade vi det till sill.

Berättat av: Josef Hjorter (född 1913)
Plats: Fide, Gotland
Upptecknat: 1969–70 (Uppsala, 27697)
Se hela uppteckningen Pdf, 5.1 MB, öppnas i nytt fönster.

Södermanland

Bären äro i allmänhet föraktade emedan man föreställer sig att de smaka vägglöss. Det gifvas likväl personer som gärna äta dem och en rätt huslig kvinna vet nog att använda dem på flera vis. Bladen kokas som dekokt att drickas för sjukdom, likagodt hvad åkomma, blott man är sjuk. Emellertid så önskade ingen inplantera sådana hos sig om den icke fanns förut. Nu har likväl allmogen äfven härutinnan kommit på andra tankar.

Citat från: Boken Folklivet i Åkers och Rekarne härader Södermanland 1. Arbete och redskap av Gustaf Eriksson

Utgiven: 1989 av Magdalena Hellquist, Dialekt och folkminnesarkivet

Läs boken som pdf

 

Uppdaterad 08 december 2021

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.