Lingon

Till mos, linnbärmos, kokades de färska bären med litet vatten utan tillsats av sötningsmedel. Allt mos skulle vara sutt, surt.

Redskapet för mosberedningen var en kopparkittel, som skurades med lingon och salt, och då blandningen blev het, blev moskitteln blank som sola. Ända tills det kokade upp, skulle massan röras, och man måste noga tillse, att det ej kokade över. Moset rördes med en slev och slogs upp i ett träkärl.

Tillsammans med mjölk och lingonmos samt bullbitar blev det mos-sull, som åts särskilt om somrarna. Moset sötades antingen med socker eller sirap.

Berättat av: Anna Haag
Plats: Djura, Dalarna
Upptecknat: 1938 (Uppsala, 11598)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.7 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 1.7 MB)

Det var mest barn som plockade bär. Det ansågs opassande för vuxna att ej ha annat att göra än plocka bär.

Någon export av bär förekom inte härifrån förr än omkring 1890-1900. Då började handlande köpa upp bär huvudsakligen lingon och då blev där en annan fart i bärplockningen.---

Lingon var de bär av vilka man kokade sylt. Det kallades ”bärmos” och med bärmos menades alltid lingonsylt. Övriga bärsorter åt man färska, men till kalasen skulle det vara bärmos till rödgröt och så skulle det vara bärmos till kalvsteken och till risgrynspudding.---

Lingonmoset kokades vanligen osockrat. Sedan sötades det efter hand när det skulle vara högtidligt i vardagslag åt man sur lingonsylt med mjölk till gröten. De som hade bi blandade det med honung om man hade råd. Till potatisen åt man sur sylt. Lingonsylten förvarades i laggade träbyttor. Längre fram, när lerkrukor blivit allmänna köpte man sådana. Man förvarade sen bärmoset i vanliga buteljer.---

Lingonen silade man ur skalen och sockrade saften och så kokades med potatismjöl en gröt som kallades ”rödgröt”. Denna garnerades med vispat vitt gräddskum i rutor och blommor och förekom alltid på kalasborden, bredvid den vita gröten av risgryn och mjölk, garnerad med kanel och socker och russin. Senare lade man bort dessa grötar, men lingonsylt skulle då vara till risgrynspudding och kalvsteken.

Berättat av: Maria Aronsson
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1942 (Uppsala, 15979)
Se hela uppteckningen Pdf, 5.5 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 5.5 MB)

Fäbodjäntan plockade lingonen åt bondfolket, medan hon ännu var kvar i fäbodarna. Mosen gjordes då färdig i fäbodstugan, varefter bonden körde hem den när det blev slädföre.---

Man har rensat lingon på flera sätt: Det har varit brukligt att kasta dem på en kastmaskin, alldeles som man kastat säd. Fläkten föste då bort skräpet, och bären runno ner i lådan på golvet vid ena änden av kastmaskinen. Vid dylikt förfarande var det emellertid nödvändigt att rensa dem ånyo i tråget för att få dem riktigt rena från boss och större skräp.

En del ha rensat lingon på följande sätt: Ett lakan breddes ut på marken någon gång när det var blåsigt; därefter hällde man försiktigt ut bären ur ett kärl, som man höll ett stycke ovan lakanet, och lät vinden föra bort det mesta av skräpet, medan bären stannade på lakanet; sedan rensades de bättre i ett tråg.

Numera har man sk bärsåll vid rengöring av lingon. Sållet är omkring 50 cm långt, 30 cm brett och består av en träram på vilken en lagom tät strängbotten är fastsatt. När sållet ruskas fram och tillbaka, faller skräpet ur och bären blir kvar i detsamma. Dessa rensas sedan ytterligare i ett tråg.---

Lingon stampades eller mosades sönder med en potatisstamp eller maldes på en träkvarn innan de lades i kärlet för att kokas till mos. Det har ej varit vanligt här att göra mos av råa bär utan man har kokat dem. Lingonen lades i en stor kittel, bärmoskittel, i vatten och fingo koka, till dess att all skumbildning på ytan upphört. Man rörde i grytan eller kitteln med en stor träslev och skummade av det vita med densamma. Bären kokades utan sötningsmedel.---

Bärmos har använts som sovel till potatis. Mosen utspäddes med mjölk och åts istället för supanmat. Bärmos å mjölk är den vanliga benämningen. Till mosen och mjölken åt man nykokt potatis. Istället för att skala potatisen med kniv, bröt man av den på mitten, satte den avbrutna ändan i munnen och klämde eller nöp till omkring skalet, så att det gled utav. En del åto hårt eller mjukt rågbröd till.

Ofta åt man vattgröt å bärmos, dvs rågmjölsgröt samt lingonmos och mjölk. Bärmosen, som ju var kokad sur, sötades fordom med sirap. Till pannkakor åt man ofta bärmos som vispats upp med grädde. Man blandade bärmos i tjockmjölk och åt som supanmat.---

När bär eller frukt kokats i vatten och sedan retts av med potatismjöl, har rätten kallats för kräm (om den varit tjock) och för soppa eller välling (om den varit flytande).

Ofta kokades bär eller frukt i vatten, varefter man rörde i skräddmjöl (=kornskräddmjöl, siktat kornmjöl) och kallade rätten för gröt.---

Långt tillbaka brukade man breda ett lager av sur bärmos mellan två utkavlade rågbrödskakor och grädda dem i ugnen.

Berättat av: Kerstin Andersdotter (född 1865) och Sigrid Löf (född 1869)
Plats: Vallsta, Arbrå, Hälsingland
Upptecknat: 1938 av Erik Löf (Uppsala, 11558)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.9 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 3.9 MB)

Av de vilda bär som tillvaratogs förr så var det lingon. Lingon åt man till allting nästan. Men inte hade man råd att koka dem med socker. Vi kokade dem sura, det var likadant överallt. De förvarades i kaggar i visthusboden, där frös de förstås och man tog in sylten på så vis att man tog en kniv och skar loss ett stycke och tinade upp den i en kastrull. Då kunde man blanda i sirap eller om man hade litet socker. Men det fanns många gårdar där man åt lingonmosen sur som den var. Men nog var det bra surt.

Här i Jämtland har vi ätit kornmjölsgröt varenda kväll förr (vattgröt) och alltid skulle man ha lingon till.---

När jag kokade lingonmosen brukade jag ha en stor kopparkittel, en sån som de har i fäbodarna och kokar messmör i. Men innan man kokade i den måste den skuras noga med aska annars kunde det bli ärg i sylten.---

Berättat av: Julia Göransson (född 1874)
Plats: Oviken, Jämtland
Upptecknat: 1963 av Märta Sandberg (Uppsala, 25240)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.2 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 2.2 MB)

Lingon kan också användas råa. Man kan vid rensningen plocka ur särskilt stora och fina lingon, som man sedan lägger på burk och slår vatten över. Man kallar dem då vattlingon, (märk: inte vattenlingon.) När dom sen ska användas, häller man bort allt vatten och blandar lingonen med socker och grädde. Denna rätt serverades ofta förr på kalas som mellanbjudning, jämte kakor av olika slag, knäck, karameller, saft mm.

Man kan också blanda råa lingon med socker och röra länge och väl tills man får en syltliknande massa, som man kan äta precis som vanlig lingonsylt.

Av lingon gör man också en vanlig dryck, lingondricka. Därvid malas lingonen på köttkvarn och blandas med en viss vattenmängd, i vilket man löst upp lite vinsyra. Massan får stå i något dygn, och sedan får alltsammans rinna genom silduk. Därefter blandas strösocker i saften och man rör om massan tills sockret är fullständigt upplöst. Därefter buteljeras drickan. Den är mycket koncentrerad, och vid tillagning av måltidsdryck blandas den upp med lagom mängd vatten. Av lingonsaft och lingondricka kan man också göra saftsås, lingongel mm.

Berättat av: Isa Fjellström (81 år), Hildur Spångberg (82), Henny Holmlund (80), Ellida Lundgren (79),
Elna Risberg (76), Bengt Risberg (73), Jenny Lundberg (70), Siri Lundberg (64)
Plats: Munksund, Norrfjärden, Pite-Långnäs och Piteå, Norrbotten
Upptecknat: 1975 av Egon Lundberg (Uppsala, 29520)
Se hela uppteckningen Pdf, 17.3 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 17.3 MB)

Gammalt folk å barn å ungdom hade besta tiden te gå å plocka, karar plocka inte bär, men det hende att alla karar som gick i Herrgårn, fick lov att plocka visst kvantum lingon till Herrgårdsköket. En torpare som gjorde tre dagsverken i veckan skulle lämna en fjäling 8 kannor lingon till Herrgårn, då plockas aldrig förrän i slutet på September. Då var alla mogna. Ingen plocka lingon förrän di sluta ta opp potatisen, å den börja ingen med förrän dagen efter andra marknadsdagen, när potatisen var upptagen, då började lingonfejda (tiden när lingonen plockades).--- Alla bönder skulle lämna en halspan 16 kannor lingon till den Herrgård dit de hörde. Det fick drenga göra.--- Räckte inte körsbären som fanns i Herrgårsträdgård, då köpte di av godsets folk, men det fanns så mycke körsbär, så di körde stora lass till Läppe--- Di gick till Stockholm med båten, det var uppköpare vid Läppe hamn. På 1880-talet började uppköpare åka å hämta bär, inte smultron. De såldes på Herrgårda, samt vid station åt di som bodde där, men det var inte många familjer på 1880-talet.

När di började plocka bär sade di alltid:

Ett bär i kappen Gud låta mej få fulla kappen

Två bär i kappen Gud låta mej få fulla kappen.

Tre bär i kappen Gud låta mej få fulla kappen.

Sen börja di plocka, men offra bär det har ja aldrig hört talas om eller sett någon gammal som gjort, men alla spotta för sin fleck som de hitta, der plocka di som hörde till samma familj.---

Alla lingon harpas på fläktharpa. Enbären harpas på samma sätt, men blåbären rallas på ett sofflock, som låg på ett högt föremål, en hög bänk eller en stol som låg något på, ett baktrog stod under, åt bären te ralla i, en seck eller en gammal sjal bredes ut, med oppvikta kanter så inte bären ralla ner på backen för di satt mest ute, för di ville inte ha blå fläckar på golvet.---

Berättat av: Johanna Lundström (född 1864)
Plats: Vingåker, Södermanland
Upptecknat: 1938 (Uppsala, 11580)
Se hela uppteckningen Pdf, 8.9 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 8.9 MB)

Lingon lagda i vatten på buteljer, var gott att äta med socker till, då man behövde svalka sig mellan lekarna på en julgransplundring.---

Av lingon samlades stort förråd. Till en medelstor bondgård beräknades 100-200 l per år. Lingonen inkoktes sura och hälldes i stora renskurade laggkärl (tinor). Varteftersom de skulle användas, inkoktes den beräknade mängden med socker. Lingonen var vardagsmaten, den söta sylten var helgdagsrätten.

I många hushåll koktes inte lingonen, utan bara stöttes sönder med stora trästötar, och förvarades i laggkärl över vintern.

Av lingonen förfärdigades också mycket lingondricka.---

Lingon användes också som pickles. Av lingonförrådet utplockades de största och vackraste lingonen. Dessa pickades med en nål och stoppades på buteljer. Därpå överhälldes bären med sockerlag. Buteljerna hartsades och lades på vinterförvaring. De åts i allmänhet till någon kötträtt, men kunde också ätas som efterrätt med vispgrädde till.

Ibland bakades också lingonbröd på samma sätt som det förut omtalade blåbärsbrödet. (i Börje)

När det gällde blåbär och lingon, kanske i synnerhet lingon, kunde hela byalag följas åt till Bälinge storskog, Högskogen, som den också kallades. Då reste man med hästar och vagnar, lastade med korgar och flaskor och matsäck för en hel dag. Då reste man ”man ur huse”, gamla, medelålders, ungdomar och barn. Sådana dagar var det ingen skam för vuxna, starka karlar att gå och plocka bär. I vanliga fall ansågs det nog inte riktigt som ”manfolksgöra”. Kvinnorna brukade förresten säga att karlarna inte så värst gärna plockade bär på dessa bärdagar heller. De påstodo att karlarna hellre smögo sig undan i skogen och satte sig på stubbarna och rökte ”för myggens skull” påstods det. Varje familj plockade på en sådan dag hela sitt vinterbehov omkring ett par tre hundra liter.---

Man förde med sig till storskogen stora klädkorgar eller 100 litersflaskor och 50 l flaskor. Dessa kärl kunde man ju inte gå och bära med sig när man plockade bären. Dessa kärl ställdes på någon öppen plats i skogen, som var lätt att återfinna. Sedan bar man med sig mindre kärl, hinkar, flaskor och korgar, som fylldes med bär och sedan gick man och tömde dem i de stora kärlen.---

När man hittat något ställe, där det växte mycket och stora bär, ville den som funnit platsen ha den i fred för sig själv. Han ropade så: ”Pax för mig”. Då måste de andra gå därifrån.---

Man täckte ibland över söt sylt av andra bär med ett lager lingon för att skydda den andra sylten för mögel.

Sylten förvarades för det mesta i stenkrukor, porslinskrukor och glasburkar. Lingon kunde även förvaras i trätinor och fjärdingar. Stenkrukorna gjordes i Höganäs i Skåne och kallades Höganäskrukor.

Många gamla ha talat om att de åto lingon och potatis. Lingonen voro utspädda med grädde och åts istället för sovel. Lingon och mjölk och hårt knäckebröd åts ofta förr istället för soppa.

Backstusittare som inte hade någon ko, åto ofta lingon och vatten till gröten istället för mjölk.---

Berättat av: Eva Limburg (född 1891)
Plats: Bälinge, Börje, Jumkil, Vendel, Uppland
Upptecknat: 1959 (Uppsala, 24264)
Se hela uppteckningen Pdf, 11.9 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 11.9 MB)

I bärtia, synnerligast vid lingonplockningen, var det brukligt att kvinnor och barn från två eller flera ställen hade sällskap till krösaskogen och plockades på varandras marker, var det fanns mäst. Det förekom dock sällan att de vuxna männen bland bönder och besuttna plockade bär. Detta var dock vanligt bland backstugusittare, enär krösatia var deras bästa inomhustid. På Hökensåssluttningen fanns till omkring sekelskiftet en ansenlig backstugurote, vilken fick namnet Krösaskövde, som följd av att dess innebyggare voro ivriga bärplockare.

Vid flertalet härregårdar förekom det att ett visst kvantum lingon ingick i torparerätten, såsom en skäppa eller en halv tunna, allt efter torpets storlek.---Slog lingonskörden alldeles fel, så att torparehustrun ej kunde lämna rättkrösera, köpte härregårdsfrun lingon från annat håll och för kostnaden fick rätten utgöras med extra dagsverken. Export från dessa orter har ej förekommit.---

Berättat av: Johan Möller (född 1869)
Plats: Korsberga, Västergötland
Upptecknat: 1938 (Uppsala, 11693)
Se hela uppteckningen Pdf, 5.9 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 5.9 MB)

Gummor och barn plockade bär. Karlar plockade aldrig.---

Lingon och mjölk åt man sedan man ätit sill och potatis. Till lingonen och mjölken brukade man äta hårt bröd.

Vattengröt åt man kallskål till. Kallskål var dricka och sirap hopvispat och med lite lingon i.---

Berättat av: Lars Molin (född 1868), Knut Lindblad (född 1879)
Plats: Järnboås, Västmanland
Upptecknat: 1939 av Martin Lindblad (Uppsala, 13029)
Se hela uppteckningen Pdf, 5.6 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 5.6 MB)

Någon sedvänja att byarna följdes åt var inte vanligt, utan man begav sig till skogs när man fick tid. Däremot under första världskriget då det var begränsat med livsmedel så folket måste då tillvarata det mästa vad naturen gav, så blev det också så att man hänvände sig till bolagsledningen om stagnation av sågverken för att folk skulle få tillfälle att ge sig ut på bärplockning på fjällskogarna. Det blev man ur huse alltså. Dock kunde de äldre inte ansluta sig till denna mobilisering utan de fick gå på hemmaskogarna.

Aldrig har under de senaste decennierna torpare behövt erlägga någon skatt till huvudgården (herrgården) eller eljest sett sig tvungna att leverera bär till dessa. Kanske att så förekommit i södra delarna av landet dock inte här i Norrland. Däremot har många torpare för att förstärka sin kassa plockat bär till försäljning till uppköpare för export. Det har funnits mycket bär i de milsvida Norrlandsskogarna.---

Vanligtvis var man borta några dygn för denna stora manöver som också var ett avbrott från dagens enahanda. Man bodde då i fäbodar och i de fall dessa var placerade vid en sjö så rodde man till en ytterända av sjön varifrån en körbar väg (skogsbilväg) eller timmerväg varifrån man forslade hem bärpartiet med häst eller senare med bil.---

Berättat av: John E Boija (född 1901)
Plats: Ångermanland
Upptecknat: 1983 (Uppsala, 33226)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.7 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 1.7 MB)