Hjortron
I Norrland har hjortronet varit ett viktig inslag i kosten, och växten går ibland under benämningen ”Norrlands guld”.
%201660944-cloudberry.jpg)
Norrlands guld
Hjortron växer främst på de stora myrarna i Norrland och Dalarna, men även i skärgården och på de mossar som fortfarande finns kvar i sydliga delar av landet, särskilt på småländska höglandet och i Värmland.
Framförallt i Norrland har hjortron varit ett viktigt inslag i kosten. De har ett högt C-vitamininnehåll, vilket säkert varit betydelsefullt trots att man inte kände till det. Vissa huskurer mot skörbjugg innehåller faktiskt hjortron.
Sedan långt tillbaka har hjortron varit en handelsvara. Genom att de kan bevaras under längre tid, kunde de också skickas från Norrland till Stockholm. Hjortron spelar fortfarande en viktig roll i den norrländska ekonomin och kallas också Norrlands guld.
Hjortronplantan är känslig för frost och det gör att skörden är svår att förutse. Vissa år har blommorna frusit och då blir tillgången på bär dålig. Andra år kan vara riktiga ”hjortronår”, med myrar röda av hjortron.
Räknats till festmat
I samiskt kosthåll användes hjortron på olika sätt. De kunde konserveras med en metod som beskrivs av Samuel Rheen på 1670-talet: Man sjuder på sakta eld hjortronen i en kittel och i egen ”saft”, strör sedan på en nypa salt, lägger bären i ”näfwer skieppor” ”wäll ombundna” (näverlådor med lock), gräver ned dem i jorden och täcker över ordentligt med jord. Efter ett tag har en slags mylta, där bärens självkonserverande ämnen bidragit, bildats. Vintertid kunde asken grävas upp. Bären var ej frusna då de var skyddade av jorden och ”myltan” var frisk och god och C-vitaminrik. Denna metod tycks ha varit okänd bland bönder och nybyggare, som oftast kokade mos som förvarades i trätunnor över vintern i fruset tillstånd.
Hjortronen räknades till festmaten och kunde, liksom i dag, serveras med grädde. Men de blandades också ofta med mjöl och åts som gröt eller pannkaka.
I dialekterna
- molta, multa (Bohuslän, Dalsland, Västergötland, Närke, Södermanland, Värmland, Västerdalarna, Härjedalen, Jämtland)
- myrbär (norra och västra Dalarna, stora delar av mellersta Norrland)
- snotter, snottra (Lappland, Medelpad, Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland)
- snotterbär (Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland)
- snytterbär (Hälsingland)
I nationella minoritetsspråken
- hilla, lakka, muurain, suomuurain (finska)
- hilla (meänkieli)
- luomi (nordsamiska)
- làttak (lulesamiska)
Fakta om hjortron
Lästips
Fjellström, Phebe (2002) Kvinoliv och måltidsglädje. Umeå: Norrlands universitetsförlag
Kardell, Lars (2015). Hjortron och tranbär – Några anteckningar från myr och litteratur. Uppsala: SLU Rapport 2015:124, Inst. för Skoglig landskapsvård.
Ljungdahl, Ewa (2014). Myltplockarsta´n: en tidig bärindustri vid Ljåbodarna i Oviken. Östersund: Länsstyrelsen Jämtlands län.
Den virtuella floran: Hjortron
Länk till annan webbplats.
Röster från arkivet
Hälsingland
När man däremot gick för att plocka hjortron, smög man sig helst iväg ensam eller i sällskap med någon från samma gård för att om möjligt hinna först till de bästa ställena. Hjortron äro nämligen sällsynta jämfört med övriga bär. På grund av detta brukar dessa bär sällan få mogna i fred utan plockas medan de äro halvmogna. Då det är tungsamt att gå på myrar, har det varit brukligt att karlarna skulle plocka hjortronen.
Berättat av: Kerstin Andersdotter (född 1865) och Sigrid Löf (född 1869)
Plats: Vallsta by, Arbrå, Hälsingland
Upptecknat: 1938 av Erik Löf (Uppsala, 11558)
Se hela uppteckningen
Pdf, 3.9 MB, öppnas i nytt fönster.
Jämtland
Mylta är näst lingon det bästa i bärväg. Man blir inte trött på någon dera. Odon finns här på en del ställen men inte så att det är idé att plocka dem. Har aldrig ätit sylt av de bären. När man kokade lingon och mylta kokade bären sönder till mos, men man måste särskilt till mylta röra i kitteln ofta för annars bränns det vid. I fäbodstugorna kokade de i den stora bukitteln (kopparkitteln) som fäbodjäntan kokade messmör i. När hon var färdig med sitt fick myltplockarna låna kitteln och koka bären. Ibland var de så många så det kunde ta hela natten. Sedan hälldes den i kaggar och klövjades ner till bygden. Är det socker i myltan håller den sig i flera år.
(...)
Mylta tog de inte tillvara på förr fast det en del år växte så mycket på floarna och i fjällen, de sade att myltan bara var sten och vatten. Men nu är det annat, när det är myltår översvämmas myrarna och floerna av folk, som kommer till och med från södra Sverige.
Berättat av: Julia Göransson (född 1874) och Sigrid Persson (född 1885)
Plats: Oviken, Jämtland
Upptecknat: 1963 av Märta Sandberg (Uppsala, 25240)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.2 MB, öppnas i nytt fönster.
Fler röster från Jämtland
Det jag minns från barna- och ungdomsåren var att bära, både på ryggen och på armarna. Ibland kunde vi komma på ett så bra bärställe att kärlen ej räckte till. Då gjorde vi knyten av förkläden och halsdukar. Och slet ganska hårt. Alla bär är tunga, men mylta tyngst. I Oviksfjällen var det vanligt att med häst klövja kaggar som var lastade i särskilt gjorda klövjesadel och hästen traskade över myrar. Vadade över åar och klev över fjäll.
Myltan stampas ihop råa i kaggar. Och den skall gå spara så länge. De mindre mogna kokas till mos, gröt, utan socker. Detta är en delikatess!
Berättat av: Hanna Sandberg (född 1908)
Plats: Näs, Jämtland
Upptecknat: 1963 (Uppsala, 25238)
Värmland
De mest omtyckta bären voro dock ”multera”, hjortronen. Det var dock sällan det var hjortronår. Detta på grund av det för det mesta hände att det blev frost i blomningen, eller om det kom slagregn och slog bort blommorna. De fullt mogna hjortronen kallades ”blötmulter” och kunde användas utan något vidare. Andra, ej mogna, plockades och lades på en handduk o.d. att mogna i salen. Av dessa gjordes saft och sylt.
Berättat av: Sten Larsson (född 1895)
Plats: Gustav Adolfs socken, Värmland
Upptecknat: 1963 (Uppsala, 25311)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.1 MB, öppnas i nytt fönster.
- Sidansvarig:
Webbredaktören
INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN
Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.
Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.
