Älg och vildren

Älg

Älgstammen kom att reduceras kraftigt efter 1789, när jakten blev tillåten även för bönder. Älgen (Alces alces) var nästan helt utrotad i södra Sverige. 1825 utfärdades därför ett tioårigt totalförbud mot älgjakt, och elva år senare stadgades i lag att älgjakt bara skulle få äga rum mellan 1 augusti och 1 november. Inte förrän i början av 1950-talet började tillväxten av älgstammen och nu handlade jakten om att hålla stammen på en viss nivå, bland annat för att älgen orsakar stora skador på skogsplanteringar.

I norra delen av landet har älgen funnits i större populationer och här också jagats i en annan omfattning. Men även här var älgstammen kraftigt reducerad under 1800-talet. Då började jakten regleras och jägmästare och kronojägare sattes att förvalta statens skogar och kontrollera att jaktförordningarna följdes. Älgköttet har alltid varit mycket uppskattat och det som inte tillagats direkt har förvarats som saltat och torkat. Särskilt under nödåren innebar tjuvjakt i många fall en möjlighet att överleva.

Vildren

Renen (Rangifer tarandus) var troligtvis det första klövdjuret som vandrade in i Skandinavien och vi vet genom hällmålningar och jaktgropsystem att renen jagades redan för flera tusen år sedan. Här är den indelad i underarterna fjällren (Rangifer tarandus tarandus) och skogsren (Tarandus tarandus fennicus).

Vildrenen utrotades under 1800-talet och det berodde på flera faktorer, bland annat var vargen en stor fiende. Under år med dåligt foder försvagades renarna och blev lättare byte för vargen. Jakttrycket var också stort.

Vildrenen var förstås samernas viktigaste bytesdjur, men jagades av alla, även jägare som kom söderifrån. Alla delar på renen togs tillvara och renen var förutsättningen för överlevnaden. Köttet konserverades på olika sätt, rökning var det vanliga och köttet kunde förvaras i stolpbodar på olika visten. Det var också en handelsvara och ofta en bytesvara med nybyggare och andra i området.

På sidorna om gårdens djur kan du läsa om tamrenen.