Enbär

Enens bär äts inte direkt från busken, utan har framför allt använts som krydda och till dricka, med och utan ris. Riset har också använts för rökning av kött och fisk.

enbär

Rökning och enbärsdricka

Enen har på flera sätt spelat en roll i kosthållet. Enris är lämpligt för rökning av kött och fisk och både ris och bär har framför allt använts till enbärsdricka, som betraktades som en ersättning för öl. Enbären kunde också användas till mos, uppblandat med andra bär, de blandades i bröd och man kunde också koka ett slags sirap på dem. Dessutom har enris använts till rengöring av träkärl till matlagning. Enrislag tar bort beläggningar och ger god smak.

Magiska bär

Enen växer i hela landet och har med sina vassa barr ansetts skydda mot faror och död. Barrens placering som det heliga tretalet, anses vara en förklaring till enens magi. En annan förklaring är att det korsliknande tecken som finns under varje bär har tolkats som en avbildning av Tors hammare eller Kristi kors. Enen har spelat en stor roll inom folkmedicinen, där man på olika sätt använt dess olika delar mot ett flertal åkommor.

I nationella minoritetsspråken

  • katajanmarja (finska)
  • katajanmarja, katajamarja (meänkieli)
  • gaskkas (nord- och lulesamiska)
  • reatka (nordsamiska)

Fakta om enbär

Enen (Juniperus communis) är en cypressväxt som växer i form av buskar eller små träd i hela Sverige. Enens hårda och stickiga barr sitter tre och tre och bäret (som egentligen är en bärkotte) blir blåsvart när det mognar.

Lästips

Arnborg, Gunnar (1994). Eneboken. Gråbo: Arnborg.

Öl och svagdricka i kosthållet

Den virtuella floran: Enbär Länk till annan webbplats.

Röster från arkivet

Dalsland

Enbären mogna ju ej första sommaren utan det finnes alltid både gröna och svarta enbär. Det var ett ordspråk: ”När alla enbär blir mogna så blir alla fickor gifta”.

Enbären torkades först i solen så att de ej skulle mögla. Sedan när de skulle användas torkades de på bakugnsbotten. Därefter maldes de på handkvarn och de malda bären överslogs med kallt vatten som fick så minst ett dygn så att det söta dragits ur. Så silades lagen ifrån kokades och skummades och när den svalnat tillsattes med jäst och övertäcktes.

Berättat av: Maria Aronsson
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1942 (Uppsala, 15979)
Se hela uppteckningen Pdf, 5.5 MB, öppnas i nytt fönster.

Halland

Ofta bryggdes ett särskilt öl till påsk, det så kallade enbärsölet. Det bryggdes på fullmogna, alldeles svarta enbär och fick härigenom en stark smak av en. Detta ansågs mycket hälsosamt och överträffade vida det ”enbärsdricka” som numera föres i handeln.

Plats: Slöinge, Halland
Upptecknat: 1971 (Göteborg, IFGH 6521:204)

Norrbotten

Av enbär har man, sen gammalt, framställt en dryck som kallas enbärsdricka. Man väntar tills enbären blivit blå till färgen, vilket bevisar att de då är mogna. Sedan man plockat av bären från buskarna, torkar man dem och krossar dem, tex i en mortel. Därefter kokas bären i vatten, och så småningom sätter man till socker i vätskan. Vill man få lite färg på drickan, tillsätter man sk sockerkulör, som sen gammalt finns att köpa på apotek. Än idag är det en och annan som gör enbärsdricka själv. För att slippa besväret med enbären, köper man nu i regel enbärsolja på apoteket. Av en av mina sagesmän har jag fått följande recept: 3 kkp socker, eventuellt några russin, 5 l vatten, 1 dsk sockerkulör, 5 droppar enbärsolja, ¼ pkt jäst (drygt). Av vattnet tar man ½ liter och kokar det med sockret och låter det kallna. Jästen rör man ut i en liten tår av ”lagen”. Sedan blandar man resten av vattnet, sockerkulören och enbärsoljan och rör om ordentligt. Allt ska stå i rumsvärme ungefär 3 dygn. Denna dricka åstadkommer hos många ökad urinering. Detta upplever en del som ganska besvärligt. Andra åter bry sej inte så mycket om detta utan resonerar som så, att genom denna ökade urin mängd få njurarna en välbehövlig rening.

En del lär också gammalt tillbaka ha använt enbär tillsammans med lingon i en slags sallad. Enbären krossas och kokas i vatten ett par timmar. Sedan få de stå övertäckta några timmar, varefter lagen åter uppkokas. I denna lag lägger man ner lingon, och nu kokas alltsammans upp igen. Salladen ska förvaras i krukor. Den lär vara mycket god till kött.---

Berättat av: Isa Fjellström (född 1894), Hildur Spångberg (född 1893), Henny Holmlund (född 1895), Ellida Lundgren (född 1896), Elna Risberg (född 1899), Bengt Risberg (född 1902), Jenny Lundberg (född 1905), Siri Lundberg (född 1911)
Plats: Piteå, Norrbotten
Upptecknat: 1975 av Egon Lundberg (Uppsala, 29520)
Se hela uppteckningen Pdf, 17.3 MB, öppnas i nytt fönster.

Kommentar: Med dsk avses dessertsked=10 ml.

Småland

De härliga enebären

Förr i världen (för längese´n svunnen tid) och nu ett bra stycke in på 1900-talet bar enbusken mycket rikligare skörd än nu på senare tid. Vid förfrågan till gammalt folk svarar dessa: troligen bär enen mindre frukt nu därför att ingen tillvaratar bären på min fråga hur detta kan förklaras säger de att fruktsättningen troligen befordrades av den stränga misshandel som busken blev utsatt för när bären skördades, detta kan ju vara möjligt, ty under de senare decennierna har ju bären i allmänhet fått sitta och ruttna bort på buskarna eller – falla bort av sig själv. Enbären behöver 3 år för att växa och mogna. Första året är bäret grönt, andra ljusblått och först tredje när det är fullmoget blev det blåsvart.

Enen blommade – eller som det kallades råk (rök) i 6-7 veckan efter gammal tideräkning i samma vecka lekte braxen och då skulle en viss slags sådd ske på åkrarna.

Enbären skördades dock sällan förrän på hösten. Detta tillgick på så vis att man band framför sig ett såll eller en äska och ställde sig vid en enbuske med svarta bär, böjde ner en gren i sänder över kärlet varefter man med en börtel eller sk klappträ slog på grenen, så hårt att de mogna bären föll ner i kärlet. De gröna och blå, dvs grönlingarna de sutto fastare och följde ej med de mogna. Obs de flesta buskar bar alla tre slagens bär samtidigt. (Från andra smålandssocknar berättas att de brukade repa enbären, dessa bär kunde ju ej då åtskiljas utan mogna och grönlingar fick följas åt till stort men för saften=drickat).

Sedan skörden verkställts utbreddes bären på lakan och skynken så att alla låckar (spindar) och bär-a-fisa, feck krypa dän, sen rengjordes bären i ett stort såll sk tog-redel (som användes vid tröskning på logen) samt torkades vid svag ugnsvärme efter t ex brödbakning, tömdes så i en tirra eller en utrangerad gammal smörkärna eller om det var många, i flera kärl, med bastanta trälock, för att skydda bären mot råttor, vilka liksom människor, värdesatte de härliga värdefulla bären.

Gammalt bra recept på gott ene-bärsöl och dricka.

De svagt ugnstorkade enbären krossas vid en kvarn (förr på hemkvarnen) dock ej så hårt att kärnan går sönder (då blir ölet beskt). 15 liter vatten hälles därefter över bären (kallt vatten) och får stå ett dygn för att dra, bären bör under denna tid röras om ibland. Slå sen hela massan på ett bryggekar (träkärl) i vars botten man lagt en sk rost-e (=några barkade träpinnar och lite ren halm) Ställ karet på en bryggestol = trebent, eller också fyrkant. Nu har man förut satt träpluggen i det borrade hålet vid karets botten, men nu tar man bort denna och låter den klara lagen rinna ner i det kärl man satt in under.

Denna lag öses sedan tillbaka på karet och får rinna genom bären några gånger, och sen är detta utmärkt goda öl färdigt för jäsning och lagring.

Obs! Både bär och vatten ha varit kalla hela tiden. Någon mängd på bären hade man aldrig – eller sällan, men skulle ölet bli verkligt gott borde man ha minst hälften så många bär som vatten. Nu gav man ölet en --- dricka-jäst eller på senare tid pressjäst, för ett par skilling, tex 50 gr.

Var det kallt i vädret och ölet ej ville jäsa, värmde man upp ett stryklod (de gamla strykjärnen var ju ihåliga med lösa stryk-e-lod som värmdes---i en stark brasa) detta heta lod togs nu med eld-tången (fanns i alla hem med öppna eldstäder) och släpptes ner i ölet, som då fick den temperatur som behövdes för jäsningen. När ölet var färdigt tömdes det på ankare och förvarades på svalt frostfritt ställe.

Ett annat sätt var att ge bären och vattnet ett uppkok, man fick då ut mera ur musten, detta senare sätt skedde när man bryggde ene-bärs-dricka som ju var billigare än ölet. På senare tid blev det vanligare att man varm-bryggde. Jäsning och behandling den samma.

Förr i tiden brukades att medtaga några blad ur porset = get-a-pors. Men alla tycker inte om den starkt kryddade smaken varför man – om man brygger – bör söka sig fram med detta.

I senare tid tömdes ju drickat på buteljer korkades och lades på källargolvet. Det gamla sättet med trä-kärlet ankaret var säkrare om drickat skulle börja jäsa för hårt.---

Enebär användes som sötämne i en del sura äppelsoppor sk sypa, som åts som efterrätt när man hade ont om mjölk. Som degspad blev det ett utmärkt gott gula-bröd, något liknande vörtbröd.

Berättat av: Alma Nilsson (född 1875)
Plats: V Torsås, Småland
Upptecknat: 1949-50 (Uppsala, 20344)
Se hela uppteckningen Pdf, 41 MB, öppnas i nytt fönster.

Kommentar: Oklart vad som här avses med porset. Getpors betyder nämligen Skvattram (Rhododendron tomentosum). Båda har i äldre tid använts vid öltillverkning, även om Pors (Myrica gale L) varit vanligare.

Fler röster från Småland

Enen har varit det mäst vårdade träd i äldre tider, ty var en enbuske stod i ängen eller utmarken så rensades stammen från grenar, för att den skulle växa sig hög och lång. Enen användes huvudsakligast till hägnader å gärdesgårdar kring ägorna och kring åkrarna och vid gator och landsvägar. Om dom skulle hägna tusen hot gärdesgård så gick det åt tvåtusen 500 enstavar. (Ett hot räknades 3 alnar mellan varje par stavar) och vid vartannat par sattes en till stötta.

Det var ej underligt att de vårdade enen mest av alla träslag. Fanns det någon gammal och grovre En så sparades den tills stammen blev så grov att den kunde användas till laggkärl, träet är så hårt och fast och har en god lukt, både bär – ris – och röttterna. På 1870-80 talet så skördades tusentals bär i de småländska skogarna, både Herrgårdar Bondgårdar, torp och backstugesittare hade Enbären som sin mjölkko på vintrarna, dom beredde gott dricka och kokte soppor å mos av den söta enbärssaften, den har samma söthalt som socker då dem är kraftigt tillredda, numer används dom ej ty nu kan ingen tillreda dem, och lika kan ingen skörda dem.

Berättat av: K. J. Nilsson (född 1869)
Plats: Karlstorp, Kråkshult och Hässleby, Småland
Upptecknat: 1949 (Uppsala, 20276)
Se hela uppteckningen Pdf, 15.3 MB, öppnas i nytt fönster.

Värmland

Enbär samlades endast för sk enbärsdricka, som ej heller var någon allmänt brukad dryck. Rönnbär voro odugliga som födoämne och häggbär åtos blott direkt från träden.---

Berättat av: Karl L:son Bergkvist (född 1899)
Plats: Dalby, Värmland
Upptecknat: 1951, (Uppsala, 21290)

Västergötland

Enlag kokades av färska och gröna enriskvistar med vidsittande bär, ju rikligare med bär på kvistarna, desto bättre. Enlagen ansågs vara ett verksamt medel mot gikt och liknande åkommor. Man drack och badade i sådan lag.

Vidare var enlagen ett viktigt rengöringsmedel på den tiden, då man inte hade annat än träkärl, ty lagen drog till sig syran i träet. Träfat, drickstunnor, smörkärnor och saltbaljor skurades allt emellanåt med enlag för att bli friska och användbara. Träsilarna, med vilka mjölken silades, kokades i enlag.

---

Skörden av enbär var ej den minst viktiga. Det tillgick på så sätt att man bredde ut skynken runt omkring den buske, vars bär man ville skörda. Skörden försiggick fram på sensommaren, då bären var fullt mogna. Gren efter gren böjdes ned, varefter man slog på den med en käpp. Detta kallades att slå enbär. Endast de fullt mogna bären lossnade. Sedan dessa rengjorts från insekter, barr och skräp, krossades de med en rund sten i ett tråg, varefter massan kokades dels till enbärsdricka för eget bruk, dels till enbärssirap som man sålde till Borås-bygden, eller ock bytte man till blår och lin för den från linodlare i Mark. Enbärssirapen var ganska tjock och söt, om den var rätt kokad. Den var god den, och hälsosam.

Berättat av: Emil Svensson (född 1871)
Plats: Hudene, Västergötland
Upptecknat: 1949 av Linnar Linnarson (Uppsala, 20309)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.2 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Västergötland

Det dricka mor bryggde åt oss, gjorde hon på följande sätt: Först fick vi barn i skogen samla in enebär fullt mogna och svarta, hon skulle till var brygd ha en halv skäppa. När hon fått bären gjorde hon i en koppargryta i ordning en rost av halm och enegrenar sen slog hon på bären lade i lite humle och malt samt slog på varmt vatten så det hela fick stå och dra. Slutligen slog hon på 30 kanner vatten och lät det koka ihop 10 kanner, jästen hon tillsatte var hemmagjord av gammal vetedeg som sparades från bak till bak. Detta dricka blev sen vardagsdrickat. Riktigt dricka var mera humle och malt i men inga enebär.--- Bär plockades av barn och fruntimmer, smultron som inte lönade sig att plocka till hushållet var barnens egna bär. När de skulle till skogen och plocka lingon och blåbär blevo de skjutsade dit och dän. Under tiden gick mannen och blekade ut vinterfället. Till skogen var nära två mil så det tog hela dagen.

Berättat av: Man född 1852
Plats: Flistad, Västergötland
Upptecknat: 1939
(Göteborg, IFGH 4260:3, 28)

Östergötland

Enbären krossade de och malde på handkvarn och satte dem i blöt och lakade ur dem till dricka. Och annars kunde vi koka soppa på det med.---

Berättat av: Selma Andersson (född 1875)
Plats: Hamra by, Svinhult, Östergötland
Upptecknat: 1948 av Per Aggemark (Uppsala, 19551)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.7 MB, öppnas i nytt fönster.

Uppdaterad 08 december 2021

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.