Plommon

Plommon och krikon utanför trädgårdarna

Plommon är ganska vanliga i södra Sverige. Här finns två underarter: Huvudunderarten plommon och krikon. Huvudunderarten odlas ofta och finns därför förvildad. Den är vanligen trädformad och har kala eller gleshåriga kvistar utan tornar, större och något avlånga frukter som är gula, rödaktiga, gröna eller blåvioletta, med en sten som lätt släpper från fruktköttet. En sort som anses ha uppkommit under medeltiden och varit allmänt spridd är ”Allmänt gulplommon”, ett rotäkta gult plommon som förekommer från Skåne till Mälardalen. 

Krikon har håriga, torniga kvistar och växer ofta som snåriga buskage. Krikon har dessutom mindre frukter än plommon, de är ganska runda och vanligen blåaktiga med en sten som sitter fast i fruktköttet. Hybrider mellan plommon eller krikon och slån kan ibland påträffas.

Torkade plommon

Sviskon eller katrinplommon (Prunus domestica ssp. domestica) är en underart av plommon som är särskilt lämplig för torkning. Orden syftar oftast på den torkade frukten, för vilken sviskon är handelsnamn. Det betyder att även andra slags torkade plommon kan kallas sviskon och de kunde tidigt köpas i handelsbodar, liksom russin.

Sviskonsoppa till sjuka

Att koka soppa på sviskon och russin, var förr mycket vanligt. Det ansågs också vara en särskilt stärkande soppa och gavs till barnsängskvinnor och sjuka. I våra samlingar finns fler recept med torkade sviskon än med färska plommon.

Idag är det vanligare att göra sylt och marmelad på färska plommon.