Ingrid Wallentin

Befolkningens på Käringön levnadssätt

Under långfisket fås mycket ”lubb”, en släkting till långan, som är mindre, dock ej så god som denna, varför den ej heller stiger så högt i pris. Denna användes mycket av befolkningen, saltas, torkas och användes både till kokning och lutning. Då de gjort sina 3 resor efter långa, börjar makrilldörjet, som varar till oktober. Det är nu den sk fetmakrillen fångas.--- Sedan de i oktober kommit hem, fara de utåt öarna för att samla ”skäl”, blåmusslor, som sedan användes till ”agn” vid koljfisket. Under denna tid, då männen äro hemma, användes utom den obligatoriska fisken även ganska mycket kött. Detta kött kokas alltid som soppa med en mängd rötter i tex ”gulrötter”, morötter och ”rotebaggar”, kålrötter. Mjölk användes året runt om mycket sparsamt, ty ön kan ej föda flera kor, än dem lotsarna hava och kommunikationerna äro mycket dåliga. Istället användes torrmjölk, som uppblandas med vatten.. Detta är i synnerhet fallet om vintern. Ägg däremot användes nästan i överflöd, ty varje familj har ungefär en 10 höns och dessa värpa vanligen mycket bra under sommaren. Äggen konserveras vanligen i kalk och användes sedan mycket.

Fisk och potatis skall fiskaren hava en gång om dagen, oftast blir detta på kvällen. Fisken kokas alltid och i så mycket vatten att potatisen sedan kan koka däri. Spekmakrill användes mycket och ätes med ”mölebönor”, bondbönor, kokade i saltat spad.

Det bröd som användes under vintern bakas till jul och varar framåt påsk. Då bakas det på nytt, ty nu skola kuttrarna utrustas. Det bröd, som mest bakas, är surlimpa av råg och sammanmalt vete. Detta bröd blir godt, men mycket bastant, varför det synnerligen lämpar sig för sjöfarande. Då en kutter skall gå till sjöss, skall varje man ombord medföra precis lika mycket mat. Sedan kokas det över ett så länge det räcker. Besättningen ombord består vanligen av 8 man förutom sk ”slabbkarlar”, dvs unga pojkar, som äro med, utan att hava del i båt och redskap. På kuttrarna finns ej någon kapten, ty alla ombord hava lika stor del i båten och följaktligen hava de alla lika mycket att säga. Den äldste, som vanligen också är den mest erfarna fiskaren och sjömannen, har dock ett visst slags bestämmanderätt.

Fångsten delas i ”vålor”, säljes och pengarna fördelas lika bland besättningen (En ”våla” = 10 fiskar).

Första resans fångst av långa anses bäst och går också högst i pris; ända till 15 à 20 kr. ”Vålan” betalas för denna.

Av långorna behålla fiskarna ingenting för egen räkning, utom ”ganen”, gälar och tarmar, som saltas och torkas. Vid tillagning härav kokas ganen först, varefter de stekas och ätas med potatis. Detta anses som en läckerhet. Rommen som kallas ”kyd” saltas och säljes för kaviarberedning, men en del behåller befolkningen själva och koka den då för att använda den som smörgåsmat. Till skillnad från nästan alla andra fiskare i Bohuslän, sysselsätta sig icke Käringöborna med sillfiske.

Upptecknat: i juli 1907 av Ingrid Wallentin (Uppsala 29403:2)