”Solljuset och hallonen försvinna, och han befinner sig i ett halfmörkt rum”

Folktro från Vesterbotten, om vittras hallon

I Vesterbotten tror folket mycket på ”vittra”. ”Vittra” är en uppenbarelse i kvinnoskepnad, som de se i skogarna, på bergen och i sjöarna. Hon är mycket vacker, alltid fint klädd och mycket rik. Hon tycker mycket om silfverslantar, och om man kastar ut en sådan i sjön, brukar hon ge god fiskelycka. När det regnar och solen skiner fram, får man ofta se henne sitta vid skogssjöarna och tvätta sina mjölktråg.

”Vittra” har sina särskilda vägar, som hon färdas på, och hon tycker illa om när människorna bygger på hennes väg. Då ställer hon till oreda i huset och alla dörrar flyga upp. Är det en ladugård som står henne i vägen, tappar hon på natten ur vattnet i kornas rännor, tömmer alla kar, stjälper ut grismaten och hönsmaten och gör allt möjligt ofog.

Råkar man ta något på hennes område, händer det att man kommer illa ut. Och med bonden Per Eriksson, Per Ersa, från Häggsjö by i Umeå landsförsamling af Västerbottens län, hände det sig inte bättre än att han blef ”vittertagen”. Väster om Häggsjö är ett högt berg vid en skogstjärn, och där i berget har ”vittra” sitt tillhåll.

Det var en morgon som Per Ersa tog vägen åt berget till för att plocka hallon. Det fanns godt om sådana bär på det berget, och märkvärdigt stora och granna är de, så nog förstår man då, att de inte äro vanliga hallon. Per går uppför den branta bergsstigen, finner hallonen, de vackraste han sett och på en kort stund har han sin korg nästan fylld med stora bär. Då med ens, när han går där och plockar, blir det så konstigt omkring honom.

Solljuset och hallonen försvinna, och han befinner sig i ett halfmörkt rum. Han ser sig omkring och finner att det är en stor grotta i berget han är i. Från väggarna kommer ett märkvärdigt sken. Det ser ut som stora kattögon som lyser i mörkret. När han stryker med handen på väggen, känns det mjukt som sammet, och kattögonen äro runda former i sammeten, som skifta i gult och grönt.

Han förstår, att det är till ”vittra” han kommit och att hon vill straffa honom för att han tagit av hennes hallon. Rädd är han inte, ty när ett dygn gått, har hon ingen makt öfver honom längre, om han läser ”Fader vår” och när hon kommer och vill bjuda honom dricka ur hornet, skall han akta sig för att göra detta. Dricker han, så glömmer han bort att bedja. Och nästa gång hon bjuder, har han svårare att stå emot, och till slut har hon lyckats förtrolla honom så med sin dryck, att han bir till en av hennes gelikar.

Per måste stanna i grottan hela dagen. ”Vittra” ser han aldrig till. Om kvällen lägger han sig på det hårda golfvet och somnar. På morgonen vaknar han vid att ”vittra” kommer in och bjuder honom dricka ur ett vackert silfverhorn. Törstig är han, så det bränner i halsen, och drycken skummar i hornet. Det vore frestande att få släcka törsten, men Per har en stark vilja och han börjar läsa ”Fader vår”. Med ens är förtrollningen bruten. Grottan är borta, och den vackra synen, som han haft framför sig därinne. ”Vittra” med silfverhornet i handen, är försvunnen, och han står ute på den lilla bergsstigen igen. Solen skiner så varmt, och hallonen lysa röda, men den gången låter han bären vara. Han skyndar ner för bergsstigen och hem till byn, angelägen att berätta sitt äfventyr.

Och är det någon som är nyfiken och vill se hur det ser ut där ”vittra” bor, kan han väl gå dit upp på berget och plocka hennes hallon. Bara han är nog stark, så att han ej blir rädd, när hon visar sig för honom eller kanske blir förhäxad av hennes skönhet, så han glömmer allt och låter förleda sig att dricka ur hornet.

Plats: Tjälamarks by, Umeå landsförsamling, Västerbotten
Upptecknat: 1908 av Elsa Helleberg (Uppsala, 29403:19)