Okärt bär har många namn

Snotterbär, hundballbär, klynnon, ormslektbär... I de traditionella dialekterna runtom i landet finns många benämningar för olika bär. Flest har tilldelats de minst populära bären.

Populära bär som lingon och blåbär har få regionala benämningar i svenskan.

Vissa bär fick vara kvar i skogen

Det är kanske lätt att tro att bärplockning förr i tiden var ett vanligt sätt att dryga ut födan på. Men riktigt så enkelt är det inte. En del av de bär som vi idag uppskattar och gärna äter lät man helst vara kvar i skogen. Ofta hade det att göra med att man tyckte att vissa bär smakade illa eller att man trodde att de kunde göra en sjuk eller förtrollad. Ibland ansåg man att bären väckte aptiten, i stället för att stilla den. Något som också spelade in var hur snabbt det gick att få ihop en större mängd av bären. Arbetet med att plocka bär skulle vägas mot alla andra sysslor man hade att utföra vid samma tid som bären mognade. Många bär kräver dessutom ett ganska snabbt och ibland tidsödande omhändertagande för att inte förfaras. De måste torkas eller tillredas med socker och socker var i äldre tid dyrbart.

De enda vilda bär man samlat in i stora mängder är egentligen bara hjortron och lingon. Båda bären innehåller konserveringsmedel och kan därför förvaras under lång tid utan särskild tillredning. Det går också snabbt att få ihop en stor mängd av dem om det är ett bra bärår.

Hjortron, myrbär, snottra

Hjortronen har inte haft särskilt många dialektala benämningar. Just hjortron med olika varianter har förekommit också i dialekterna.

Hjortron är den mest utbredda varianten och har funnits i Närke, Södermanland, Västmanland, Dalarna, Uppland, Gästrikland och Hälsingland. Sedan finns exempelvis hjortra (neut.) i Småland, Östergötland och Närke och hjorta (fem. eller neut.) i Småland, Halland, Västergötland, Östergötland och Värmland. Myrbär har bären kallats för i ett större sammanhängande område bestående av norra och västra Dalarna, nordvästra Hälsingland, västra Medelpad, Härjedalen, östra halvan av Jämtland, södra Lappland samt nordvästra och södra Ångermanland. Benämningar som snottra eller snotterbär hör i stället hemma ute vid kusten från norra Hälsingland till Norrbotten. Snottra/snotterbär kan ha uppstått ur snot(t) ’snor’ och ursprungligen avsett (över)mogna bär.

Om själva benämningarna på hjortron inte varit särskilt många, har man lagt desto större vikt vid att beskriva hur mogna de är. För (över)mogna bär har mylta sedan långt tillbaka använts i Jämtland. Varianten multa, molta o.d. är mer utbredd och finns i Bohuslän, Dalsland, Västergötland, Närke, Sörmland, Värmland, Västerdalarna, Härjedalen och Jämtland. Multa/molta har använts om alla slags hjortron, men från flera håll uppges att det handlar om mogna eller övermogna bär och det är nog den ursprungliga betydelsen. Både mylta och multa/molta tros nämligen vara avledningar av det fornvästnordiska verbet melta och ursprungligen haft betydelsen ’något som är smält eller upplöst’. I Närke, Sörmland och Östergötland har de mogna hjortronen kallats sopper, soppon och liknande. Andra benämningar på mogna eller övermogna hjortron är blötbär, blötgubbe, blötlaska, blötsnottren, mogenmyrbär, görbär (gör ’mogen’) och smörkäringar. I Dalsland har man skilt på gubbemôlter som är röda, ännu ej fullt mogna bär och tjäringemôlter som är gula och mjuka. Det verkar inte ha funnits lika stort behov att benämna att hjortronen är omogna eller halvmogna, men två exempel är hårdmulta (haLmôlt, -môlte o.d.) från Värmland och hårdsnottra (haLsnåtter o.d.) från Norrbotten.

Lingon, linnbär, krösen, tytbär

Också lingonen har få folkliga benämningar. Förutom lingon, som förekommit i Uppland, Västmanland, Sörmland och Närke, har lingbär och linnbär (eller limmbär) använts norr om det området och krösen, kröser och liknande i huvudsak i Götaland. I västligaste Sverige finns också några belägg för tytbär och tysling.

Blåbär, skvallerbär, klynnon

Ett bär som idag är mycket omskrivet är blåbär. Åtskilliga spaltmeter har ägnats åt att beskriva bärens nästan magiska hälsobringande egenskaper. Också förr såg man välvilligt på blåbären, men eftersom de kräver snabb tillredning, åt man dem gärna färska och plockade dem mest lite sporadiskt när man ändå var ute i skogen. Det var nog vanligt att barn tog för sig av dem, t.ex. när de vallade djur, och det är säkert ingen slump att Mors lilla Olle plockade just blåbär och att Putte befann sig i blåbärsskogen.

Inte heller blåbären har särskilt många regionala benämningar. I mellersta och norra Sverige har blåbär använts och alltsedan 1700-talet har skvallerbär funnits ”i vissa trakter” enligt Svenska Akademiens ordbok. Färgen på läppar och tunga skvallrade om vad man ätit. Svälon, sväler och liknande har förekommit i framför allt Blekinge, Småland, Östergötland, Närke och Västmanland, svalon eller svalbär i Västergötland och Närke. Sväl-, sval- har utvecklats ur eller är identiskt med svål och syftar på bärens skal. Slinnon, slynnon, med ett stort antal uttals- och variantformer, är rikligt belagt från Småland, men har även använts i omkringliggande landskap. Slinnon är möjligen besläktat med sli ’slem’. Ytterligare en benämning är det i huvudsak skånska klynnon (klyngon, klynnen o.d.).

Odon, hundkoddar, blåbukar

Vi har sett att hjortron, lingon och blåbär har ganska få regionala benämningar. Det motsatta gäller för odon och svarta blåbär. Odonen ansågs inte vara särskilt välsmakande och plockades mest bara om det inte fanns andra bär att plocka eller som nödföda. Man kunde dessutom må dåligt av dem. Du ska int eta otterbera, du könn få ont ti hövvune (’man ska inte äta odon, man kan få ont i huvudet’) varnas det på ett belägg från Västerbotten. På senare år har det upptäckts att en svamp som parasiterar på just odon kan ge symptom som huvudvärk, yrsel och magknip om man äter de angripna bären.

Vid sidan av benämningen odon finns ett stort antal varianter som har sitt ursprung i samma förled od-: odbär, uddbär, olbär, ottbär och utterbär är några exempel. Od- har föreslagits vara besläktat med fornsvenskans oÞer ’rasande, vild’. Det har också framförts att det skulle finnas erotiska motiv bakom od- och att det också skulle gälla benämningar som hundball(a), hundballbär, hundkoddar och hundstask(a), vilka alla ursprungligen avser hundtestiklar. Bären tänks då ha använts som afrodisiakum. Något som dock bör ha inverkat vid skapandet av de senare benämningarna är att odonen ofta sitter parvis, till skillnad från blåbären som sitter ett och ett. Att växter liknas vid djurs kroppsdelar finns det många exempel på.

Odonens form tycks man ha tänkt på när man i framför allt Jämtland kallat bären för våmstöt, vilket kan vara en överförd användning av det norska dialektordet vombstøyt ’storvåmmad, stormagad person’. Även blåbukar, belagt från Götaland och Närke, har sannolikt med bärens form att göra.

I Skåne, Blekinge och Småland har odonen kallats böljon och i Uppland svålon. Svål- syftar också här på bärens skal. Det neutrala blåbär har använts på spridda ställen från Skåne i söder till Medelpad i norr. Långt fler benämningar med mycket begränsad utbredning finns.

Svarta blåbär, skomakarbär, harslekabär

Ett annat bär med många benämningar är de svarta blåbären. Vetenskapligt sett tillhör de svarta blåbären samma art som de blå, men ur ett folkligt perspektiv har man haft behov av att särskilja dem som en separat art. Åsikterna om de svarta blåbären har varierat. Oftast har de ansetts som sötare eller större än de vanliga blåbären, men i framför allt Ångermanland har man tyckt att de är mindre och har fadd smak. Bärets benämningar syftar dock sällan på något av detta, utan på bärens svarta och blanka yta. En vanlig benämning i södra halvan av Sverige har varit skomakarbär. Bären ser ju ut som de vore blankade med skosvärta. Också björnbär, belagt från Hälsingland, Jämtland, Ångermanland och Lappland, kan ha med bärens färg att göra, men eftersom björnar gärna äter bären är det också ett tänkbart motiv. Björnbär används också om flera andra bärarter. Bärens glans ligger förstås bakom blankblåbär, glansbär och glas(blå)bär. Andra ord som har med bärens polerade yta att göra är det västerbottniska ormslektbär och de ångermanländska harslekabär och harsugenbär. Här har man i tanken utgått från de vanliga blåbären. Om man slickar på ett sådant försvinner den matta hinnan och det kommer att likna ett svart blåbär. Benämningen herrskaps(blå)bär syftar på att bären plockades och såldes åt herrskapet på olika bruk i Ångermanland.

Djurförleder

Både odonen och de svarta blåbären kan också ha djurförleder i sina benämningar. De svarta blåbären har kallats getbär, hästbär och orrbär. Hästbär har använts också om odon. Att bär har djurförleder förekommer inte bara inom den folkliga systematiken, också bär i den vetenskapliga floran har sådana, jämför kråkbär, hönsbär och ripbär. Inget av dessa bär har haft någon betydelse i folkhushållningen och att använda djur som förled är ett sätt att markera att man inte uppskattat dem. Det finns dock undantag från den regeln. Ett av dem har redan nämnts, björnbär, ett annat är tranbär, där förleden tros syfta på att bären växer på marker där tranor gärna uppehåller sig. Tranor lär dessutom äta bären. Tranan ingår i benämningar på bäret över hela Norden samt i tyskans Cran(ich)beere och engelskans cranberry, vilket talar för att de är av hög ålder.

Värt att lägga märke till när det gäller djurförleder är att de populära bären hjortron och lingon och även blåbär inte har några sådana.

Variation i antalet benämningar

Som framgått har vissa bär ett stort antal benämningar med lokal användning, andra väldigt få med stor utbredning. Odon och svarta blåbär är två bär med många benämningar, men det gäller också flera andra arter som stenbär, tranbär, ripbär, hönsbär och tibastbär. Det är inte något unikt för just bär att antalet benämningar varierar; det förekommer hos alla växter och även djur. Flera forskare har undersökt vad variationen kommer sig av. Varför får vissa arter så många benämningar och andra så få? En viktig faktor är hur ofta och mycket man haft anledning att kommunicera om en viss art. Bär som är användbara, smakar bra, går snabbt att plocka osv. har man velat tala om oftare och med fler människor. Man har kanske samtalat om när bären kan tänkas börja mogna eller utbytt tips om tillagning. Den som plockat bär för avsalu har pratat med kunder och uppköpare. En följd av att tala om något med många olika människor är att antalet benämningar tenderar att hållas nere, eftersom omgivningen verkar stabiliserande på bruket av ord.

Andra bär har man inte alls haft samma behov av att tala om med särskilt många; kanske har man bara pratat om dem då och då inom familjen. Då är förutsättningarna goda för att många nya ord med lokal utbredning kan skapas.

Något som ytterligare bidrar till att öka antalet benämningar är om växterna eller djuren väcker starka känslor. Det kan vara negativa känslor som misstänksamhet, obehag eller irritation, men även spänning och fascination eller ömhet kan öka lusten att benämna. För bären verkar det dock framför allt vara det negativa man velat ge uttryck åt på ett nedvärderande sätt, till exempel med djurförleder.

För just odon och svarta blåbär har kanske det faktum att de tett sig avvikande och säregna i förhållande till de ”normala” blåbären också lett till ett ökat behov att benämna dessa bär och framhålla vilka skillnaderna är.

Lästips

Dahlstedt, Karl-Hampus (1950). Bärnamn. Det svenska Vilhelminamålet. 1. s 41-112. Uppsala: Lundequistska.

Eklund, Gerd (1995). Linnbär 'lingon'. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 118. Uppsala.

Nordhagen, Rolf (1948). Hjortron og hjortinger. I: Nysvenska studier. 27:e årg. Uppsala.

Nordhagen, Rolf (1946). Motiver i nordiske navn på skinntryter og blåbær (Vaccinium uliginosum och V. Myrtillus). Studier over gamle plantenavn, 1. Bergens Museums Årbok æ1945.

Uppdaterad 18 juni 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.