”Varje hushåll med självaktning skulle ha något dussin flaskor med körsbärssaft på hyllorna”

Mycket blåbär plockades till hushållen förr. Men de syltades i allmänhet inte. Bären åts färska med mjölk och bröd istället för någon kokt sopprätt. Familjer, som bodde nära blåbärsskogar, åto blåbär, mjölk och bröd varje kväll, så länge blåbärstiden varade, istället för den annars vanliga kvällsgröten.

Massor av blåbär torkades och förvarades i påsar av tyg, hängandes i matbodens tak, för att inte råttor skulle äta upp dem. De torkade blåbären användes sedan under vintern till soppor och krämer. Det sades, att torkade blåbär var så nyttiga för magen och blodet. Var gång någon under vintern klagade över, att ha ont i magen, fick den torkade blåbär av min mor. Far åt mycket gärna torkade blåbär. Blåbärskompott koktes mycket och hälldes på buteljer. Kompotten fordrade mindre socker än sylten. Blåbärskompotten åts till plättar, pannkakor och puddingar. Massor av sur saft av blåbär kokades och hälldes på buteljer, som hartsades. Saften användes till soppor och krämer, och sötades då den skulle användas. Det ansågs också nyttigt, att dricka sur blåbärsaft vid olika magåkommor. Blåbärssaften ansågs ha blodrenande inverkan på kroppen.

Vad jag nu sagt om blåbären är en beskrivning från mitt barndomshem, en medelstor bondgård, Skäggesta i Börje socken. I statbyggnaden i Skäggesta såg jag ju, att man även använde blåbären på annat sätt. Man gjorde något som statbarnen kallade för ”bärbulla”. Man gjorde en deg av rågmjöl, vatten och jäst. Sedan degen jäst bakades runda, platta kakor, vilka övertäcktes av blåbär. Intet socker ströddes på. Kakan veks sedan ihop, så att den bildade en halvmåne. Efter jäsningen gräddades den som annat bröd. Den åts utan smör och ansågs som en läckerhet bland barnen. Blåbär och mjölk åts mycket i alla hem där det fanns bärskog i närheten.

Lingon lagda i vatten på buteljer, var gott att äta med socker till, då man behövde svalka sig mellan lekarna på en julgransplundring. Av lingon samlades stora förråd. Till en medelstor bondgård beräknades 100-200 l per år. Lingonen inkoktes sura och hälldes i stora renskurade laggkärl (tinor). Varteftersom de skulle användas, inkoktes den beräknade mängden med socker. Lingonen var vardagsmaten, den söta sylten var helgdagsrätten. I många hushåll koktes inte lingonen, utan bara stöttes sönder med stora trästötar, och förvarades i laggkärl över vintern. Av lingonen förfärdigades också mycket lingondricka.

Lingon användes också som pickles. Av lingonförrådet utplockades de största och vackraste lingonen. Dessa pickades med en nål och stoppades på buteljer. Därpå överhälldes bären med sockerlag. Buteljerna hartsades och lades på vinterförvaring. De åts i allmänhet till någon kötträtt, men kunde också ätas som efterrätt med vispgrädde till. Ibland bakades också lingonbröd på samma sätt som det förut omtalade blåbärsbrödet. (Börje)

Många gamla människor i Jumkil plockade även odon och kokte kompott och saft utav. I Jumkil finns mycket goda blåbärsskogar och mycket blåbär plockas där årligen, både till avsalu i Uppsala och för eget behov. I första hand plockar man blåbär, men när blåbären tröt tog man odon. Blåbären är mera saftiga än odonen. Men i de flesta fall plockades odon och blåbär tillsammans, allteftersom de hittade dem. (Jumkil)

I äldre tider brukade man mala oxelbären och blanda dem i brödet. Även kokades gröt av bären. Detta skedde i synnerhet sådana år, då brödsäden slagit fel. Men även under goda år användes oxelbären. (Bälinge)

Även rönnbär plockades ibland, dock mycket sällan. Man kokte saft av dem och gjorde sedan gele av dem. Det sades, att rönnbären skulle bota reumatiska åkommor. Därför inkoktes saft av bären. Saften blev trots mycket socker både sur och besk. Men man drack den ändå såsom medicin. (Bälinge)

Slånbären, som växte i de flesta backar, tillvaratogs noggrant. Det var inte så lätt att plocka slånbär. Kvistarna hade så grova och vassa taggar. Det var bäst att vänta tills den första frosten kommit. Då lossade bären från busken. Man kunde då slå på buskarna med en käpp, så trillade alla bären ner och man kunde lätt plocka upp dem från marken. Av slånbären blev en mycket fin saft, vacker i färgen och god i smaken. Den togs inte fram annat än vid litet högtidliga tillfällen. Den var rätt omständlig att koka. Lagen skulle kokas upp många gånger om och slås över bären. (Bälinge)

Odlade körsbär förekom vid de flesta bondgårdar. Varje hushåll med självaktning skulle ha något dussin flaskor med körsbärssaft på hyllorna i källaren. Körsbärssaften skulle pysslas litet extra med. När körsbären skulle kokas, fick intet vatten komma med. Bären och sockret skulle hällas i en stenkruka. Över stenkrukan skulle läggas en assiett. Därpå skulle ett kraftigt band av deg fastklibbas där assietten och krukan möter. Detta därför att ingen ånga från körsbären skulle tränga ut. Sedan skulle krukan ställas i en stor gryta med vatten i. Krukan med körsbär skulle sedan koka i den stora grytan i 4 tim. Därpå silades saften, De frånsilade körsbären torkades och användes i soppor. De voro naturligtvis mycket söta, eftersom de i 4 tim kokat i sockerlag.

En tre, fyra stycken burkar med körsbärssylt måste också finnas i ett genomsnittligt bondehem. Även körsbärssylten var det litet särskilt pyssel med. Först måste varje kärna petas ur varje körsbär. Sedan skulle socker och bär vägas och kokas. Sylten skulle kokas tills inte längre något bär flöt upp till ytan. Sedan sylten var kokt skulle kärnorna försiktigt stötas i en mortel. När skalet på kärnorna blivit bräckt, fanns därinnanför en liten vit, mjuk inre kärna. Denna hade en fin mandelliknande smak. Dessa inre vita kärnor skulle läggas i sylten. De gåvo en fin smak åt densamma. Så syltades körsbären i mitt hem i början av 1900-talet. Omkring 1915 började man konservera körsbären i inkokningsapparat. Då hade man kärnorna kvar i bären. (Börje, Bälinge)

De gula plommonen ansågs särskilt fina till sylt och kompott. Men även de röda och de blå krikonen inkoktes.

På samma sätt som man torkade körsbären, torkades även plommon för att kokas till soppor under vintern. Man passade på att torka frukt och bär efter något storbak, då man gräddat bröd i den stora bakugnen, vilken eldades med stora kastvedsträn. Eftervärmen var lagom, till att torka frukt och bär uti. (Börje)

Av vinbären koktes mest saft och gelé. För kärnornas skull ville man inte gärna koka sylt av dem. Av vinbären kokades också kompott, som hälldes på buteljer, vilka hartsades. Denna kompott fordrade icke så mycket socker och räknades därför som vardagsvara. Den åts till pannkakorna på torsdagarna. Ibland åt man råa vinbär rullade i socker till söndagsefterrätt med grädde till. (Börje)

Krusbärsbuskar fanns vid alla gårdar i ganska stor utsträckning, innan mjöldaggen gjort sitt intåg. Krusbärssylt fanns därför i varje hushåll i ganska riklig mängd. Bären skulle kokas innan de voro riktigt mogna, annars blevo skalen så sega. Bästa sylten blev, om man även blandade hallon bland krusbären. Bästa blandningen blev det om man tog lika delar hallon och krusbär. (Börje)

Man plockade ned bären, både odlade och vilda (backbär), på väl rengjorda buteljer och hällde kallt vatten på dem. Buteljerna hartsades och bären höll sig friska hela vintern. Efter behov togos de fram och man kokte kräm och soppa av dem. Om man hällde varmt vatten på buteljerna istället för kallt, blevo skalen mjukare.

Finskuren rabarber förvarades på samma sätt som krusbären och användes även på samma sätt. (Börje)

Nyponen plockades i stora mängder och torkades i de stora bakugnarna. Att rensa nypon för omkring 60 år sedan, var bra mycket besvärligare än nu för tiden. Det ansågs att alla kärnor skulle borttagas före torkningen. Man skulle alltså först snoppa nyponen och sedan skära dem mitt itu och så peta bort kärnorna. Därefter torkades nyponen. Nyponsoppa kokades sedan ungefär en gång i veckan under vintern. Åt man nyponsoppa på en söndag, fick man skorpor, grädde och strimlad mandel därtill. I vardagslag fick nyponsoppan duga som den var. Barn och gamla brukade samla nyponen ute i markerna. (Börje)

Man tog vara på frukten på ett helt annat sätt än nu, i forna tider. Man såg aldrig i min barndom, att äpplen och päron lågo och ruttnade under träden i massor, som man nu ser det vid var och varannan gård. I mitt hem togs vara på all frukt och vi hade massor av fruktträd. I Wallskog hade vi över 100 fruktträd, i Skäggesta något mindre. Men aldrig fick någonting förfaras. All fallfrukt torkades i stora bakugnen för att under vintern användas till fruktsoppa. Den sämsta fallfrukten kunde ibland ges till grisar och kor. Den plockade frukten koktes äpplemos utav. Även till kompott och marmelad användes den.

Vinterfrukten plockades försiktigt ned och förvarades i sågspån i stora kistor på vinden. En hel del frukt såldes också. Varje höstkväll sutto min far och mor och vi fem systrar och skuro frukt till torkning. Då var det alltid någon som läste högt för de övriga. ”Fältskärns berättelser” lästes bland annat. Än i denna dag kan jag inte tänka på den bokens människor, utan att känna doft av äpplen omkring dem. Men det var mycket annat som också lästes, mest historiska romaner.

Ett annat sätt att förvara äpplen och päron var, att koka in dem i sockrad lingonsaft. Till sådan inkokning fick man inte använda lösa äpplen. Då föllo de sönder i lingonsaften. Helst borde man använda sk sötäpplen. Sötäpplen var en gammal äpplesort. De voro hårda i köttet, men lämpade sig synnerligen väl, att inkoka i lingon.

Stora eller medelstora päron, som voro hårda i köttet, sk syltpäron, lämpade sig mycket väl, att inkoka i lingonsaft. Äpplen och päron som inkoktes i lingonsaft måste förstås skalas. På äpplena skulle kärnhuset borttagas, men på päronen skulle kärnhuset sitta kvar, ävenså skaften. Skaften skulle skrapas fria från det gröna. Frukten skulle koka tills den blev mjuk. Ibland kunde även läggas en bit kanel i sockerlagen.

Lingonpäron och lingonäpplen åtos som efterrätt tillsammans med vispgrädde och smörbakelse. (Börje)

Ett annat sätt att konservera syltpäron var, att inkoka dem i sockerlag med tillsats av ingefära. Päronen skulle skalas, skaften skrapas, blomfnaset borttagas. Sist skulle ett kryss skäras i päronet. Sedan skulle päronen kokas i sockerlagen med ingefära i, tills päronen blevo mjuka. De upphälles sedan i syltkrukor. Dagen efter, då päronen kallnat, överbundos krukorna och ställdes i källare eller matbod. Om förvaringsplatsen var bra, kunde de förvaras i åratal. Päronen åtos sedan som efterrätt med tjock grädde och kakor till. (Börje)

Ättikpäron var ett annat sätt att konservera päron:

5 l hårda päron
8 hg socker
2 dl blandad ättika

Päronen skulle koka sakta i 3 timmar.
2 timmar skulle de koka tillsammans med sockret under lock.
1 timme skulle de koka utan lock med tillsats av ättikan.

De voro mycket hållbara och åtos ofta i vardagslag tillsammans med mjölk istället för soppa.

Backstugusittarna hade samma rätt som bönderna, att plocka bären på byallmänningen. Det blevo väl i allmänhet just backstugusittarna som tog hand om bärskörden på byallmänningar och backar och hagar. Dessa hade mer tid att syssla med bärskörden. Bönderna hade viktigare ting att skörda, då bären mognade. I de flesta fall, var det ingen som missunnade backstugusittarna denna bärskörd. Bönderna köpte de bär som backstugusittarna plockat på deras mark. Och så göra de även i våra dagar. (Börje)

När det gällde blåbär och lingon, kanske i synnerhet lingon, kunde hela byalag följas åt till Bälinge storskog, Högskogen, som den också kallades. Då reste man med hästar och vagnar, lastade med korgar och flaskor och matsäck för en hel dag. Då reste man ”man ur huse”, gamla, medelålders, ungdomar och barn. Sådana dagar var det ingen skam för vuxna, starka karlar att gå och plocka bär. I vanliga fall ansågs det nog inte riktigt som ”manfolksgöra”. Kvinnorna brukade förresten säga att karlarna inte så värst gärna plockade bär på dessa bärdagar heller. De påstodo att karlarna hellre smögo sig undan i skogen och satte sig på stubbarna och rökte. ”för myggens skull” påstods det. Varje familj plockade på en sådan dag hela sitt vinterbehov omkring ett par tre hundra liter.

Man förde med sig till storskogen stora klädkorgar eller 100 litersflaskor och 50 l flaskor. Dessa kärl kunde man ju inte gå och bära med sig när man plockade bären. Dessa kärl ställdes på någon öppen plats i skogen, som var lätt att återfinna. Sedan bar man med sig mindre kärl, hinkar, flaskor och korgar, som fylldes med bär och sedan gick man och tömde dem i de stora kärlen.

När man hittat något ställe, där det växte mycket och stora bär, ville den som funnit platsen ha den i fred för sig själv. Han ropade så: ”Pax för mig.”. Då måste de andra gå därifrån.

Man täckte ibland över söt sylt av andra bär med ett lager lingon för att skydda den andra sylten för mögel. Sylten förvarades för det mesta i stenkrukor, porslinskrukor och glasburkar. Lingon kunde även förvaras i trätinor och fjärdingar. Stenkrukorna gjordes i Höganäs i Skåne och kallades Höganäskrukor.

Många gamla ha talat om att de åto lingon och potatis. Lingonen voro utspädda med grädde och åts istället för sovel. Lingon och mjölk och hårt knäckebröd åts ofta förr istället för soppa. Backstusittare som inte hade någon ko, åto ofta lingon och vatten till gröten istället för mjölk.

Äpplebröd bakades alltid på hösten då äpplena mognat. Detta bröd bakades av rågdeg. Kakorna togs ut med stort runt kakmått. Skurna äpplebitar lades på halva kakan. Den andra halvan veks över. Vi brukade nog få äta smör på äpplebrödet.