Hallon, björnbär och blåhallon

Hallon, björnbär och blåhallon är nära släktingar. Förr åts de framför allt färska, men blev med tiden även råvara för saft och sylt.

svartvitt fotografi av vitklädda kvinnor som sitter runt bord och rensar hallon

Rensning av hallon på Uppsala stads hemsysterskola år 1939. Foto: Gunnar Sundgren/Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND)

Tre bär med mycket gemensamt

Hallon, björnbär och blåhallon tillhör alla hallonsläktet Rubus i familjen rosväxter (Rosaceae) och har haft likartade roller i äldre tiders kosthållning. De åts framför allt färska, eftersom de var svåra att konservera. Med sockrets intåg fick bären nya användningsområden och man började odla, i synnerhet hallon.

Hallon

träskål med hallon i gräs

Hallon växer vilt i nästan hela Sverige och har odlats här sedan 1500-talet. De kallas också fallbär, vilket kan anspela på att de växer bra på hyggen där träden fälls för svedjebruk. Hallonfall är också en beteckning för ett ställe med gott om hallon.

Hallon är svåra att bevara under lång tid utan socker eller modernare konserveringsmetoder. I äldre tid har hallonen därför ätits färska, men med tillgång till socker har bären främst använts till saft och sylt. Vanligt var att man blandade hallon med blåbär och kokade drottningsylt.

svartvitt fotografi av en samling flickor som plockar hallon från hallonbuskar

Hallonplockning i Bro 1933. Foto: Karl Josefsson-Björk/Bohusläns museum (CC BY-NC-ND)

Björnbär

Björnbär eller björnhallon växer vilt främst i södra Sveriges kusttrakter, från Bohuslän till Uppland, men de förekommer också längre norrut. Det finns ett drygt trettiotal olika arter av växten. Björnbär har, liksom hallon, varit svåra att bevara, och därför främst ätits färska.

Blåhallon

Blåhallon är vanliga i Skåne och på Gotland, men förekommer i de andra kusttrakterna upp till Mälardalen. De växer ofta i snår och vid stränder och är vanligare på kalkrika marker. Idag är det framför allt Gotland vi förknippar med salmbäret, som det heter där. Sylt, marmelad och andra produkter av salmbär har blivit något av ett gotländskt varumärke.

Salmbär är ganska sura att äta direkt, så de blev mer användbara när sockret sjönk i pris och det blev överkomligt att koka söt sylt.

Saffranspannkaka med salmbärssylt.

I dialekterna

Hallon

  • brannbär (större delen av Norrland)
  • fallbär (Svealand utom Södermanland samt Gästrikland, Hälsingland)
  • bring(e)bär (västra Götaland, Svealand, Härjedalen)
  • ullbär (Närke, Västergötland)
  • hindbär (Blekinge, Halland, Skåne)

Björnbär

  • björnhallon (Närke, Södermanland, Öland, Östergötland mfl landskap)
  • svarthallon (Småland, Östergötland)

Blåhallon

  • salmbär, salomonbär (Gotland)

I nationella minoritetsspråken

Hallon

  • vadelma (finska)
  • vaarain, vatukka, vaaravatukka, halloni (meänkieli)
  • מאַלינע / maline (jiddisch)

Björnbär

  • karhunvatukka (finska)
  • karhunmarja, karhuunmarja (meänkieli)
  • אָזשעניצע / ozhshenitse (jiddisch)

Blåhallon

  • sinivatukka (finska)

Fakta

Hallon

Hallon (Rubus idaeus) är en upp till två meter hög halvbuske som växer vilt i nästan hela Sverige. Den blommar med små vita blommor och frukten är röd och lossnar lätt från busken.

Björnbär

Samlingsnamnet på latin för de olika björnbärsarterna är Rubus fruticosus. De är halvbuskar med grova vedartade stammar. Blommar med vita eller rödlätta blommor och frukten är glänsande svart eller rödsvart. Vanligast i södra Sveriges kusttrakter men förekommer även längre norrut.

Blåhallon

Blåhallon (Rubus caesius) är en halvbuske med ofta liggande stammar. Frukterna är svarta och tydligt blådaggiga och lossnar inte från blomaxeln när de är mogna. Är vanlig i Skåne och på Gotland men förekommer även i kusttrakterna i södra delen av Sverige.

Släktingar

Lästips

Nilsson, Ingar (2016). Hallon. Malmö: Arena. 

Den virtuella floran: Rubusar Länk till annan webbplats.

Röster från arkivet

Gotland

Först och främst var det nog salmbär, jag tror jag har hört att de på Svenska språket kallas blåhallon, vet ej om det är rätt. De var synnerligen goda att äta och safta samt sylta, jag tycker de mest liknar björnbär i smaken.

Berättat av: Josef Hjorter (född 1913)
Plats: Fide, Gotland
Upptecknat: 1969–70 (Uppsala, 27697)
Se hela uppteckningen Pdf, 5.1 MB, öppnas i nytt fönster.

Lappland

När det var goda hallon- och blåbärsår brukade vi koka samman dessa slag av bär till en sylt vi kallade ”drottningsylt”. Tycker denna sylt är smakligare än de bärsylterna var för sig av hallon eller blåbär, har jag hört många tycka.

Berättat av: Almar Nilsson (född 1896)
Plats: Fredrika, Lappland
Upptecknat: 1976 (Uppsala, 30320)
Se hela uppteckningen Pdf, 10.7 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Lappland

Man kunde få gå långt till ställen där det varit skogsbrand, för att plocka hallon, som bara växte där.

Berättat av: Almar Nilsson (född 1896)
Plats: Fredrika, Lappland
Upptecknat: 1975 (Uppsala, 29892)
Se hela uppteckningen Pdf, 9.4 MB, öppnas i nytt fönster.

Småland

Men hallon var det mer efterfrågan. Det brukades saftas några flaskor varje år allteftersom som folk hade råd att köpa socker. Man köpte en 3 kg och saftade upp. En del folk köpte större sockertoppar på 5-6 kg. Jag minns inte om det fanns strösocker på den tiden jag såg aldrig till något, men toppsockret var det mesta som gick, man högg en bit till kaffet, och till bak högg man en bit och lade i morteln och stötte sönder den och till saft eller fruktsoppa lade man i en bit, den smälte sedan och sötade saften eller soppan behändigt. Hallonen var mer efterfrågade på Herregårdar och städerna, man fick kanske en 5 öre mer på litern än dom andra bären, bland lantbefolkningen var det endast saft som kokades av hallonen, sylt var mer sällsynt men någon var det som hade kokt det också. Det var sådana fruntimmer som i sin ungdom tjänat herrskap, och visste om lite mer än dom övriga, varför dessa blev många gånger anlitade vid kalas att laga till dom, och då blev dom kallade för kokerska.

Berättat av: Gösta Johansson (född 1897)
Plats: Moheda, Småland
Upptecknat: 1964 (Uppsala, 25599)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.7 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Småland

När hallonen var mogna gick vi till skogen med varsin kruka (spann), tog reda på en hallnafälla (hallonställe), en klarhuggen plats i skogen där vi på några timmar kunde plocka 10-12 liter söta, goda skogshallon. När vi kom hem, fick vi äta hallon och mjölk så mycke vi ville.

Berättat av: Kvinna född 1899
Plats: Hovmantorp, Småland
Upptecknat: 1963 (Göteborg, IFGH6146:8)

 

Björnbär användes bara för att äta färska förr. Mor kokte lingonsylt tillsammans med björnbär, och med tjock grädde däri åts det till sill och potatis. Det blev sötare än med bara lingon.

Berättat av: Hellevi Eriksson (född 1886), Sara Haeggblom (född 1883),
Einar Haeggblom (född 1893), August Nilsson (född 1868)
Plats: Ryssby, Småland
Upptecknat: 1949 av Carin Haeggblom (Uppsala, 20207)
Se hela uppteckningen Pdf, 17.4 MB, öppnas i nytt fönster.

Södermanland

Hallon voro de som aflöste Smultronen, men i Skogsbygden voro de mindre allmänna annat än i för kreaturen otillgängliga holberg. Men i större svedjeland som stod under omedelbar äganderätt kunde de vara fredade tills de gjort sin tjänst. Denna bärplockning var under vissa förhållanden en lönande affär så att både bönder och så vidare gärna cederade (avstod) sina arbeten för bären.

Ur: Boken Folklivet i Åkers och Rekarne härader Södermanland 1. Arbete och redskap
Utgiven: 1989 av Magdalena Hellquist, Dialekt- och folkminnesarkivet
Läs boken som pdf Länk till annan webbplats.

Uppdaterad 08 december 2021

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.