Älg och vildren

Vildrenen har jagats i tusentals år, men utrotades under 1800-talet. Även älgen var utrotningshotad på 1800-talet men överlevde genom jaktförbud och begränsad jakt.

Älg travar i snö.

Älgkött har alltid varit uppskattat. Under 1800-talet blev älgen nästan utrotad och efter det blev jakten reglerad.

Älg

Älgstammen kom att reduceras kraftigt efter 1789, när jakten blev tillåten även för bönder. Älgen (Alces alces) var nästan helt utrotad i södra Sverige. 1825 utfärdades därför ett tioårigt totalförbud mot älgjakt, och elva år senare stadgades i lag att älgjakt bara skulle få äga rum mellan 1 augusti och 1 november. Inte förrän i början av 1950-talet började tillväxten av älgstammen och nu handlade jakten om att hålla stammen på en viss nivå, bland annat för att älgen orsakar stora skador på skogsplanteringar.

I norra delen av landet har älgen funnits i större populationer och här också jagats i en annan omfattning. Men även här var älgstammen kraftigt reducerad under 1800-talet. Då började jakten regleras och jägmästare och kronojägare sattes att förvalta statens skogar och kontrollera att jaktförordningarna följdes. Älgköttet har alltid varit mycket uppskattat och det som inte tillagats direkt har förvarats som saltat och torkat. Särskilt under nödåren innebar tjuvjakt i många fall en möjlighet att överleva.

Vildren

Renen (Rangifer tarandus) var troligtvis det första klövdjuret som vandrade in i Skandinavien och vi vet genom hällmålningar och jaktgropsystem att renen jagades redan för flera tusen år sedan. Här är den indelad i underarterna fjällren (Rangifer tarandus tarandus) och skogsren (Tarandus tarandus fennicus).

Vildrenen utrotades under 1800-talet och det berodde på flera faktorer, bland annat var vargen en stor fiende. Under år med dåligt foder försvagades renarna och blev lättare byte för vargen. Jakttrycket var också stort.

Vildrenen var förstås samernas viktigaste bytesdjur, men jagades av alla, även jägare som kom söderifrån. Alla delar på renen togs tillvara och renen var förutsättningen för överlevnaden. Köttet konserverades på olika sätt, rökning var det vanliga och köttet kunde förvaras i stolpbodar på olika visten. Det var också en handelsvara och ofta en bytesvara med nybyggare och andra i området.

På sidorna om gårdens djur kan du läsa om tamrenen.

Vilt i Kokboken

Brinde och brunde

Brinde och brunde är dialektord som använts både för älgtjur och rentjur.

I mellersta Norrland var brinde en älgtjur, medan det i norrbotten var rentjuren. Även det besläktade ordet brunde har använts om både älgtjur (i delar av Härjedalen) och oftare om rentjur (i Dalarna, Härjedalen och Jämtland).

Båda orden hör ihop med ord för parning eller brunst hos handjur, till exempel verbet brunda med betydelsen ’betäcka; vara i brunst’ .

Läs mer om dialektorden brinde och brunde på isof.se. Länk till annan webbplats.

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300
    Uppdaterad 08 december 2021

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


    Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.