Småvilt

Skogshare

Skogshare (Lepus timidus) jagades både för pälsen och för köttet. Den gav ett välkommet tillskott till hushållet, men det fanns också föreställningar om att en havande kvinna inte skulle äta harkött – då kunde barnet hon bar på bli harmynt, födas med läpp- och gomspalt.

Från Gotland berättas att man kunde skjuta 30–40 harar en vinter. Enskilda jägare uppgavs kunna fånga upp till 300 harar på en säsong. Under den period vårt arkivmaterial speglar, var det skogshare som jagades. Fältharen (Lepus europaeus) planterades in i södra Sverige under 1800-talet och är i dag den dominerande arten. Dessutom finns korsningar mellan skogs- och fälthare.

Ekorre

Ekorre (Sciurus vulgaris) har framförallt jagats för sitt skinn, gråverk, som var mycket uppskattat och såldes i stora mängder. Ekorrskinnet var en viktig skattepersedel för allmogen i norra Sverige från medeltiden fram till 1600-talet. Även under 1800-talet och början av 1900-talet jagades ekorren i första hand för sin päls. Synen på hur ätbart köttet var, avgjordes av tillgången på kött. På vissa håll framförallt norröver, ansågs ekorrkött vara mycket välsmakande. Det kunde kokas eller torkas i ugn.