”Barnen från de avlägsnare torpen kom dragandes med körsbär i hela kärror”

Bärsöndagar på Kinnekulle

Av ålder kallas de tre första söndagarna i augusti på Kinnekulle för bärsöndagar: bärasöndara eller bärahäldara (bärhelgdagar). Då äro de små söta körsbären fullt mogna på bergets sluttningar. Det finns knappt ett torp på Kinnekulle utan körsbärsträd, och det är gott om vilda körsbär i lövängarna. Jfr Olaus Magnus, 1555: ”På toppen av detta berg finner man ett så utsökt behag i vad det rör blad, örter och olika trädslags frukter (dock ej vindruvor), vilka växa vilda och äro lika sällsynta och ljuvliga, som vore de sådda eller planterade, att man svårligen skulle kunna upptäcka eller uppleta en behagligare nejd i hela Norden--.”

Av ålder har man vallfärdat till Kinnekulle på bärsöndagarna. Ingen vet, hur länge denna tradition har funnits. De äldsta sagesmännen bortåt 90 år, ha sagt, att nog hade man bärsöndagar i deras föräldrars tid. Längre tillbaka ha de ej hört, hur det förhöll sig.

Kinnekulle i inskränkt bemärkelse är själva Högkullen och dess sluttningar. Det var dit man ställde färden under bärsöndagarna, i varje fall de första och andra, ty på den tredje bärsöndagen skulle Kinnekulleborna själva iväg till Martorp i Husaby socken för att köpa äpplen. Den dagen kallades därför gärna äpplasöndan.

Nedanstående skildring gäller huvudsakligen åttio- och nittiotalet.--- Från nästan hela Skaraborgs län kom det sällskap åkande i stora lövklädda hökorgar, ett slags mycket breda skrindor med spjälsidor. Många gånger kom det stora sällskap med studerande från Skara åkande i hökorgar. Ungdomen kunde ha musik med sig. På senare tid blev det mest dragspel.---

I Skövdetrakten hade de också bärsöndagar på Billingen, men inte av den betydelsen som på Kinekulle, utan det kom resande även från Billingen.

För barn var det ett kärt nöje att påpassligt öppna grindarna, ”led”, för de åkande.--- Över Vänern kom det båtar av olika slag: ”robåtar”, segelbåtar och ångbåtar med lustresande till bärsöndagarna. Ångbåtarna kom både från Värmland och Dalsland och västgötastäderna vid sjön.---

Vid Råbäck rådde under bärsöndagarna, särskilt den andra, ett livligt marknadsliv, där Råbäcks kontor nu ligger. Där fanns karamellgummor med granna pappersklädda karameller, som pojkarna gav flickorna, och små hemgjorda karameller också. Där såldes lyckobrev och vid vissa bärsöndagar visades vaxkabinett och talmaskin. Den kostade 10 öre.

Barnen från de avlägsnare torpen kom dragandes med körsbär i hela kärror – de tyckte det var härliga dagar. Vid Råbäck kunde det stå åk intill åk med bär till salu. Ofta var körsbären dyrare än vanligt på körsbärssöndagarna, men sötbär kunde säljas för 50 öre kannan.

En samlingsplats var Lukastorp, egentligen en krog ett stycke nedanför Högkullen. Där dracks och dansades. Det stod även gubbar i backarna och sålde brännvin.---

Men överallt satt det folk, som ville sälja körsbär i kvarter och halvstop. De resande kunde ibland få hyra ett körsbärsträd för en tolvskilling och själva plocka ner så mycket de kom åt. Men i regel var bärsöndagsgästerna inte väl sedda i träden, ty de bröt sönder grenar så hänsynslöst. Värst blev det sedan Lidköpingsbanan blev färdig 1895 genom Kinnekullesocknarna. Då kom det på bärsöndagarna lusttåg från flera håll, inte minst från Göteborg. Inga gäster var så fruktade som Göteborgarna för sin framfart.

Många hade den vanföreställningen att man på bärsöndagarna fick plocka och äta så mycket körsbär man ville. Detta gällde ju de vildväxande träden, men tillämpades ofta mycket hänsynslöst på trädgårdarnas körsbärsträd. Särskilt illa gick man åt träden vid småställena, som inte kunde hålla vakt. ---

Det värsta var fylleriet på bärsöndagrna och därmed följande slagsmål. ---

”De drack å hade sej. Dä var uselt.” Alla tvister skulle göras upp, ofta sockenvis. De sparde rent av ihop sina mellanhavanden till bärsöndagarna. --- Efter bärsöndagarna brukade man kunna räkna sina sårade. Råbäcks herrgård fick ofta ta hand om dem eller skjutsa dem till sjukhus. Länsman vistades på hotellet på bärsöndagarna och ibland rätt många fjärdingsmän, men trots detta var det svårt för lantpolisen att hålla ordning.--- Bärsöndagarna är på avskrivning som folknöje.--- Under de sista tio åren ha lustresorna mera förlagts till den första bärsöndagen.---

Godtemplarna brukar möta upp till bärsöndag men framför allt Frälsningsarmén, som sedan en del år tillbaka håller stora möten i Munkängen med hornmusik, kaffeservering och snaskstånd, allt under det körsbärsförsäljare stå här och var vid vägarna.---

Bärekalas

Då bären var som mognast, troligen omkring tredje bärsöndagen, (berättar An. Pet. F 1870) lade ungdomen tillsammans och gjorde bärekalas på körsbär. Det brukade vara på något torpställe, där de hade gott om bären, som skulle vara nerplockade och färdiga. Detta skedde vanligen en lördagkväll. Man kokade kaffe, men dopp hade gästerna med sig. De hade musik och dansade. ---

Behandling och användning av frukt och bär på Kinnekulle

Anders Törn, Österplana berättar om ett redskap att ta med upp i körsbärsträdet vid nedplockning av bären:

Bäralöp. En var cylinderformig, gjord av körsbärsbark, som spikats på en ”träbott”. En bäralöp kunde vara 16-23 cm i diameter och kunde rymma 3-5 liter. Upptill var det bara ett par hål för en snodd att bära bäralöpen i. Man kunde hänga en om halsen, medan man plockade ner bär. Redskapet tillverkades helst under savtiden; om något sötkörsbärsträd fälldes då, passade gubbarna på. Denna bark var synnerligen stark. Bärlöpen begagnades endast till bär.

Törn berättade om en gubbe som kom med bär i sin bärlöp och hällde bären på en torkålla, som han hade stående på förstukvisten.

Annars var det vanligt, enligt flera sagesmän, att man torkade bär och frukt på ollor i bakugnen.

Gamla Inga, f 1849, berättade härom: ållorna såg ut som omkr 30 cm breda träbräden med kant. I botten var det små hål med omkring 10 cm avstånd. Vanligen torkades frukt efter bakning, men det hände, att man måste elda upp ugnen litet extra, ty man bakade sällan 3-4 tjog brödkakor åt gången.

Till marknaden i Lidköping i oktober fick man i Ingas ungdom (och husmorstid) gå de två milen in till Lidköping med mycket tunga bördor. Bla torgförde man torkad frukt, Torgfolket samlades vid rådstugan. Sedan fick de bära hem varorna åt fruarna.

Detta var för 60-70 år sedan. Man torkade både äpplen och päron på ållorna och vände på frukten under torkningen.

Enligt Hulda K i ett stenhuggarhem i Medelplana, f 1882: De torkade mycket frukt av skilda slag. Torkade körsbär (bigarråer?) åts i julhelgen som godsaker. ---

Råa körsbär lades på buteljer på följande sätt: man klippte av dem med 0,1 cm lång stjälk kvar och stoppade dem i torra buteljer, som korkades och enl sagesmannen troligen hartsades. Buteljerna ställdes därefter i källans rinnande vatten (Vässla) som vällde fram under rödstenskleven och aldrig sinade, aldrig frös till. Där stod buteljerna till jul, då man brukade äta upp bären, som var fullt friska och mycket härliga.

Torkade sötbär lades i mjölkagrötskorv vid slakten, tydligen som ett slags ”russin”. Det förekom i flera hem.

Folket brukade, enl fru Kjellberg, f Skiöldebrand, från Hällekis, lägga sina torkade körsbär i korngrynskorven med lever i, den där herrskapet lade russin.

En omtyckt Kinnekullerätt var bärepannkaka = en pannkaka med ett tjockt lager sötbär överst.

I många hem i Kinnekulle har sedan gammalt soppa på torkad frukt eller bärasoppa på torkade körsbär varit den stående rätten till juldagens middag, efterlängtad av barnen.

Nypon

I många Kinnekullehem har man sedan gammalt samlat nypon=tjuper. Ville man ta vara på mycket nypon, tillkallade man ungdom som tjupehjälp och bjöd på tjupekalas.

Den, som bjöd ihop hjälpen, skulle ha plockat nyponen först och ha iordning redskapen, som bestod av tjupepryler. Det var tillplattade hästskosöm, instuckna i små träskaft av pinnar. Med dem skulle man rensa bort tjupelössen=kärnorna. ---

Nypon serverades inte alls på tjupekalasen, men somliga hem använde nyponmos, ”tjupemos” som en riktig läckerhet på julen, vid bröllop och dyl högtidliga tillfällen.

Gamla Augusta Lidbeck f 1852, berättade:

”Tjuper hade mor för jämnan.” Andra bär hade de inte. Nyporna hade skurits itu, och så ”pelades” de, så att kärnorna kom ur.

”Då mor brygga om jul, tog hon en kanna vört.” I den kokte hon nypon, tjuper, så det blev riktigt gott och tjockt. ”gôtt och tjôckt”. Det blev som en tjock sylt som kallades tjupemos.

”Mor koka möe tjupemos, å de togs fram jämt te sugel´t (sovlet) te jul å så potäter till.” ---

Tjupemos användes även på begravningar och andra högtidliga tillfällen.