Vilt och jakt

Fri jakt, högvilt och jakträtt

Citatet från Ferdinand Svensson från Haverö socken i Medelpad, illustrerar jaktens och viltköttets betydelse i norra Sverige. Jaktens omfattning har varierat stort över tid och i landets olika delar. I de norra skogrika delarna av landet fanns en helt annan tillgång på vilt och förutsättningarna för odling är sämre än i de södra delarna. Ägandeförhållandena och avstånden spelade också in och jakten var en livsnödvändighet för många i norr.

I Norrland, Dalarna, Värmland och Dalsland hade jakten alltid varit fri, men i de södra delarna av landet blev jakten på älg (Alces alces), kronhjort (Cervus elaphus) och rådjur (Capreolus capreolus) redan under 1500-talet högvilt. Det innebar att de bara fick jagas av kungen och adeln. Först 1789 fick även bönder med egen jord rätt att jaga, eftersom jakträtten då kopplades till äganderätten av jorden.

Ingen jakt på rådjur och vildsvin

Då minskade alla hjortdjur, framförallt rådjuret, som på 1830-talet bara fanns kvar på de skånska godsen. I början av 1900-talet hade stammen vuxit sig stark igen, också på grund av att de stora rovdjuren i stort sett utrotats. Under den tid vårt arkivmaterial härstammar ifrån, förekom nästan ingen hjort- rådjursjakt.

Dovhjort (Dama dama) och vildsvin (Sus scorfa) var inte heller några vanliga jaktbyten mellan 1850 och 1950. Dovhjorten började planteras in landet redan under 1500-talet, men det dröjde flera hundra år innan frigående stammar etablerades. Vildsvinet hade utrotats redan under 1600-talet och det är inte förrän de senaste 30 åren vildsvinen har etablerat sig utanför jakthägn.

Klodjur åts inte

Rovdjursjakt var förstås tillåten året runt och man fick också skottpengar på den jakten. ”Klodjur” ansågs inte vara smakliga och köttet har därför oftast inte ätits av människor. Björnkött var undantaget.

Rovdjur jagades framförallt under skyddsjakt. De sågs enbart som ett hot mot husdjuren och fram till 1893 det var skottpengar på björn (Ursus arctos), varg (Canis lupis), lodjur (Felis lynx) och järv (Gulo gulo). Det fanns också ett tvång att delta i större jaktdrev. Redan under 1400-talet stadgades om allmogens plikt att delta i jakt på rovdjur. Socknarna i södra och mellersta Sverige var organiserade i skallag med en skallfogde som kallade till skallgång om varg visat sig. Denna ”skallplikt” kom att gälla ända till 1864 års jaktstadga, då de stora rovdjuren ansågs vara definitivt fördrivna från Syd-och Mellansverige.

”Klodjur” ansågs på många ställen oätliga och det finns inga belägg för att man ätit varg, räv, lodjur och järv. Däremot åts björnkött. I den samiska traditionen hade björnen en speciell status och jakten var genomsyrad av särskilda ritualer.

Men det fanns undantag, under nödår åt hungrande människor allt de kom över. Även kött av självdöda djur. Läs mer om nödår och nödmat på sidan Nödbröd.

Mer om vilt

Här kan du läsa mer om olika djur som jagades helt eller delvis för köttet:

• Fågel
• Småvilt
• Älg och vildren