Rabarber

Från medicin till kräm och paj

Rabarber (Rheum rhabarbarum L.) användes i äldre tid medicinskt. Till exempel användes ofta växten som laxérmedel, då framställd av roten till den oätliga flikrabarbern (Rheum palmatum).

Bilden föreställer en apoteksburk från 1700-talet som har innehållit rabarbersirap. Burken ingår i Nordiska museets samlingar (foto: Ulf Berger/Nordiska museet Länk till annan webbplats. CC BY-NC-ND).

Först från mitten av 1800-talet började rabarbern användas mer allmänt på det sätt vi känner idag, till kräm, sylt, kakor och pajer. Eftersom rabarbern är sur, behövs socker för att anrätta den, så det var först sedan sockret blev billigare, som rabarbern började odlas allmänt.

Bladen användes som spenat

Det skriver A. J. Retzius i sin bok Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ 1806. Enligt Retzius användes späda blad bland annat till stuvning, bladskaft till soppor och unga skott kokades och serverades med gräddsås.

Bladskaften innehåller äppelsyra, vilken inte är skadlig för människan, bladen däremot innehåller oxalsyra, vilken är giftig i större mängder. Trots det har bladen använts på samma sätt som spenat, något som beskrivs i uppteckningsmaterialet. Här kan vi se att de ätits tillsammans med sill eller fläsk.

Genombrott på 1800-talet

Under 1820-talet blev rabarbern omåttligt populär i England. En anledning var att sockerpriserna föll då rörsockerproduktionen ökade starkt i Karibien. Här i landet dröjde det ytterligare några decennier innan rabarberstjälkarna slog igenom som självklara vårprimörer. Då drevs mängder av rabarber upp redan i februari och mars. Idag växer rabarber i de flesta trädgårdar och ett stånd rabarber ute i naturen kan vittna om tidigare bebyggelse.