Fågel

I äldre tid var fåglar som tjäder, fjällripa, ejder och storskrake uppskattad mat. Även mindre fågelarter, kramsfågel, som sidensvans och domherre kunde ibland ingå i kosthållet.

Bilder av man med gevär i djup snö.

Fjällripejakt i Kvikkjokk, Lappland år 1946. Foto: John Holmbom/Isof (arkivnummer 19162).

Skogsfågel

Då man äter gott kött brukar man säga ”det smakar fågel”, ty fågelkött har ansetts vara kalasmat.--- Särskilt av tjäder och orrhöna har man ansett sig få gott kött.

Berättat 1937 av Algot Lundberg i Nederluleå (Uppsala 10639 Pdf, 19.5 MB, öppnas i nytt fönster.)

Skogshöns, eller gråfågel, har i alla tider varit uppskattad mat. Våra uppteckningar skildrar hur vanligt folk ägnade sig åt jakt på tjäder (Tetrao urogallus), orre (Tetrao tetrix) och järpe (Bonasa bonasia), men sålde det mesta i städerna. Jakten med snara eller bössa skedde oftast under vintern och då frös man fågeln med huvudet under vingen och kunde förvara den en tid innan det var dags för försäljning.

Även under våren fångades gråfågel i mindre omfattning och då användes den i huvudsak i det egna hushållet. Bröstbenet med kött torkades eller röktes. Det var en mycket uppskattad och hållbar matsäcksmat, särskilt norrut. Tjäder har också utgjort en skatteprodukt.

Eftersom tjädern sätter sig väl synlig i trädtoppar, har den i högre grad än orren blivit utsatt för jakt. Orren, är också mer vaksam under sitt spel. Tjädern är störst och en tupp kan väga 7 kilo och vara 80–90 cm lång. Priset på tjäder var ungefär tre gånger så högt som för järpe.

Jakttrycket på skogsfågel har varit stort och i dag, när också de stora skogarna försvinner, har skogsfågel blivit allt mer sällsynt.

Dalripa (Lagopus lagopus) och fjällripa (Lagopus mutus) har i stor omfattning snarats och jagats både för avsalu och som ett viktigt tillskott till hushållen i norr.

Ringduva (Columba palumbus) och skogsduva (Columba oenas) har också jagats i äldre tid, men den jakten har inte haft samma betydelse som den på gråfågel. Morkullan (Scolopax rusticola) har varit mycket uppskattad som matfågel och jagats i stora mängder. Särskilt med hagelbössa, men tidigare också med nät.

Sjöfågel

I skärgården fångades sjöfågel i stora mängder, främst ejder (Somateria mollissima), storskrake (Mergus merganser), knipa (Bucephala clangula), alfågel (Clangula hyemalis). Både stora nät och gevär användes i fångsten. En stor del av den fågel som fångades såldes i närmaste stad, men en del åts av lokalbefolkningen. Den tillagades färsk eller saltades eller torkades för kommande behov.

Kramsfågel

Kramsfågel är en sammanfattande benämning på olika trastarter och andra små fågelarter som är ätbara. Snöskata /björktrast (Turdus pilaris), sidensvans (Bombycilla garrulus), stare (Sturnus vulgaris), sånglärka (Alauda arvensis) och domherre (Pyrrhula pyrrhula) var alla fågelarter som sköts eller snarades och till största del såldes till städerna och godsen.

Tjädrarna var varma så jag frös inte ihjäl

I den här dialektinspelningen från Transtrand i Dalarna berättas om en tjäderjakt i början av 1900-talet.

Översättning

– Jag startade klockan halv sex en morgon. Det där var väl i … i decem- mitten i … på december det. Halv sex åkte jag för att komma väster om fjället tills det blev ljust. Du vet det är långt över fjället här. Och jag jagade hela dagen. Jag sköt en tjäder vid ettiden ungefär och så knallade jag upp över Mosskalen. Och då kom det sex tjädrar mot mig; jag fick skjuta fem av dem. Och när jag då kom överst (högst upp) på Hemfjället, då var jag så trött så jag kunde inte åka skidor mer utan då måste jag gå. Snön gick inte mer än till knäna, men jag orkade absolut inte åka skidor. Så jag släpade skidorna efter mig ända ner till Hosmyren. Och då lade jag mig på rygg på ryggsäcken. Tjädrarna var varma så jag frös inte ihjäl. Och så visste jag att jag inte fick somna, för då hade jag frusit ihjäl förstås. Och när jag hade suttit där en kvart eller något, så blev jag lite piggare så jag stödde bössan i knäna och tittade utöver – hade ett fint kikarsikte – och tittade i något tallris där jag brukade ha sett tjädrar. Ja, jag fick se benen på en tjäder där. Så jag sköt och tjädern föll ner. Och men sedan kunde jag åka skidor igen så jag kom hem igen. Och sedan så då jag kom in igen så frågade frun efter – som du minns så var hon sjuklig hon – ”Har du fått något”, sa hon. ”Ja, ta in säcken”, sa jag. Ja, hon kom in igen och så sa hon det: ”Jag orkar inte”, sa hon. Ja, jag skämdes, för jag visste att hon inte alls skulle orka den, men … men jag … jag tänkte inte alls på det. Så jag gick väl och lyfte in säcken jag. Då var det sju tjädrar i den förstås. Och det var stora tjädrar. Och ”Ska du ha någon mat?” sa hon. ”Ja, jag orkar inte”, svarade jag. ”Hjälp mig att ta av mig skorna”, sa jag. Ja, hon re- … hon remmade av mig skorna och så lade jag mig på sängen. Och då kom hon och satte sig på sängkanten och sa det: ”Nu ska du väl inte jaga på ett tag”, sa hon. ”Nej”, sa jag ”nu ska jag inte jaga förrän i morgon bitti”, sa jag.

Transkription

– Je stârrt¹ klôcka² haLv³ säx en mörå. Ä da va föll i … i desäm- mettn i … på desämbär hä. HaLv säx ok je fe te kåm väst öm fjällä târt ä vart jösst. Du väit ä e langt ivi fjällä jä. Å je jagå hôule dâin. Je skôut äin tsäder ve äittin unjefär å så knâll je ôppivi MåssåkaLn. Å då kåmm ä säx tjädrär bôrt a me; je fekk sjtjöt fäm å däm. Å då je då kåm efft å Häimfjällä, då va je sö träitt sö je könn int åk sjtjier mäir utan då vart je ga. Sjniön dzekk int mäir än te knea, män je hörk absolut inte åk sjtjii. Sö slâfft je sjtjiä ätt me ändâ ner a Hosmirôm. Å da stâL je me âvu på reggsättsin. Tjädran va vârm sö je frôus int ihâL. Å sö vesst je âtt je fekk int sömn å, fö då add je frussi ihâL förståss. Å sia je âdd sätt dit âtt en kvart änn nöran, sö vart je lite peggâr sö je stödd besja ne kneâ ö skött utivi – add ett finnt tjikarsekkte – ö skött ti nôr töllkrafser da je bruk a sett tjädrer. Ja, je fekk sjå bäinstôLpan å äin tjäder dâ. Sô je skôut å tjädern vâllt ne. Å män sia kônn je åk sjtjier âtt sö je kam heim âtt. Å sia sö då je kåm in âtt sô fråg källiä ätt – söm du minns sö va o sjuklen ho – ”A du fäi nôan”, sa o. ”Ja, ta in sättsin”, sa je. Ja, ho kåm in att å sô sa o hä: ”Je hôrk int”, sa o. Ja, je sjtjämdes, fe je vesst âtt o sköll int hörk ân nô, män … män je … je tänkt int på ä nô. Sö je dzekk föll å lefft in sättsin je. Då va ä sju tjädrär pi ôm förståss. Å hä va store tjädrär. Å ”Ska du a nôn mat?” sa o. ”Ja, je hörk int”, svarå je. ”JåLp me ta å me skoöm”, sa je. Ja, ho räi- … ho räimd tå me skone å sö stâL je me a säin. Å da kåm ho å sätt sä på sängkantn å sa hä: ”No ska du föll int jâgå på nô tag”,

sa o. ”Näij”, sa je ”no ska int je jâgå fônn i mörå tilä”, sa je.

 

¹ Specialtecknet â står för ett öppet a-ljud, dvs. ett ljud mellan a och ä.
² Specialtecknet ô står för ett extra öppet ö-ljud.
³ Specialtecknet L står för tjockt l-ljud.

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300
    Uppdaterad 08 december 2021

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


    Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.