Berättelse från arkivet – Johan Holmbom

I en uppteckning från 1948 berättar Johan Holmbom om livet på nybygget Njunjes i Kvikkjokks kapellförsamling. En del av hans berättelse handlar om jaktens stora betydelse för hushållets ekonomi.

Beträffande inkomster av årets jakt, kunde denna variera högst betydligt beroende på vilttillgången under jakttiderna. Likaså varierade den mängd av till exempel fågelvilt som man använde i det egna hushållet, av samma orsak som ovan nämnts. Det hände till exempel att det var rikligt med fågelvilt under jakttiden då man jagade för avsalu, till exempel till mitten av mars månad, men sedan avtog fågeltillgången (ripa) varför det ej blev mycket som användes i hushållet. Långt tillbaka i tiden, (början av 1800 talet o senare) använde man nästan uteslutande all fågel i egna hushållet.

Att riptillgången kunde avtaga berodde ej på fångsten, utan kunde vara av tillfällig natur, liksom tvärtom.

Det hände till exempel att riptillgången ökade på vårvintern efter det man slutat jakten. Detta berodde på betesförhållandena, om det på höstvintern var litet snö oppåt gränsfjällen höll riporna till där. På vårvintern kunde det bli mycket snö i dessa fjäll med dåligt bete för fågeln varför då dessa kom i stora flockar inåt landet, där det finns gott om björkskog och riporna därför kan livnära sig av björkrisknoppar.

Samma förhållande råder ju givetvis ännu.

Erik Holmbom berättar att under hans farfars tid (Isak Holmbom) var brukligt här i Njunjes att man plockade ända upp till 50 st ripor, och sedan kokte i varje omgång 10 å 12 stycken fåglar i stora grytor som var försedda med tätt tillslutande lock av granvirke som ej ger bismak. Den så kokta fågeln användes i hushållet. Tjäderfågel som fångades i synnerhet på våren, och då dels sköts på ”hvin” eller fångades medelst flake o snaror användes alltid för eget bruk, och var då detta kött en mycket god tillökning i kosthållet. Likaså kött av hare.

Även ekorrkött tog man vara på. Isak Holmbom gjorde en jaktresa neråt skogslanden kring Granudden o Björkholmen varvid han på en sådan resa sköt 160 st. ekorrar. Han tog vara på alla kropparna, sedan han flått av skinnet. Dessa kroppar användes sedermera hemma för matlagning, och kokades då helst tillsammans med fågel. Skinnen torkades och användes för avsalu. Vid denna tid erhöll man för varje ekorrskinn ca 25 öre st.

För ripor erhöll man samma pris. Vissa vintrar då riptillgången var god hade man fångat opp till 5 à 600 ripor som såldes eller byttes mot livsmedel såsom mjöl, kaffe, socker, salt, tobak samt nödig ammunition.

Så kunde man ha lyckats fånga 3 à 4 rävar för vilka man erhöll 8 till 10 Kr/st. För korsräv fick man c:a 16 till 17 kr/ st. Så hände att man lyckades fånga någon vit fjällräv, men denna stod lågt i pris. Man erhöll således endast omkring 2,50 à 3 kronor för ett sådant skinn.

Av hermeliner kunde man fånga 25 à 30 stycken per jaktsäsong. För dessa skinn erhöll man under Isaks tid 25 à 30 öre. Men längre fram i tiden steg priset till i första hand 3,50 och så opp till 5 kr/ st.

Vidare uppsamlade man allt fågeldun, som plockades av den fågel man använde själv i hushållet, och förvarades i stora säckar och sedermera fördes ner jämte det övriga saluviltet. I första hand skulle detta dun bytas mot ammunition, krut, knallhattar samt bly för kulstöpning.

Då fångsterna varierade högst betydligt för olika jaktår, är det omöjligt att kunna uppge huru mycket man avyttrade i förhållande till det vilt som kom till användning hemma. Men man kan nog ändå påstå att största delen av exempelvis fågelviltet (riporna) avyttrades.

Därtill kom ju naturligtvis skinn av räv, hermelin o ekorre, samt något björnskinn, vilka alltid avyttrades, användes således aldrig till någon klädessömnad, för eget bruk eller avsalu. Vidare gjorde man för det mesta bytesaffär med sitt vilt, till uppköpare i Jokkmokk. Man hade ju egna hästar i gårdarna här i Njunjes varför man alltid själv körde ner till Jokkmokk med sin fångst. Där nere hade man sina kända köpare och kunde man göra riktigt förmånliga affärer med dessa, särskilt om man hade brännvin som man kunde bjuda på.

Sammanfattningsvis kan man nog säga att jakten spelade den största rollen som inkomstkälla, och att husbehovsjordbruket kom i andra hand. Beträffande fisket så var detta en komplettering till de produkter för husbehov som erhölls av jordbruket.

Man kan nog säga att 2/4-delar av all inkomst kom av jakten, ¼ -del av fisket och den sista fjärdedelen av jordbruk.

I jakten är då även inräknat det vilt som användes i hushållet.

Arkivnummer: Uppsala 19262

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Uppdaterad 13 mars 2021

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


    Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.