Anna Hedin

Litet om hur fiskarne röka strömming

Från fiskeläget Bönan utanför Gävle, Gästrikland.

Strömmingsfisket är det viktigaste och mest inbringande för fiskarne i Gefle skärgård. När fiskaren haft sina strömmingsskötar ute i hafvet under natten och fått så pass mycket, att det lönar sig, så seglar han in till staden följande dag för att sälja sin fisk, i synnerhet om det är torgdag. I annat fall röker han strömmingen, om han eger en rökugn, och han eller hustrun förstår sig på böcklingsrökning.

Den rökta strömmingen eller böcklingen betalar sig mycket bättre än vanlig strömming, ty när denna kostar 25,30 eller 50 öre valen, kostar alltid böcklingen 80 öre.

Om det i närheten af fiskeläget finnes ett berg eller några klippor, så bygga fiskaren vanligen sina böcklingsugnar där. Ugnen består först af en fyrkantig, hög stenfot. Den ena sidan af denna utgöres kanske af ett enda stenblock, de andra af mindre tätt hopfogade stenar. I den ena sidan af stengrunden finnes ett stort hål, hvarigenom bränslet inlägges.

Ofvanpå stenfoten är byggdt ett skjul bestående af fyra väggar och ett tak. Invändigt äro dessa väggar alldeles svartglänsande af sot och se nästan ut, som de voro tjärade.

På väggarnes insida äro spikade 4 tvärgående ribbor. Två af väggarna äro lösa och kunna lyftas af.

Framför rökugnen åt sjösidan till äro ofta uppresta ett par brädväggar till skydd mot hafsvindarne.

Oftast blir det kvinnornas göra att röka strömmingen, men ibland kan man finna hela familjen samlad kring ugnen, Mannen sköter då rökningen, hustrun packar ned böcklingen i kaggar och barnen springa omkring och leka och äta böckling under tiden.

Den, som ofta håller på med böcklingsrökning, får en alldeles ofantligt mörk ansiktsfärg, mycket mörkare än den starkaste solbränna kan åstadkomma.

Till rökning användes hälst den fetaste, präktigaste strömmingen, men den rökes ej sådan som den är, när den kommer ur sjön, utan måste först ligga i saltlake i tre timmar. Därefter trädes den upp på spett, men de får icke sitta för nära utan på bestämt afstånd från hvarandra, för att röken skall komma åt på alla sidor. Man beräknar

När all strömmingen är uppsatt på spetten, sättas dessa in på en gång. Man beräknar att i en vanlig rökugn skall rymmas 20 valar strömming på en gång. Därefter fyrar man på i eldstaden. Det bränsle som användes är granris, och därigenom uppkommer en intensiv rök, som kännes lång väg. Den strömming, som sitter längst ner i ugnen blir först färdig, och det gäller för fiskaren att passa rätta ögonblicket, när den är i ordning, så att den icke blir bränd. Han lyfter då af de lösa väggarna, och ut strömmar den tjockaste, otäckaste rök, men det generar honom icke det ringaste. Med säker hand lyfter han af det ena spettet efter det andra med brunglänsande, varma böcklingar. Därefter tillsluts luckan igen, och rökningen fortsättes.

En fiskare som är van vid rökning, vet så precis hurudan färg böcklingen bör ha, när den är färdig, så att den hvarken är för mörk eller för ljus. Han vet på pricken ”hur mörk dom vill ha den där oppe i Falun”, ifall den ska skickas dit, och hur folket i hans hemtrakt vill ha den osv.

När slutligen all böcklingen är färdig och nedpackad, seglar fiskaren med den till staden, där han antingen säljer den eller skickar den vidare till olika trakter af landet.

Upptecknat: Den 6 augusti 1899 av Anna Hedin (Uppsala 29403:6)