Blåbär och odon

Av blåbär, färska, kokades blåbärsgröt. Man kokade bären väl, så silades soppan så att kärnor och skal kom ur och så avredes det med potatismjöl. Tog man litet mjöl så att det endast blev simmigt kallades det blåbärssoppa med mera mjöl blev det blåbärsgröt.---

Blåbär torkades för att de skulle vara så bra för magplågor. De torkades helst i solen men de kunde även torkas i ugnen i synnerhet sedan man fått järnspisar så man torkat dem på plåtar och i senare tid även torkållor.

---

Odon åts inte. Vi barn tyckte allt om dem, men det ansågs skamligt att förtära dem så det var endast i smyg vi åt.

Berättat av: Maria Aronsson (född 1865)
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1942 (Uppsala, 15979)
Se hela uppteckningen Pdf, 5.5 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 5.5 MB)

Mor hon hämtade mycket slika och blandade i lingonen, så det skulle bli mindre surt. Det fanns ju aldrig nåt socker då till att ha i bären. Så var det ju fattigt hos oss också.

Hon kokade lingonen för sig och kokade dem hårt, och så hade hon dem i en kagge. Och blåbär kokade hon för sig, kokade dem också hårt, och så slog hon dem i lingonkaggen och rota ihop det. Vi fick äta bärmos till päran (potatisen) då vi inte hade något annat. Och hade vi lite mjölk, fick vi äta surt bärmos till gröten. Hon hade mycket myrbär (hjortron) också på vintern, kokade dem och hade dem i kagge. Och myrbärsmoset höll sig från den ena sommaren till den andra, fast det inte var något socker i. De åt flötmjölk (gräddmjölk) till myrbärsmoset, de som hade, annars fick man väl äta på olika vis. Det brukade aldrig bli några riktiga bär på myrbären förrän efter Per och Karin (1 och 2 augusti).

Berättat av: Kristina Paulusdotter Forslund (född 1874)
Plats: Linsell, Härjedalen
Upptecknat: 1950 av Ella Odstedt (Uppsala, 39722)
Se hela uppteckningen Pdf, 300 kB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 300 kB)

Vi kokade mos av odon en sommar. Den liknade blåbär, men var ej lika god.---

Berättat av: Hanna Sandberg (född 1908)
Plats: Näs, Jämtland
Upptecknat: 1963 (Uppsala, 25238)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.2 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 2.2 MB)

Minns att man trodde att blåbärssylt inte kunde förvaras osockrad, varför denna sylt oftast var sockrad. Denna sylt åts till pannkakor så länge denna sylt räckte varje vinter. Då denna sylt var begärligare än lingonsylt, minns jag så brukade förrådet av denna taga slut vid nyårstiden.

Minns från vårt hem från det vi var endast tre personer, efter omkr 1908-10, så kokade mor in ca 40 flaskor av blåbärssylt. Blåbärssylt förvarades i en torr källare och då höll den sig bättre.

Berättat av: Almar Nilsson (född 1896)
Plats: Fredrika, Lappland
Upptecknat: 1976 (Uppsala, 30320)
Se hela uppteckningen Pdf, 10.7 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 10.7 MB)

Sedan gammalt har man i våra trakter tillvaratagit många vilda bärsorter bla följande: línbera=lingon, blóbera=blåbär, snòtren=hjortron, jólbera=jordbär eller smultron, bránbera= hallon, ókerbera=åkerbär, stékelbera=stickelbär eller havtorn, óterbera=odon, jénbera=enbär, rórnbera=rönnbär, nypon, vinbär, krusbär.

Nästan alla de här uppräknade bären användes i stort sett än idag. Ett undantag tro jag mig ha funnit, och det är odon. Åtminstone hör man aldrig talas om någon som brukar ta vara på dessa bär nu. Gammalt tillbaka däremot, var det en och annan, som använde odon på ungefär samma sätt som man nu använder blåbär. Förresten så finns det stora likheter mellan dessa två bärsorter. Båda ha blå färg, storleken är ganska lika, och vissa likheter i växternas utseende, växtsätt etc kan påvisas. Jämför man dock smaken på dessa två bärsorter, så finner man genast att odonen inte alls kan jämställas med blåbären. Men när man gammalt tillbaka någon sommar konstaterade att blåbären nästan lyste med sin frånvaro, så fick man nog nöja sig med odon, om dessa just då funnos i relativt stor mängd. En annan orsak till att en del använde sej av odon, var, om man hade det så uselt ställt med ekonomin att man nödvändigt måste sälja mesta delen av de blåbär, som man plockade. Då fick man kanske för egen del nöja sig med odon.---

Av färska blåbär kokar man ofta blåbärsgröt, som ätes som vanlig gröt, alltså med socker på och mjölk till. Vidare kokar man av blåbär blåbärssylt för vinterbruk. Denna sylt ätes till pannkaka, plättar, palt mm.---

Blåbärsvin: Ett glas blåbär lägges i en litersflaska, fylld med vatten. Några russin kan också läggas i. Flera sådana flaskor ställes i ett soligt fönster och får stå så i 3 veckor. Sedan silas bären och russinen bort. Och till varje liter blandar man i ett glas socker. Flaskorna kan förvaras i en källare. Detta blåbärsvin kan variera i smak, antagligen beroende på kvaliten av bären eller också på väderleken.---En gammal tant hade också berättat för länge sedan om att hon brukade blanda 1 msk konjak i en flaska blåbärsvin.

Berättat av: Isa Fjellström (född 1894), Hildur Spångberg (född 1893), Henny Holmlund (född 1895), Ellida Lundgren (född 1896), Elna Risberg (född 1899), Bengt Risberg (född 1902), Jenny Lundberg (född 1905), Siri Lundberg (född 1911)
Plats: Munksund, Norrfjärden, Pite-Långnäs och Piteå, Norrbotten
Upptecknat: 1975 av Egon Lundberg (Uppsala, 29520)
Se hela uppteckningen Pdf, 17.3 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 17.3 MB)

De vilda bärsorter som man har av gammalt brukat tillvarataga på orten äro: odon (vaccin. Uligin), som här kallas blåbär, namnet odon är visserligen bekant, men det användes nästan aldrig. Numera vet jag ingen som tillvaratager denna bärsort, men förr brukade den fattigare befolkningen plocka ”blåbär”, av vilka kokades ett slags gröt, ”blåbärsgröt”, vilken slogs upp i stora fat, och den slukades begärligt av de hungriga barnen.

Blåbär (v. myrtillus) kallas här ”svätrer” (”för di svärter å-säj”) och äro mycket eftersökta, och används vanligen till saft eller kräm, dvs man bereder saft och kräm av dem.

Här brukar man breda nyplockade ”svätror” på utkavlade kakor av rågdeg före gräddningen, varvid man vek upp en kant kring bären, eller också lade man dem mellan tvänne tunnare kakor. Beteckn för sådant bröd: svätrokakä. Detta slags bröd, förekom endast under den tid som bärn voro mogna och kunde tillvaratagas för nämnda ändamål, och det var mycket omtyckt.

Berättat av: Carl Otto Hall (född 1862)
Plats: Kräklinge, Närke
Upptecknat: 1939 (Uppsala, 12568)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.1 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 2.1 MB)

De förut nämna odonen kallades även galnebär, eftersom de ansågs frambringa svagsinthet om de åtos i någorlunda stor mängd. Därför var det inte många som vågade tillvarataga dem. Jag minns att jag som barn åt mängder, för att se hur det stämde med folktron, men blev ganska besviken, ty jag var lika klar i huvudet som förut. Jag hörde dock gamla personer tala om, att de aldrig vågat ens smaka på bären och inte hade en aning om, hur de smakade. Men de trodde och förstodo att smaken skulle vara lik blåbärs.

Många ansågo, att om man åt blåbär frampå höstkanten, fick man mask i magen. Därför torkade man vid denna tid mestadels blåbären på en plåt och förvarade dem sedan i linnepåsar för kommande behov till blåbärssoppa samt som medicin mot diarré.

”Kommer frost i maj, kommer inga blåbär”

Berättat av: Gunnar Skogsmark (född 1904)
Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1960 (Uppsala, 24323)
Se hela uppteckningen Pdf, 26.2 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 26.2 MB)

Blåbär---plockades och torkades till att lägga i välling, till att färga brännvin, och färske utnyttjades de till mos eller crème. De hade äfven ett godt rum bland husmedicinens förråder såsom stillande diarrhè och buksjukä. Priset var billigt nog i förhållande till tillgången och nyttan.

Odon---växa uteslutande i dy eller torfmossar och äro vissa år så talrika att man, så att säga, kan ösa korgfattals. Bären i sig själfva äro icke obehagliga att äta men äro föga värderade. Man säger: det kan vara att äta en gång. Man har säkerligen en gammal ärfarenhet att de, förtärda i mängd, förorsaka svindel och nära nog galenskap. Men tordehända att skväkram (skvattram) hvilken växer bland odonbuskarna kan medvärka härtill. Emedlertid så tillreder man medelst kokning mos af dem som ätes med sked som mål, och så gör man af dem pannkaka. Ingen köper dem, hvarken i stad eller land, men om en fattig gumma plockar och går till någon som icke sett dem växa eller vet af odonmossars tillvaro så får hon hederlig betalning i matvärde.

Hämtat från: Folklivet i Åkers och Rekarne härader Södermanland, del 1. Arbete och redskap
Av: Gustaf Ericsson, utg av Magdalena Hellquist, Dialekt och folkminnesarkivet 1989
Läs boken som pdf Länk till annan webbplats.

Mycket blåbär plockades till hushållen förr. Men de syltades i allmänhet inte. Bären åts färska med mjölk och bröd istället för någon kokt sopprätt. Familjer, som bodde nära blåbärsskogar, åto blåbär, mjölk och bröd varje kväll, så länge blåbärstiden varade, istället för den annars vanliga kvällsgröten.

Massor av blåbär torkades och förvarades i påsar av tyg, hängandes i matbodens tak, för att inte råttor skulle äta upp dem. De torkade blåbären användes sedan under vintern till soppor och krämer. Det sades, att torkade blåbär var så nyttiga för magen och blodet. Var gång någon under vintern klagade över, att ha ont i magen, fick den torkade blåbär av min mor. Far åt mycket gärna torkade blåbär.

Blåbärskompott koktes mycket och hälldes på buteljer. Kompotten fordrade mindre socker än sylten.--- Blåbärskompotten åts till plättar, pannkakor och puddingar. Massor av sur saft av blåbär kokades och hälldes på buteljer, som hartsades. Saften användes till soppor och krämer, och sötades då den skulle användas.

Det ansågs också nyttigt, att dricka sur blåbärsaft vid olika magåkommor. Blåbärssaften ansågs ha blodrenande inverkan på kroppen.

Vad jag nu sagt om blåbären är en beskrivning från mitt barndomshem, en medelstor bondgård, Skäggesta i Börje socken.

I statbyggnaden i Skäggesta såg jag ju, att man även använde blåbären på annat sätt. Man gjorde något som statbarnen kallade för ”bärbulla”. Man gjorde en deg av rågmjöl, vatten och jäst. Sedan degen jäst bakades runda, platta kakor, vilka övertäcktes av blåbär. Intet socker ströddes på. Kakan veks sedan ihop, så att den bildade en halvmåne. Efter jäsningen gräddades den som annat bröd. Den åts utan smör och ansågs som en läckerhet bland barnen.---

Blåbär och mjölk åts mycket i alla hem där det fanns bärskog i närheten.---

Berättat av: Eva Limburg (född 1891)
Plats: Bälinge, Börje, Jumkil, Vendel, Uppland
Upptecknat: 1959 (Uppsala, 24264)
Se hela uppteckningen Pdf, 11.9 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 11.9 MB)