Gårdens djur

Kritter och kräk, svin och fän. I äldre tid hölls de flesta av gårdens djur i första hand för mjölk, ägg och ull även om de också kunde bidra med kött till hushållet. Grisarna har däremot hållits enbart för köttets skull.

Rad med ko och getter som går uppför en grusväg tillsammans med människor.

Kor och getter vallas till fäbodarna i Myssjö socken, Jämtland någon gång runt det förra sekelskiftet. Foto: Nordiska museet.

Kritter och kräk, svin och fän

I flera tusen år har kor, getter och får hållits som boskap i Norden. Kritter, kräk, fän – det finns många benämningar på dem. Till skillnad från svin, som hållits enbart för köttet, har nöt, får och getter i första hand varit mjölk och/eller skinn-, ull- och pälsproducenter. Under 1800-talet började man avla fram och importera raser som var mer inriktade på antingen mjölk- ull- eller köttproduktion.

Fjäderfähållning har varit vanligast i södra delen av landet, där framförallt gäss fötts upp för köttet och fjädrarna. Ankor och höns var i första hand äggproducenter, men kunde också bidra med kött till hushållet. För samerna var förstås renen viktigast.

Läs mer om de olika djuren på gården och hur köttet användes i kosthållet:

Slakt i självhushållet

Vanligtvis slaktades i oktober eller före jul men även under våren. Slakten skedde när månen stod i ny, då ansågs köttet bli bättre. När större nötdjur och grisar skulle slaktas, tog man hjälp av en slaktare eller en kunnig person, det var oftast en man, men också kvinnor kunde agera slaktare. Lamm och killingar slaktades vanligen utan hjälp utifrån. Avgörande för hur många djur som slaktades på hösten, var hur många man kunde föda under vintern.

I början av hösten slaktades också rentjurar, sarvar, som var extra feta. Senare på hösten slaktades gamla vajor och kastrerade tjurar, härkar. Köttet togs om hand genom att gravas och rökas.

Blod, kött och ränta

Efter slakt eller jakt var det viktigt att så mycket som möjligt av djuret togs tillvara. Det var ett slitsamt arbete som tog lång tid. Först tappades blodet och togs om hand (läs mer på sidan Blodmat). Tarmar och magsäck skulle rengöras så de kunde användas som fjälster vid korvstoppningen. Om det var nöt som slaktades skulle våmmen, en av kons fyra magar, vändas ut och in, skrapas ren, tvättas, skäras till skinn som sys ihop till korvskinn med lintråd. Huvud och ben skulle kokas och skrapas rena från kvarvarande kött, som hackades till korv- eller pölsasmet. Av det kött som inte saltades eller torkades bereddes olika typer av finare korv. Räntan, inälvorna, togs tillvara för beredning av enklare korvar.

Det skulle stoppas korvar och tillverkas syltor och pölsa och palt. Såväl hela skinkor och stekar som korvar av olika slag, skulle saltas eller rökas och torkas. Endast en liten del åts färskt. Det spickna köttet var det som höll längst. Om det slaktades och saltades på hösten, fick det torka ett halvår och var klart att äta fram på vårkanten.

Röster från arkivet

Dalarna

I gamla tider åt man icke färskt kött. När man hade slaktat ett djur tog man de sämsta bitarna och gjorde korv av, det andra saltade man ner. Av det salta köttet tog man sedan och kokade. Ofta tog man det salta köttet som det var - direkt ur saltlaken - till matsäck. Ordet kött kan även betecknas av ordet sojt = sovel.

Fläsk. Man säger i språket fläsk. Men Brita säger att i gamla tider sade man endast swajntjöt, svinkött, enär grisarna fingo gå ute för sig själva och blevo så magra att det inte blev något fläsk på dem, utan bara kött. Svinkött fanns i gamla tider i bygden. Det åts till bröd, potatis och kålrötter mm.- -

Berättat av: R Engberg Ore
Plats:
Ore, Dalarna
Upptecknat:
1935 (Uppland 8993)

Se hela uppteckning 8993 Pdf, 1.8 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Dalarna

I de äldsta, nu levandes barndom förekom fläsk, fastän det var ju inte så vanligt att man uppfödde svin. En gammal gumma berättar att: jag var då stora flickan jag, då vi fingo den första grisen. Det enda vanliga sättet att bereda fläsk för omedelbar förtäring på, var att steka det när det var fråga om benfritt fläsk, när man skulle tillaga av ben kokades det. Stekt fläsk åts som sovel till potatis och bröd, kokt fläsk åts till potatis och kålrötter eller rovor.- -

Berättat av: Rombo Filip Eriksson
Plats:
Mora, Dalarna
Upptecknat: 1934 (Uppsala 7659)

 

Se hela uppteckning 7659 Pdf, 49.6 MB, öppnas i nytt fönster.


Svin voro ganska allmänna på 1860-talet, men emedan det var så ont om säd, så folk åt opp havren själva, hade de bara en gris över sommaren. Den göddes på hösten med småpotatis.

Berättat av: A Segerström
Plats:
Ål, Dalarna
Upptecknat: 1936 (Uppsala 9615)

 

Se hela uppteckning 9615 Pdf, 21.1 MB, öppnas i nytt fönster.

Dalsland

Soppa kokades av kött eller fläsk. Det man kokade av kallades ”soppvirke”. Det tunna spadet kallades ”sö”. Om det var fett gott ”sö”, gjorde man ”söblöta”. Man bröt sönder havrebröd och så slog man över det fett spad. Man kunde också ha det feta spadet till grötdopp. I köttspadet kokades kålrötter, morötter, palsternackor och råskalad potatis. Detta var vad som vanligen kallades soppa. Hade man ej kött eller fläskspad utan kokade kålrötter och potatis i vatten med salt blev soppa mager och kallades ”fattigmanssoppa”.---

Kött och fläsk åts sällan färskt. Slaktade gjorde man på hösten och kött och fläsk saltades, och när det tagit till sig tillräckligt med salt togs det ur saltlaken och hängdes upp att torka. Sedan var det att hushålla med det så att det räckte till för året. I större bondhem hade husmor en köttvrå bak muren på vinden. Där hängde stora fläskbrösten, torkade fårlår, kött, korv mm. Det åts till stor del ”speket”. Av benskankarne kokades soppa, men först måste de urvattnas. Några andra soppor än sådana av grönsaker, kål och potatis med eller utan kött eller fläsk, hade inte jag hört omtalas förrän jag vid åtta års ålder, 1873, var med på en begravning och vi där blevo bjudna på ”russinsoppa”.---

Levern kokade man i saltat vatten och skar den sedan i skivor och doppade dessa i saltat vatten som man sedan åt till potatis eller bröd. Att göra någon annan mat av lever kunde man inte.

Efter spädkalvar togs ej reda på mer än löpmagen, våmmen och så hjärta, lungor och lever. Löpmagen tvättades, saltades och upphängdes för att användas till ystning. Magskinnet skållades samt mule och fötter. Detta jämte hjärta och lungor förvälldes och ofta tog man också med den översta halskotan av ryggen, ”slaktelen”. Så skalades köttet från benen och hackades jämte inälvorna. Spadet silades och så slogs alltsamman i grytan och kokades åter varefter det fick uppösas i bunkar och kallna. Detta kallades ”kalvdans”.

Talgen gjordes ren, hackades och bultades väl, så smältes den och silades. De grevar som då blev kvar saltades och användes som sovel till potatisen. Det kallades ”pinejacka”. Flott av stekt fläsk användes.

Berättat av: Maria Aronsson (född 1865)
Plats:
Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1943 (Uppsala 16236)


Se hela uppteckning 16236 Pdf, 17.3 MB, öppnas i nytt fönster.

Gotland

Stek, i gamla tider var stek en sällsynt rätt, endast till större kalas användes stek, som stektes i storugnen, då inga järnspisar fanns. Vid slakt kokades färsksoppa och när karlarna kom hem med (snaror) med vilka de fångat (alfågel, knipa och bergand) skulle dässa först hängas upp i taket och torka för fjädrar skulle vara torra till lägg i sängkläder som allt vävdes hemma. Även dessa sjöfåglar kokades alltid. Rovor och kålrötter blev bäst i stekningen av kött. Tillgick så att man lade köttet i bullpannor, därpå slogs vatten i halva pannan, så lagom mycket groft salt och några lökar skurna, så sattes de in i stora ugnen. Var steken torr fick man lägga fläskstrimlor över, sen när den fått färg vändes den och tages ut när den blev mör.

Berättat av: Magda Thomsson
Plats: När, Gotland
Upptecknat: 1948 (Uppsala 19340)

Se hela uppteckning 19340 Pdf, 4.9 MB, öppnas i nytt fönster.

Gästrikland

Hur man styckade en gris

Sedan man slaktat grisen, slog man på vatten och skållade den. Det skulle vara hetvatten, man slog på vattnet och skrapade bort håren med en skopa. Så borstade man den med en rotborste och rakade av allt slarv.

Sen skar man av huvudet. Därpå skar man en rympa (remsa) efter ryggen, ifrån nacken till ändan på grisen. Sen skar man opp efter buken, ett avlångt stycke mitt efter buken och så skar man bort skinkorna på kräket.

Sen var köttet kvar på grisen--- man skar upp den helt och hållet, tog ut strupen och magen. Tarmarna togs ut. Levern brukar man inte begagna på grisen och inte lungorna, för dom kan ha lungsot, grisarna.

Berättat av: Johanna Jansson (född 1865)
Plats: Mosjön, Ockelbo-Åmot, Gästrikland
Upptecknat: 1935 av Imber Nordin-Grip (Uppsala 9301)

Se hela uppteckning 9301 Pdf, 25.1 MB, öppnas i nytt fönster.

Hälsingland

Torkat kokött

Man slaktade korna på hösten och torkade köttet. Först lade man ner det och saltade det. Det var då skuret i lämpliga bitar. Det fick ligga i salt, så att det vart saltbitet och lake bildades. Det kunde få ligga 4–5 veckor. Sedan togs köttet opp och hängdes opp på kronstänger (stänger som hängde i taket på varje gård.) Köttet fick hänga till jul, då brukade det vara färdigt. När det hängdes opp, var det naturligtvis fuktigt, det brukade ofta drypa ner från kronstängerna, men det brydde man sig inte om.

Beredning av torkat kött

Koköttet liksom även torkat fårkött stektes i stekpanna eller även stekte man köttskivorna på glöden. Glödstekt fårkött var väldigt gott.

Berättat av: Kristina Persson (född 1865)
Plats:
Bortom åa, Fågelsjö, Loos, Hälsingland
Upptecknat: 1935 av Imber Nordin-Grip (Uppsala 9314)

Se hela uppteckning 9314 Pdf, 30.9 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Hälsingland

Fårklövar

Man tog fårklövar, skållade dem, det feta som flöt upp, var det sk klövfettet, som användes att smörja spinnrockar med. Klövarna åtos till potatis som en rätt.

 

Om fläsk, flott och talg

Fläsk fanns inte i Fågelsjö av gammalt. Min far hade varit inne i en gård borta på socknen och när han kom hem sa han: ”Dom hade så vackert gult fläsk som hängde i taket”. Han trodde det var fint, att fläsket var gammalt och gult. Istället för fläsk hade man talg, nöttalg och fårtalg, som dom kalla för nätja. Talgen skars i bitar, sattes på en pinne och hängdes opp i taket, där den fick torka.

 

Min mamma torka fårtalg i inälvspåsar och hängde opp. Andra saltade ner talgen.

Berättat av: Gundla Westlund (född 1876)

Plats: Fågelsjö, Loos, Hälsingland

Upptecknat: 1935 av Imber Nordin-Grip (Uppsala 9314)

 

Se hela uppteckning 9314

 

 

Benvälling

Man tog torkade fårben, helst, men även andra kunde användas, kokade dem hela, lade i rot- och potetbitar och lät koka dem tillsammans med benen. Sedan tar man opp dessa, gör klimp i soppan av kornmjöl och därefter slår man i en smältning, av kornmjöl och mjölk.

Berättat av: Knekt-Karin, Karin Jonsson (född 1858)
Plats:
Rengsjö, Hälsingland

Upptecknat: 1935 av Imber Nordin-Grip (Uppsala 9317)

 

Se hela uppteckning 9317 Pdf, 26.4 MB, öppnas i nytt fönster.

 

 

Köttsoppa

Köttspad åts inte för sig i gamla tiden. Man kokade alltid något av spa´. Till köttsoppa kokade man kött, fläskkött eller annat kött, lät det koka, skummade så av en del av flottet, lade sedan i ganska mycket rotbitar och potetbitar och lät det koka. Sedan tog man opp köttet och rotbitarna och gjorde smältning på soppan av nötmjöl (skalat = nött kornmjöl). Köttet och rotbitarna, som hade slagits opp, åts som förrätt, ibland som det var, ibland med pepparrotssås.

 

Korvkaka

Man kokar krossgryn, river lever oppi, sådan som torkats, tillsätter sirap och mejram samt gräddar kakan i mullöga i ugnen.

 

Torka lever

Man saltar på färsk lever och lägger den i en panna, som man sätter in i ugnen och torkar den så. Blir den bränd, tar man bort det. Det går inte att spara den länge, levern. Det skall vara grislever.

Berättat av: Knekt-Karin, Karin Jonsson (född 1858)
Plats:
Rengsjö, Hälsingland

Upptecknat: 1935 av Imber Nordin-Grip (Uppsala 9317)

 

Se hela uppteckning 9317 Pdf, 26.4 MB, öppnas i nytt fönster.

 

 

Bensupan

När dom slakta på höstarna, skar dom ur märgbenen, torkade dom i bakugnen och la dom sen i häbbere eller i matboa. Sen tog man in dom, högg sönder dom och sätte på och koka i vatten, tills vattne fick smak, det var grått då. I vattnet hade man lagt en näve krossat korngryn och sen la dom i pärnbitar och kålrotsbitar och sen kryddor, mejram och kyndel. Sen redda dom av supan.

Berättat av: Inga Norén (född 1887)
Plats:
Löten, Skog, Hälsingland

Upptecknat: 1935 av Imber Nordin-Grip (Uppsala 9319)

 

Se hela uppteckning 9319

 

 

Svinslakt

Dom hade stora grisar som kor. Det var hel- och halvårsgrisar. Jag har varit slakterska månge gånger.

 

Dom hade ett svinträ eller trynträ, det bestod av en stör, ungefär en halv meter lång med ett hål i ena ändan. I hålet var knutet ett tåg. När grisen skrek, stack dom in svinträ i käften och vre om med tåget, då kunde dom le grisen. Dom hade ut n, hov ikull n och en hoper karlar hov sä pån och så stack dom i halsen på grisen. Då bloden rann, skull en stå me en form inunder me e gröttöra och en kallvattensskvätt i formen och röra, så det int skull levra sä, bli levvrer i blon.

 

Sen drog dom i en och hävd opp n på ett kar, som låg me bottne i väre. Dom hävde en säck på grisen och slog hetvatten på och gnubba me nåt, så hårerna gick åv. Småhårene feck en raka bort.---

 

När en skull salta, då skull benene skäras ur bogen och ur låre. Mellanskinka, den var benfri den. Dom store benene, som man skar ut, hade dom te bensupan och annat sånt. Man skulle ha ett riktigt urbadda kar, och det skull man salta i. Man koka enlag, som fick stå nåre dygn i kare.

 

Saltet var grovt, som vanle. Inte bruka dom just gnugga de åt köttsaltning, för grove saltkorn stötte dom i ett morter. I bottne på kare la man ett varv med salt, inte så hårt saltat på vintern, berodd på, hur store grisar dom hade. Sen la man ett varv fläsk, de skull packas hårt, var te hacka och kläm åt i ett tätt varv, kila i riktigt, sen ett varv salt, ett varv fläsk. Man salta mindre på bringan, som feck ligg överst och skull ätas först.

 

Berättat av: Karin Strömberg (född 1858)

Plats: Handsmyra, Skog, Hälsingland

Upptecknat: 1935 av Imber Nordin-Grip (Uppsala 9319)

 

Se hela uppteckning 9319

Härjedalen

Slakten

Slakten ägde rum i oktober. Dock hade man slakt även i julveckan. Vid oktoberslakten slaktades i regel ett nöt, 8-10 får, någon kalv och någon get. Till jul slaktade man något får eller någon kalv.

Under sommarn hade man hemma en bock på gödkur. Och det var kraftiga bjässar. Denna bock slaktades till slåttann. Innan bocken skulle slaktas, fick han en sup, för att köttet skulle bli mera ”löskokt”. Egentligen avsågs därmed att förtaga brunst-smaken.

Även korv gjorde man här, men ej i så stor utsträckning. Vanligtvis gjorde man köttkorv, lungkorv och blodkorv. Blodkorven brukade man ösa i hopsydda lärfttrasor och koka. Korv och kött saltades ner och fick ligga c:a 1 månad, varefter det upphängdes och röktes i badstun.---

Pissblåsan blåstes upp och användes som isblåsa. Pissblåsan hos kalvar och killingar brukade man lägga salt och ost i och använde den till löpning av ost. Pissblåsan var också nyttig som slantpung. Den rengjordes, hål stacks i överkanten och ett snöre inträddes. Det blev en stark slantpung.

Det bör påpekas att det var mycket sällsynt att i Särvsjö fanns någon gris.

Berättat av: Per Hedström (född 1861)
Plats:
Hede, Härjedalen
Upptecknat: 1927 av Einar Granberg (Uppsala 1381:7)

Jämtland

Hästkött åt ingen här för en generation sen och slaktade man höns så grävde man ner dem. Ingen åt höns. (P-E Persson)

 

Kött var det i regel inte så ont om, man slaktade ett djur om höstarna, gris eller kalv eller ko och saltade ner och rökte en del, men sålde också en del eller bytte med någon granne, de fick en halv gris i år, nästa år slaktade de en gris och betalade igen med en halv gris. Men man slösade aldrig med maten, gusslånet, man tog tillvara allt som gick.--- (Julia Göransson)

Berättat av: P-E Persson (född 1886) och Julia Göransson (född 1874)
Plats:
Oviken, Jämtland
Upptecknat: 1963 av Märta Sandberg 1963 (Uppsala 25504)

Se hela uppteckning 25504 Pdf, 1.3 MB, öppnas i nytt fönster.

Lappland

Färskt kött åts här enbart vid slakt. Detta gällde allmogen. Prästen, jägmästaren och skogspatronerna hade iskällare och körde varje vinter in stort lager is och kunde därför förvara färskt kött någon tid. Om vinterkylan kom tidigt på hösten kunde det hända att man hängde några bitar i köttboden färska, men det mesta saltades ner.

Man slaktade ju i regel endast en gång per år och då på senhösten och från denna slakt skulle köttet räcka till nästa höst.

Vid höstslakten togs ju allt tillvara. Av blodet bakades blodbröd. Allt ister skirades, kläcktes ner och saltades in. Av räntan, inälvsmaten, kokades syltor. Köttet saltades för sej i ett kar och fläsket för sej. Detta emedan att kött inte fick saltas lika mycket som fläsk.

De kötträtter som mest förekom var köttsoppa med potatis och klimp. Någon gång kokt kött och rot- eller potatismos.---

Ett stycke fläsk = Mest som amerikanskt fläsk.

Man hade stor svinodling här i gamla tider och därmed menas att varje familj hade hushållsgris. Fargalt fanns alltid inom socknen och många höll grissuggor. Och ju tjockare fläsk desto bättre. Rökt fläsk skulle ju alltid finnas i hushållen. Som färskt eller saltat stektes fläsket till potatis.

Revbensspjäll var ju en delikatess som åts enbart vid festligare tillfällen. En mycket mättande fläskrätt jag minns från min barndom var kött- eller fläskbullar vari inblandats så mycket råriven potatis som möjligt. Denna rätt kokades i stora portioner och åts utan annat tilltugg än bröd och rotmos. Som rätten var arbetsfordrande tillagades den ej så ofta. Vet mej ej ha fått denna rätt någon annanstans. Var den speciell för denna bygd?---

Berättat av: Almar Nilsson (född 1896)
Plats:
Fredrika, Lappland
Upptecknat: 1968 (Uppsala 26938)

Se hela uppteckning 26938 Pdf, 22.8 MB, öppnas i nytt fönster.

Norrbotten

I samband med slakt åt man även i äldre tider färskt kött, nämligen så länge det gick hålla färskt, vilket berodde på årstid och väderlek.

En vanlig kötträtt i äldre tider var köttstuv. Detta var ett hopkok av köttbitar och potatis, oskuren i bitar. Denna maträtt var till sin konsistens tjockare än köttsoppa, som också förkom i äldre tider. I denna kunde inte bara kött och potatis förekomma utan även kålrotsbitar (och så småningom även morötter och andra grönsaker).---

Fläsk fanns sedan gammalt i bygden, framförallt i de familjer där man uppfödde svin. I handeln fanns att köpa sk amerikanskt fläsk. Många åt detta fläsk rått som sovel till bröd. Detta var nog inte alltid så hälsosamt och många fick därigenom sina magar förstörda. Fläsket användes naturligtvis också stekt och åts tillsammans med potatis.

Revbensspjäll: Sidbenen med tillhörande kött styckades i lämpliga bitar och stektes i en panna. För att få sky öste man skedvis på kokt vatten. Revbensspjäll och kokt potatis var en mycket uppskattad maträtt, som mest förekom vid festliga tillfällen och i samband med julhelgen.---

En annan beteckning för ätliga inälvor av slaktdjur är: inmat och ränta. Ordet ränta används mest om fisk, tex lax, där huvud, fenor, rom, lever och ben brukar benämnas ränta.

Blod ingick som en viktig ingrediens i den omnämnda blodpalten. Även i pannkaka kunde blod förekomma, och då kallades rätten blodpannkaka. Ovanpå smeten till denna var det vanligt att sticka ned bitar av ister.---

Berättat av: Egon Lundberg
Plats:
Norrfjärden, Norrbotten

Upptecknat: 1961 (Uppsala 24771)

Se hela uppteckning 24771 Pdf, 29 MB, öppnas i nytt fönster.

Skåne

Efter frukost gjorde Mor iordning en bänk för att klippa ett får och Far skulle sedan slakta det. ”Slaktepågen” talade hela dagen om ditt snälla får Tomas, men han hade de andra sexton kvar, så han fick väl trösta sig. ---

Nästa dag: Far styckade fåret, och Mor saltade ner det och lagade två rullkorvar, innan hon började med middagsmaten. --- Till middag hade de köttbullar af får och surmjölk.

Plats: Lunnarps by, Mellby, Skåne
Upptecknat: 8-9 augusti 1902 av Hulda Sommarin, elev på Fackskolan för huslig ekonomi, Uppsala (29403:14)

Uppland

Koka ränta, sade man. Det var att koka huvud och lungor, hjärta och hjärtslag, njurar, lever, strupar. I det feta spadet svälldes korngryn. Man gör så än. Färska gryn skulle grannar och släkt få att smaka. En bunke full, så att det blev et mål för den, som fick grynen. Till grynen åt man också potatis. Gryn och potatis ihop. Man värmde då upp gryn i en panna och uppskalad potatis. Gryn och potatis ihop. Grynen blevo till sovel.---

Var gård hade ett par årssvin. Somt skulle bli till proviant på gårdens fartyg om våren. Grisarna slaktades om hösten och saltades ned i tinor och tunnor. Även backstusittarna hade en sommargris.

Berättat av: Agnes Westerberg (född 1896)
Plats: Arholma, Björkö-Arholma, Uppland
Upptecknat: 1946 (Uppsala 18263)

Se hela uppteckning 18263 Pdf, 25.3 MB, öppnas i nytt fönster.

Värmland

Steken var egentligen helgdagsmat. I vardagsmat förekom det sällan. Vid slakt, eller om man fått något vilt, som älg, tex, gjorde man stek. Stekningen skedde i en järngryta på den öppna spisen, vilken förr fanns i alla stugor eller också på ett spett, som upphängdes i kroken över elden i den öppna spisen. Steken vändes flera gånger runt, så att den blev stekt på alla sidor. Under tiden påströddes salt och peppar. Pepparn var eg spansk peppar, som odlades flerstädes. – I stugor där det fanns bakugnar, stektes köttet i den, liggande i plåtformar. Även i järngrytor på spisen som ovan sagts. Om man stekte rovor eller kålrötter är okänt, men troligtvis, enligt vad en äldre tillfrågad. Tycker sig minnas ha hört i sin ungdom.---

Fårkött var många som torkade eller rökade. Detta användes sedan som smörgåspålägg i matsäcken. Spadet som erhölls vid kokning av kött och fläsk användes ibland att koka råskalad potatis i. Ibland doppades bröd i spadet och åts, detta i synnerhet då fläsk kokades. Eller också bröt man hårt tunnbröd i spadet och åt. Denna rätt har jag hört några kalla brömoja. Andra har kallat det mölja.---

Fläsk fanns i bygderna, dock mest hos de större arrendatorerna, dvs de som hade hästtorp och flera kor. Andra, såsom skogsarbetare och bruksarbetare, hade blott i sällsynta fall grisar till slagt. Man kunde dock ibland få köpa litet fläsk av de som hade. Åtminstone till jul. Fläsket koktes eller stektes och åts till bröd eller potatis. En del av fläsket enrisröktes och åts mest till smörgås. Vid kalas, och då man hade lejt folk, var det en framträdande rätt till maten och smörgås. Som kost i milkojorna var fläsket i alla former huvudbeståndsdelen.

Berättat av: Sten Larsson (född 1895)
Plats: Gustav Adolf, Värmland
Upptecknat: 1954 (Uppsala 22802)

Se hela uppteckning 22802 Pdf, 19.5 MB, öppnas i nytt fönster.

Västergötland

Mormor hade kokt en stor gryta potatis till middagen och det var därför att också grisen skulle få litet därav. Potatisen sönderhackades åt honom i mjölk och smakade honom förträffligt. Fyra gånger om dagen fick han en lika stor portion.

Berättat av: Astrid Fagerström
Plats: Habo, Västergötland
Upptecknat: Av elev på Fackskolan för huslig ekonomi, Uppsala (Uppsala 29403:20)

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300
    Uppdaterad 08 december 2021

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


    Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.