Fäbodbruk
Förr var fäbodväsendet centralt för försörjningen i den norra delen av Sverige. De viktigaste funktionerna för fäbodarna var djurens betande och förädlingen av mjölken.
I ett svar på arkivets frågelista om fäbodväsen (T12) delar fotografen William Eriksson (född 1894) med sig av berättelser och bilder från fäbodarna i Torsåker, Gästrikland (Uppsala, 34715
Pdf, 15.6 MB, öppnas i nytt fönster.).
Fäbodgränsen
Tvärs genom Sverige går en kulturgräns, som kallas ”fäbodgränsen”. Den går igenom Värmland, Dalarna och norra Uppland. Den kallas så för att det norr och väster om gränsen förekommit fäbodar, men den markerar också skillnader när det gäller många andra kulturyttringar. Det handlar förstås om att de grundläggande, naturliga förutsättningarna skiljer sig åt på båda sidor om gränsen. I norr och väster har åkerbruket inte spelat så stor roll, men utmarkerna har varit stora och utnyttjats på olika sätt, bland annat som betesmarker.
Fäbodarnas organisation
Fäboddriften innebär att djuren under sommaren utnyttjade utmarkernas bete så pass långt från gården eller byn att någon eller några personer måste vistas på samma ställe, för att se till djuren och ta hand om mjölken. Det gällde främst kor och getter, men även fåren kunde följa med till fäboden. Eftersom de vanligtvis inte mjölkades, hade de en mera fri tillvaro på utmarken.
På fäboden fanns en mängd byggnader: bostadshus, fähus, förråd och utrymmen för att bereda mjölk och ost. Formerna för fäbodbruket varierade från plats till plats; man anpassade sig på bästa sätt efter naturen och förutsättningarna där man levde. Tack vare att fäboden gav både sommarbete och vinterfoder kunde man föda fler djur. Utmarkernas skogs- eller fjällbete ansågs också ge särskilt god smak åt smöret. Fäboden var alltid inhägnad och djuren fick inte beta på det inhägnade området förrän man tagit tillvara gräset där till vinterhö.
Skiss över Norra Tansbodarna i Mockfjärd, Dalarna. Ritad av Mård Per Andersson (Uppsala, 1510:2)
Hemfäbod och långfäbod
Framför allt runt Siljan, men också på andra mer tätbefolkade platser med stora utmarker, hade gårdarna del i två eller tre fäbodar. En hemfäbod, som hela familjen flyttade till i början av sommaren och där man också bedrev åkerbruk. Senare flyttades djuren vidare till långfäboden, som kunde ligga flera mil bort och kanske fanns ytterligare en fäbod mellan hemfäboden och långfäboden.
”De hade väl bråttom kvinnorna också, må du veta, att få ihop det dem skulle ha”
Flyttdagarna, buföringsdagarna, var gemensamma för alla i byn. Man fick inte släppa ut sina djur på bete före någon annan. På långfäbodarna arbetade oftast särskilda fäbodpigor under sommaren.
I den här dialektinspelningen från Lima i Dalarna (Uppsala, bd4023) berättar Bondas Ivar Larsson om hur det gick till vid buföringen:
Översättning
–Ja, buffringen den gick väl till … den i … före midsommarn sku- … skulle de absolut fara till fäbodarna för de var som … klart de var så dåligt utfodrade med foder. Och då tog de ut korna flera dar i förväg och … och gick i skogen med dem så de skulle bli lite … få lite krafter, vi tränade dem lite. Och så klippte de klövarna och s- … och täljde dem också så de inte skulle bli ofärdiga och halta. Det hände ju det också att de blev halta. Men annars så var det ingen förberedelse för … för det, inte annat än att de skulle lägga i och de … de hade väl bråttom kvinnorna också, må du veta, att få ihop det dem skulle ha. Och sedan då … då de for på morgonen så … jag vet norrifrån så då … de hade en stor pråm som de satte kreaturen på och for … och … och rodde över ån med kreaturen. Och likaså när de kom tillbaka från Klossberget så hade de … då … då for de också över med pråmen. Och det var två karlar som rodde då. En gång så var det en ko som … som hoppade i ån och simmade bredvid pråmen över på andra sidan. Och det gick väl bra. Den k- … den klarade sig då. Och sedan var det väl b- … satte på klövjekorgen på hästarna och … och de var många i följe då också. Och … och kreaturen de gick ju … vallarna och kreaturen gick för sig själva förstås och de måste ju beta … var lång väg så de kunde inte gå i ett sträck utan de måste ju gå och beta och ta det lite lugnt. Så de kom väl till … kom väl fram på kvällssidan någon gång. Det var två mil dit, och över två mil till Kallberget. Hästarna gick ju fortare men de var också tvungna att stanna på halva vägen och lyfta av klövjorna och … och vila lite för det var ju … det var ju mycket de skulle ha med sig, även om de hade kört dit på vintern medan de tog hem höet så körde de dit bröd och mjöl och … och tyngre saker som kunde bevaras. Men då var det en hel del personliga saker som vallarna ville ha med sig, klädknyten och … och något. Och de där klädknytena skulle i regel vara överst på klövjan … uppe i sadelbågen band de fast dem, klädknytena.
Transkription
–Ja, buffäria hä gekk fö te … dän i … före misåmmarn sku- … skull däm absolut far a sâttrôm¹ fö däm va söm … klart däm va fogäi sô dåLä² me for. å då to däm ut kuan fLäir daår i ferväg å … å gekk i skojâm me däm sô däm skull vâL litä … få litä kraftär, ve trään däm lit. å sô kLeefft däm kLôivan å s… å tââld däm åkkså fö däm int skull vaL ofâLö å hôllt. Hä hännd ju hä åkkså âtt däm vartt hôôllt. Män älläst sô va ä ingän särsjild förberedâlse fe … fe hä, int ânn än däm skull lägg ti å däm … däm âdd föll bråttöm kälingan, måvettå, te få ihop ä däm skull a. å sia då … då däm for öm mörråån sö … je väit fro da noLi sô dâ … däm âdd äin stor pråm söm däm hov krättirâ på å for … å … å roodd ivi onâ me krättiröm. å lika då däm kâmm âtt fro KLossberjâ sö âdd däm … då … då for däm åkkså ivi me pråman. å ä va två kârär söm roodd då. Äin gang sô va ä äi ku söm … söm höfft ti onâ å sâmm bräive pråmin ivi på ar sia. å hä gekk föll bra. Ho k- … ho klard se då. å sia va ä fö b- … sätt på kLevbändâ på hästan å … å däm va mang i fäLi då åkkså. å … å krättirâ däm gekk ju … gâttaron å krättirâ gekk fe sä sjôL ferståss å däm vart ju bäita … va lang väg sô däm kônn int ga i äin sträkk utan däm vart ju ga å bäita å ta ä litä longt. Sö däm kâm föll a … kâm föll frâm på kvällssiön nön gang. Ä va två mil dit, å ivi två mil a Köllberjâ. Hästan gekk ju fortâr män däm vart åkkså stanâ på haLv väg å lefft tå kLevjan å … å gviLâ lit fe ä va ju … ä va ju mittsi däm skull a me sä, ävän öm däm âdd käirt dit öm vintern mâ däm to âtt häijä sö käird däm dit brä å mjäL å … å tingere sakär söm könn bevarås. Män då va ä äin häiL däiL personlin sakär söm gâttâron villd a me sä, kLâdôllär å … å nöran. å däm da kLâdôllan skull i regel vä efft å kLevin … pi salkrâppöm bonnd däm fasst däm, kLâdôllan.
¹ Specialtecknet â står för ett öppet a-ljud, dvs. ett ljud mellan a och ä. Specialtecknet ô står för ett extra öppet ö-ljud.
² Specialtecknet L står för tjockt l-ljud.
Fäbodflyttning i Gagnef någon gång mellan 1890 och 1910. Foto: Nordiska museet (CC Public Domain)
Fäboden var som en by i mindre skala. Bönderna samarbetade i fäbodlag, som ägde vissa byggnader tillsammans och som ofta gemensamt städslade fäbodpigor. Mjölkprodukterna skulle fördelas i fäbodlaget utifrån den mängd mjölk de olika ägarnas kor producerade. Några gånger under sommaren kom man från hemgårdarna till fäboden och hämtade hem ost, smör och messmör.
Hårt arbete för fäbodpigor
Vanligtvis turades fäbodpigorna om att valla boskapen och ysta och koka messmör. Djuren skulle vallas på bestämda platser varje dag och de måste vallas så de inte kom åt att äta upp det som skulle bärgas som vinterhö. I äldre tid behövde de också vaktas mot varg och björn. Något som blivit ett problem för som många av dagens fäbodbrukare.
Mesostkokning i Hällbergs fäbod år 1904. Foto: Winberg/Nordiska museet (CC Public Domain)
Smör kärnades oftast några gånger i veckan. Dessutom skulle fäbodpigorna utföra en rad andra arbeten, som att sticka strumpor, sy linneplagg, göra vispar av björkris och bindslen av vidjor.
Arbetet på fäbodarna var ansvarsfullt och hårt med långa dagar. Men det innebar också en viss frihet från husbonde och en gemenskap för kvinnorna. Många återvände sommar efter sommar till fäbodarna och det fanns kvinnor som var specialister på osttillverkning och därför särskilt efterfrågade och kunde få en bättre lön.
Det förekom ibland att män eller pojkar vallade, men det tillhörde undantagen. En förklaring till det var den stränga synen på tidelag, könsumgänge mellan människa och djur. Tidelag bestraffades med döden fram till 1864 och från 1680 förbjöds av denna anledning manliga vallhjon.
Fäbodmusik – vallåtar och lockrop
På fäbodarna var musiken och lockropen ett viktigt inslag. De vanligaste instrumenten var lurar, oftast av näver, bock- eller kohorn och låtpipa. Luren och hornet användes framförallt när varg eller björn var i närheten, för att skrämma rovdjuren och för att för att varna varandra.
Karin Sundell (född 1877) blåser i oxhorn vid Klöfsvallens fäbodar i Delsbo, Hälsingland (Uppsala, 11367)
Vallåtar användes för att locka och därmed styra boskapen under vallningen. Melodierna var ofta korta och improviserade och kunde både sjungas och spelas på instrument.
Med lockrop och locksång (kulning) ropade man på kor och getter. Sångformen kulning har utvecklats vid de svenska fäbodarna och är en locksång med kraftig tonansats och vibratofri ton i högt register. Ordet kulning kommer från det dialektala ordet kula 'locka på kor med sjungande röst'. Dialektalt används även orden kauka och köla om det speciella sångsättet.
Lyssna på fäbodmusik
I arkivet finns en hel del vallåtar, både upptecknade och inspelade. Här kan du lyssna på några smakprov.
Kulning
Kulning av Karin Edvardsson (född 1909). Inspelat 1969 i Transtrand, Dalarna (Uppsala, bd6961).
Näverlur
Inspelat 1951 i Leksand, Dalarna (Uppsala, gr3909).
Spilåpipa
Inspelat 1951 i Leksand, Dalarna (Uppsala, gr3909).
Oxhorn
Vallåt från Djura spelad av Ture Gudmundsson. Inspelat 1951 i Leksand, Dalarna (Uppsala, gr3910).
Fäboden i ett historiskt perspektiv
Fäboddriften var som mest intensiv under 1700- och 1800-talen, men växte fram efter den senmedeltida agrarkrisen under 1300- och 1400-talen. Då härjade digerdöden och en dramatisk minskning av befolkningen resulterade i att många gårdar och byar ödelades.
Fäbodbruket är en del av en större utveckling av den norrländska jordbruksekonomin, som kraftigt expanderade under 1600 - 1800-talen. Det var genom den arbetsdelning och specialisering som fäbodbruket innebar, med kvinnornas arbete långt från hemgården, som expansionen var möjlig. Bergslagen var den marknad i närområdet, där man fick avsättning för många produkter, som hudar, skinn och smör. Den ökande djurhållningen satte samtidigt press på de andra delarna av jordbruket och från 1700-talets början fram till 1800-talets mitt kom södra Norrland och Dalarna att vara ledande i jordbruksutvecklingen, framförallt när det gällde plogar och tröskmetoder. Laga skifte och på vissa håll storskiftet, innebar på många håll en omorganisation av fäbodarna, eftersom utmarken delades upp i privata lotter.
När fäbodarna började läggas ned i slutet av 1800-talet, samtidigt som mejerierna växte fram, gick nedgången fort och jordbruket i norra Sverige kom att tappa den fördel det tidigare haft. Det är denna senare period som speglas i våra arkiv. Många av upptecknarna konstaterar att fäbodväsendet nästan helt försvunnit i deras hemsocken och fotografier visar i många fall igenväxta vallar, fallfärdiga byggnader och redskap som inte längre används. Uppteckningarna berättar ändå mycket om det ekonomiska system som fäbodarna var en del av. De mjölkprodukter som tillverkades på de fäbodar som ännu var i drift vid den här tiden, var i stort sett oförändrade sedan flera hundra år tillbaka.
Karin Sundell (född 1877) på plats vid Klöfsvallens fäbodar i Delsbo, Hälsingland (Uppsala, 11367).
Folktro på fäbodarna
Det finns mycket folktro och sägner förknippade med fäbodlivet, vilket var av intresse för folkminnesarkiven. Det var ett ansvarsfullt arbete att sköta någon annans kor och därför förekom en rad ritualer som skulle förebygga olyckor. Mycket viktigt var att djuren höll ihop under betesgången och innan de släpptes på bete kunde man utföra olika ritualer för att kor och getter skulle följa den som hade den största skällan runt halsen.
Fäboden som miljö förknippades också med olika väsen, som småfolk/vittra, troll och skogsrå, som man skulle förhålla sig till. Särskilt vittra, som ofta ansågs bo på fäboden under vintern och buföra därifrån när människorna flyttade in.
”Om vi bara vrider undan en messmörsgryta från elden och gnisslar i ringarna lite så är hon på fönstret med detsamma”
I den här inspelningen från 1935 (Radiotjänst Gr 829B/ULMA Gr 8:b) berättar Fräs Erik Andersson i Boda, Dalarna, om ett skogsväsen kallat besta som höll till vid fäbodarna i hans barndom:
Översättning
På den tiden när folk hade sina fäbodar i ordning å var där med kreaturen på somrarna så brukade pojkarna gå dit och hälsa på vallkullorna ibland. En gång, jag var väl omkring sexton år då, så frågade jag några storpojkar om jag fick följa med dem när de skulle gå åstad till ett fäbodställe. Men de skyllde på att jag var för ung å liten så inte fick jag följa med dem den gången inte. Men sen ett tag senare, det var då sedan han hade gift sig också det, så talade en av de där pojkarna om för mig vad som hände dem den där gången. Och när jag har historien från berättarens egen mun och när karl’n var känd för att inte ljuga så får det väl lov att vara sant också minsann. När de kom bort till fäbodstället, det var väl nästan fem fjärdings väg dit hemifrån, så hörde de en hund som skällde där borta en bit från fäbodstället. Och när de kom in till vallkullorna så frågade de vem som var där borta och jagade nu så sent och mitt i sommaren. ”Inte är det nån som jagar nu inte” sa flickorna, ”det är Lissbobben det där”. ”Lissbobben, vad är det?” frågade pojkarna. ”Det är Bästa det förstår ni väl” svarade flickorna. ”Hon är så vanlig här nu så vi ska väl vara aktsamma så vi inte retar henne, för gör vi det så blir hon väl så väldigt arg så. Om vi bara vrider undan en messmörsgryta från elden och gnisslar i ringarna lite så är hon på fönstret med detsamma. Om vi steker en fläskbit så blir hon då oskapligt arg också” sa de ”men aktar vi oss och inte retar henne så har vi just inte något ont av henne.” ”Hur ser hon ut då” frågade pojkarna. ”Jaa det är just det vi inte vet” svarade flickorna för vi får aldrig se henne.” ”Hur bär hon sig åt då?” ”Ja hon fräser och far omkring som en värsta stor katt och är kring benen och hälarna på oss. Men inte gör hon oss nåt och inte ser vi henne heller men ruskigt och konstigt är det, helst om det blir sent på kvällarna och man är ensam i stugan och blir fast för henne. Men hon har då inte kommit in i stugan till oss ännu.” ”Men då måtte vi väl få ut och reta fram henne minsann” sa pojkarna. ”Ja men kära hjärtanes pojkar, gör inte det” sa fäbodkullorna ”för då blir hon då så väldigt elak och arg” sa hon. Men inte ville pojkarna höra på det inte. De ut och härmas som de hörde Bästa gjorde. Men det stod inte på förrän hon var där inte. Hon spottade och fräste värre än en markatta. Men inte såg de henne och inte gjorde hon dem nåt men rädda blev de så det bar av in i fäbodstugan för dem allihop så de hade så när sprungit farstudörren av gångjärnen. ”Är ni nöjda nu då” frågade flickorna. ”Nu får vi äta upp det här flera kvällar i rad innan hon ger sig igen”.
Fäbodar idag
Det bedrivs idag fäbodbruk på ca 250 fäbodar inom det traditionella fäbodområdet. På de flesta fäbodarna bevaras de gamla lantraserna av kor och getter, som är väl anpassade till skogsbete. Ett stort antal av de mjölkprodukter som finns i arkivens uppteckningar tillverkas fortfarande av många fäbodbrukare.
Berättelser om fäbodlivet
I arkivets dialektinspelningar från Dalarna finns flera olika berättelser om fäbodar. På isof.se kan du lyssna på flera av dem
Vallkullans dräkt
I boken Dräktalmanacka – Boda socken, Dalarna berättar författaren Britt Eklund om vallkullornas dräkt:
Vid vallgång använde vallkullan de sämsta kläderna. Någon gammal karlhatt hade hon på huvudet för att björnen skulle tro att hon var en karl. Hon har liduväskan (ledigväskan) med nålhus och stickjäl (stickgöra) på vänster sida och slekskräppan, väskan med mjöl och salt åt korna, på höger sida, en liten näverkunt på ryggen med fässlarna ihopsatta med en pinne fram, kniv och kohorn. Fäbodyxan hängde i en av fässlarna. För att en kulla skulle bli fullt färdig att vara vallkulla så skulle hon lära sig spela två lekar (låtar) på hornet.
Läs mer
Publikation: Dräktalmanacka. Boda socken, Dalarna
Länk till annan webbplats.
Läs mer
Isof.se
Levande traditioner: Fäbodkultur
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Länkar
Digitalt museum: Fäbodbilder
Förbundet Svensk Fäbodkultur & utmarksbruk
Jordbruksverket: Vägar framåt. En behovskartläggning av fäbodbruket i Sverige
SR Meny: På sommaren flyttar de till fäboden (9 september 2021)
SR Vetenskapsradion: Getter, kullor och mesost – om fäbodens historia (12 november 2009)
Lästips
Andersson, G (1990) Östra Arådalen – fäbodliv i Oviksfjällen, Jämtlands läns museum.
Berg, K (2002) Ost från fäbodarna. En studie om osttillverkningen i Jämtland och Härjedalen, Östersund: Fäbodriket, Länsstyrelsen i Jämtlands län och Jamtli.
Eriksson, M Fäbodar i Uppland under 1800-talets senare hälft, Upplands Fornminnesförenings tidskrift XLIII:2.
Erixon, S (1917) Några bidrag till det nordiska husets historia – om eldhus, Fataburen 4.
Frödin, J (1925) Siljansområdets fäbodbygd, Skrifter utg av Vetenskapssocieteten i Lund 5.
Hagberg, L (1918) Fäbodlif i Medelpad. Skildring från 1880-talet, Fataburen 3.
Johansson, L (1933) Fäbodar i en jämtlandssocken. En historia över Frostvikens fäbodväsen, Fataburen.
Kardell, L, Olofsson, M (1997) Klövsjös fäbodar, SLU, Uppsala.
Larsson, J (2009) Fäbodväsendet 1550-1920. Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem, Östersund.
Larsson, J (2011) Fäbodens förändring: från ryggrad i nordsvensk djurhållning till upplevelser och märkesprodukter Jordbruk och skogsbruk i Sverige sedan år 1900, s 222-237, Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden nr 53, 2011.
Leffler, M (2006) Vad hette korna? Dagens situation och framtidsutsikter för fäbodarnas livsmedelsproduktion sett från producent och myndighet, Länsstyrelsen Gävleborg.
Levander, L (1943) Övre Dalarnas bondekultur – under 1800-talets förra hälft. Kungl Gustav Adolfsakademien för folklivsforskning.
Levander, L (1953) Älvdalskt arbetsliv under årtiondena omkring 1800-talets mitt, Skrifter utg genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser b:8.
Lidman, H red (1963) Fäbodar, Stockholm: LTs förlag.
Lidman, H, Nyman, A (1965) Fäbodminnen, Stockholm: Nordiska Museet och Fäbodkommittén inom Samfundet för hembygdsvård.
Linnman, J Några anteckningar om allmogens mjölkhushållning i Dalarna. Socknarna söder och väster om Siljan, Fataburen 1/1.
Ljung, T (2011) Fäbodskogen som biologiskt kulturarv, Uppsala: CBM:s skriftserie 49.
Montelius, S (1977) Fäbodväsendet i övre Dalarna, Stockholm: Institutet för folklivsforskning.
Nordlander, J (faksimilutgåva fr 1885) Fäbodväsendet i Ångermanland – med sidoblick på förhållandena i närliggande landskap.
Ränk, G (1966) Från mjölk till ost. Drag ur den äldre mjölkhanteringen i Sverige, Stcokholm: Nordiska Muséets handlingar 66.
Självhushållet 11:1 (1947) Hem och hemarbete 11:3, Skrifter utg av Kungl Gustav Adolfsakademien för folklivsforskning.
Söderlind-Myrdal, I (1977) Att kärna smör, Fataburen 1977.
Turister i Fäbodvallen — slutrapport för projekt Vägledning för fäbodturism, Jordbruksverket 2007-2010.
Törnqvist, Victoria (2002) Livet runt en fäbod, Rättviks Hembygdsförening.
Werf, Gerda (2011) Lokas fäbodar under 500 år, från urminnes hävd, Juts böcker.
Röster från arkivet
Dalarna
Fäbodkullans arbetsdag började tidigt. Vid halv-femtiden måste hon stiga opp, det var ju så mycket som måste medhinnas, innan det blev lösdags (när djuren löstes och släpptes ut i skogen) Först var det att värma vattnet vid kokstan, ty kor som mjölkade och kalvar måste ha varsin hink varmt vatten, med en mjölnäve i, om man hade, innan de löste. Så var det att mjölka kor och getter. Mjölken måste sedan silas upp i stora träskålar och fat. Sedan måste bukullan ha någon mat. Frukosten bestod av vällling, bröd, smör och messmör. Då man ätit var det tid att se efter om kritterna kunde börja lösas. För detta ändamål fanns en skåra i fönsterbrädet, som låg åt öster. Föll nu solstrålarna utefter denna, var det tid att lösa. Under mulna dagar fick man gissa sig till tiden så gott man kunde. Om det nu var dagen man slapp gäta, så blev inte bukullan arbetslös för det. Då skulle det kärnas, ystas och kokas messmör. Grädden kärnades i träkärna med en stöt med ett ofta vackert utskuret blad.
Skummjölken slogs i messmörsgrytan och tillsattes där med löpvatten. Mjölken började nu skära sig och osten kunde tas upp. Vasslan kramades ur med händerna och ostmassan packades hårt i ostkärlet. Osten skulle för att bli god, lagras minst sex veckor i källare. Då osten blivit nog hårig, möglig och maskäten (av ängrar) var den färdiglagrad och god.
Nu återstod vasslan, denna kokades ihop till messmör. Mot slutet av kokningen tillsattes litet rågmjöl (det fanns inte vetemjöl förr) och det hela var färdigt.---
Av helger var det midsommar som firades. Men det gjordes så mycket grundligare.--- På eftermiddagen började folk samlas. Först skulle ungdomarna trakteras med filbunke, smör, bröd, sötost mm. Filbunken var oppsilad i avlånga tråg. Ur dessa drack man, en efter en, så länge det fanns något kvar.
Berättat av: Viola Järnfeldt
Plats: Järna, Dalarna
Upptecknat: 1931 av Viola Järnfeldt (Uppsala, 3437)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.9 MB, öppnas i nytt fönster.
Fler röster från Dalarna
Den mjölk som blev i ”budum” slogs efter mätning för varje ägare, tillsammans och ystades till så stora ostar som möjligt, dessa delvis uppdelades emellan ägarna och resten såldes, av bodfogden, maten i fäboden var nog den enklast möjliga, bröd, smör, ost, missmör och nästan jämt välling av mjölkblandat vatten och sammalet kornmjöl. Vid högtidliga tillfällen och besök, kunde dock dessa utökas med tätmjölk ”sletstjer”=filbunke, samt ”sötvåst”=sötost, som kokades på så sätt att mjölken ystades, men ingen ost upptogs, utan allt fick fortsätta att koka till dess även vasslan blivit så att säga fri från sitt myckna vatten och dess socker kokat in i osten, som därvid blev mycket söt och smaklig. Vid all ystning förekom dessutom, att man tog upp en liten del av det ystade ostämnet och bjöd de närvarande på, att genast förtäras. Detta kallades att bjuda på en ”våstmöjs”=ostmus. I södra Dalarnas fäbodar kallades detta ostklämma.
Berättat av: By Anders Andersson (född 1874)
Plats: Mora, Dalarna
Upptecknat: 1933 (Uppsala, 5656)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.2 MB, öppnas i nytt fönster.
De maträtter som användes vid midsommar var klimpvälling, fläter=en slags grädde och filbunk. Om pojkarnas besök i fäbodarna sades att dåm sku ti budär å fria. Fäbodpigarna hade en särskild helg som de kallade sundagsgärda, det var en fri söndag för fäbodpigorna och då brukade de få påhälsning av pojkarna från byn. Fäbodpigorna brukade vid hemkomsten till byn bli bjudna på traktering hos dåm som de skött kreaturen åt. Fäbodpigorna blevo även någon gång under vintern bjudna på traktering. Fäbodpigorna fick en ost som kallades ”lillust” under tiden de voro i fäbodarna. Denna ost sparades till hemkomsten. När sedan fästmannen kom på besök blev han bjuden äta av lillosten.
Berättat av: Ragnar Engberg
Plats: Ore, Dalarna
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8699)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.7 MB, öppnas i nytt fönster.
Getost och getmese
Under den gamla tiden i Transtrand, var nog bruket att dagligen hämta mjölk från fäbodarna icke brukligt, emedan utav nästan all mjölk av både kor och getter, skulle beredas smör, ost och messmör, eller som de sade, gås, ost och messmör. Den mjölk som under fäbotiden skulle förbrukas hemma i gårdarna, uppsilades under vårvintern till tjockmjölk, tätmjölk, uti träskålar och stora laggkärlsbunkar, som sedan grädden avskummats, slogs i ett stort kar av laggved, mjölkkaret, tills det blev fyllt. Då sattes locket på, men luft kom det nog in i mjölkkaret ändå, så mjölken surnade och möglade, så dem kändes såsom, en sade, vittriol. Även hölls den alla icke så ren och fri från ängrer (larver). Var det så att färsk tätmjölk, filbunke eller nysilad mjölk, sup, skulle tagas hem från fäbodarna, så var det att på ryggen bära den i butt eller kruka, som fastbands i en bärmes.---
Den mjölk som getterna gav på aftonen, jämte den som gavs på morgonen, silades i getmjölksgrytan, värmdes så att den blev lagom varmt till att slå i ostlöpe. När det var gjort flyttades eller lyftades grytan från elden, så att det icke blev för varmt, ty då blev osten seg. Så skulle grytan stå still, om det skall ystas. Under tiden, till dess, togs ostkärlet och det tråg, eller en bunke fram, vari ostkärlet skulle stå. Var det sent till att ystas, så kunde det även hinnas med att diska mjölkningskärlen, tiden måste tas noga i allt, om allt skulle hinnas med. Emellanåt rörde fäbodpigan mycket varsamt vid mallan. Den fick vara kvar i grytan, sedan det rörts om när det hemmagjorda ostlöpet, slogs i mjölken. Om det hade ystats, tänkte eller sades högt av fäbodpigan, evad hon var ensam eller icke, nu har det ystats, nu måste jag till att taga up osten, men först måste det röras sönder och de små ostgrynen sjunka till grytans botten. Vidare var det för fäbodpigan att oppom armbågarna kavla opp tröjärmarna, tvätta armar och händer och så med desamma ner i grytan för att ihopsamla de sönderrörda ostgrynen och på sina bägge händer lägga den samlade massan i det avlånga getostkärlet. Och sedan åter i grytan samla ihop det som var kvar och lägga även det, till det som förut lades i ostkärlet, och i detsamma med bägge händernas knogar knåda ur osten all vassla, måste därför flera gånger taga osten ur kärlet och vända honom och knåda honom från andra sidan, det gick lätt, ty botten i ett sådant kärl var lös, och även hål var borrade igenom och skåror skurna så att vasslan, blåmisso, bättre skulle avrinna. Innan all den behövliga knådningen var gjord – ostpress kände man icke till – hade messmörsgrytan åter hängts över elden för att åter värmas och mjölk som slogs i vasslan varav ytterligare ost samlades i grytan, ovanpå vasslan. Denna ost avskummades med slev och lades i en trasa eller löst vävd tygbit, och kallades för mesost-trasa. Denna ost kallas i Transrand för missu-ost och var ganska smaklig då den var färsk.
Sedan detta var gjort, var det att se efter att jämn eld brann under missu-grytan, ty vasslan skulle koka ihop. Hade pigan en sådan, nära ihopkokad vassla, blåmissu, sedan föregående kväll, var det att nu slå i den i den nu i grytan kokande och så kokade det tillsammans, så det blev ett välsmakande getmessmör. Över eller vid den kokande grytan måste, ända tills det var färdigkokat, fäbodpigan stå och nästan oavbrutet, med träslev, röra i densamma så att inte koket brändes vid grytbottnen. Skedde det så blev messmöret vidbränt och osmakligt. Det var då vallpigans fel, så det ville hon icke låta komma sig till last. Synnerligast detta påpassliga och ansvarsfulla arbete, jämte mycket annat, gjorde att fäbodpigans dagsvärken blev ganska långa i regel. Undantag kunde inträffa. Har här ovan sagt att de måste stiga opp kl 4 à ½5 på morgonen, till sängs kunde de få gå vid eller omkring midnatt.
Angående mjölkens behandling, efter kor, så skulle även den ystas, sedan den stått så länge så att all grädde avsatts, varefter den avskummade mjölken slagits i någon större bytta, så det blev självlöpande mjölk. Vi kallar också sådan mjölk för skvattermjölk, emedan den sprutar, stänker och låter höra skvattrande ljud när den slås i grytan eller annat kärl. Denna sorts mjölk ystade av sig själv vid passande värme, utan tillsats av ostlöpe, och den samlade sig ovanpå vasslan och sedan avskummades den med en större träslev och i koostkärlet varöver en mycket glesvävd duk var lagd, som osten östes på och allt efter som mer och mer ost östes på densamma sjönk ner i kärlet, som hade fast botten, men med djupskurna streck i olika riktningar och borrade hål i densamma, så att vasslan kunde obehindrat avrinna ur osten, allteftersom den knådades. Sedan trasan vikits över så att det blev lättare att med händerna knåda densamma så den blev fullständigt torr. Denna sorts ost var torr och porös, vi kallar den grin-ost, emedan den har så lätt att smulas sönder. Numera, sedan kallvatten och separator kommit till användning i fäbodarna, tillverkas högst sällan, om ens någon sådan ost. I Särna kallas sådan ost för skörost.
Berättat av: Enoch Larsson
Plats: Transtrand, Dalarna
Upptecknat: 1929 (Uppsala, 2202)
Se hela uppteckningen Pdf, 6.6 MB, öppnas i nytt fönster.
Ystningen skedde i långfäbodarna i eldhuset, annars inne i stugan. Före inslagningen av kesvattna (löpen) skulle mjölken ljummas. Detta skedde i en stor tackjärnsgryta, vanligtvis rymmande 10-12 kannor (ca 30 liter) Under det man hällde i ostlöpet, rörde man om mjölken. För att lyckas riktigt bra med ystningen, brukade man rita ett kors i mjölken. Mjölken började då snart löpna.
Denna togs sedan upp med händerna och pressades ned i en ostform.
Ostmassan fick vara i formen högst ett dygn. Sedan lades osten på en hylla i mjölkstugan eller också på en hylla utanför väggen för att torka. Ingen saltning av ost förekom. Efter 2-3 månader kunde man börja äta av osten, men den ansågs bliva bättre ju äldre den blev. Gammalost kunde vara ända till 7-8 månader gammal.
Berättat av: Lund Majt Larsdotter och Gut Karin Larsson
Plats: Mora, Dalarna
Upptecknat: 1927 av Karl Gut (Uppsala, 1511:1)
Se hela uppteckningen Pdf, 17.1 MB, öppnas i nytt fönster.
Av oskummad mjölk gjordes ost endast i samband med hemflyttning från fäbodarna. Denna osttillverkning tillgick som vanligt. Ostarna gjordes dock mycket mindre. De brukade utdelas till barnen, då man kom hem, och kallades lissn- eller buffässust.
Berättat av: Mård Per Andersson och Kerstin Gottfrid
Plats: Mockfjärd, Dalarna
Upptecknat: 1928 av Hjalmar Hedman (Uppsala, 1687)
Se hela uppteckningen Pdf, 10.4 MB, öppnas i nytt fönster.
Förberedelserna för flyttning ifrån fäboden var att dagarna förut köra ut och sprida omkring gödseln på slogar och åkerlappar, dona in, se till att redskap och materialer kom under tak och då själva bufförsdagen kom, var det att gå upp ofta med ljus och lykta, plocka med allt som skulle vara med i bufförslasset eller klövja hästarna. Kreaturen skulle fodras ordentligt om de skulle stå ut den långa fäbodvägen att gå hem, sedan skulle det göras ost och kärnas smör på sådant vis, göra slut på mjölk och grädde, kärnmjölk och vasslan gavs kreaturen tillbaka, så att de skulle åtminstone få någonting, som var duktigt, den dagen. Sen var det att se till att folket fick någonting till livs, som dom tyckte om, och det var den berömda bufförsvällingen samt flötgås – kärngrädde, ostmus – nyost som var varm jämte smör och mesost. Alla skulle hava ett bastant bufförsmål den dagen återfärden företagas.
Berättat av: Back Olof Eriksson
Plats: Ål, Dalarna
Upptecknat: 1928 (Uppsala, 1874)
Se hela uppteckningen
Från långbodarna hämtades saulä (sovlet) tre gånger under sommaren. För det mesta fick man lov att bära hem avkastningen, ty hästarna voro för det mesta på bete den tiden på sommaren. Men hade man häst hemma så klövjade man förstås. Fäbodpigorna voro alltid två och två på långbodarna. Den ena gätå, vallade och den andra var hemma på vallen och skötte om mjölken. De kunde ha 30-35 kor att sköta om. Avkastningen skildes åt gårdarna emellan genom att man mätte upp mjölken som korna från var gård mjölkade. Ost och smör tillverkades av den sammanslagna mjölken.
Berättat av: Rombo Filip Eriksson
Plats: Mora, Dalarna
Upptecknat: 1931 (Uppsala, 3337:1)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.8 MB, öppnas i nytt fönster.
Före fäbodflyttningen på våren lät man djuren gå på bete i hemskogen för att vänja dem vid varandra. Detta kallades att sämja ihop dem med varandra. Då var det byns pojkar som skulle sköta vallningen. Innan man släppte ut kreaturen första gången skulle det läggas kvicksilver i tröskeln och med stål ritas ett kors ovanför dörren i ladugården. Strax före avfärden till ”buan” skulle korna ha sletjör ur skällan.
All saker till och från fäboden klövjades tex mat till bukulla, mesost, smörbyttor och kalvar. Små barn bar man på ryggen och skulle hö fraktas, gjordes detta på vintern. Smör, mesost och ost togs hem efter behov före hemflyttningen. Vid denna sistnämnda skulle man förstås ha allt med sig hem.
Två veckor före midsommar var rätta tiden att buffra för hela socknen. Torsdagen var olycksdag. Vanligen flyttade man före denna dag för att komma igång till söndag. Efter ankomsten till fäboden skulle kvinnorna skura och städa ur stuga och kammare och byttor och övriga träkärl skulle ställas i vatten till tätning.
Efter slåttern skulle man flytta hem igen.
Oftast kom man hem i kvinnfolksvicku dvs 19-24 juli. Då var det slut på ”vårtärmin”. Efter två veckor skulle alla fara till fäbodarna igen. ”Hösttärmin” började. Nu följde hela hushållen med till buan för att slå.
På hösten var det ej så noga med tiden för hemflyttningen, men tre veckor före Mikaeli brukade man vara hemma. Kvällen före avresan mjölkades korna sista gången i fäboden, och av den då erhållna mjölken gjordes liss-ust, som utdelades bland barnen hemma. En timme före avresan kokades bufförsvällingen.
Berättat av: Mård Per Andersson (född 1843)
Plats: Mockfjärd, Dalarna
Upptecknat: 1927 av Hjalmar Hedman (Uppsala, 1510:2)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.3 MB, öppnas i nytt fönster.
Kommentar: Sletjör, var en blandning av salt och mjöl som vallkullan lockade korna med och som hon förvarade i en skinnpåse i midjan
Gästrikland
Dagordning från en säter
Klockan 5 på morgonen började flickan sin dag. Hon steg då upp, kokade kaffe och drack. Gick så ut i ladugården och mjölkade, silade mjölken och satte den i källaren. Löste sedan korna och gick med dem ut i skogen. Hemkommen från skogen, åt hon sin frukost, bestående enbart av smörgås och mjölk. Mellan kl 9 och 10 på fm kommer kreaturen hem från skogen, drifna af värme och bromsar. De insattes då i ladugården. Förmiddagen tillbringade hon med att tvätta mjölkkärlen och hvila sig inne i stugan. Middag åt hon vid 11-tiden i sällskap med en annan säterflicka. Den bestod af pannkaka, sk pannlappar, gräddade dagen förut, i mjölk. En stund sednare kokade de kaffe och drucko. Något längre fram på dagen följdes de åt till sjön och togo sig ett bad. Satte sig sen utanför stugväggen med sitt arbete. Vid 2-tiden löste hon åter kreaturen och följde dem ut i skogen. Gick sedan och vallade dem, med en stickstrumpa i handen. Hemkommen från skogen med kreaturen, kokade hon kaffe och drack på aftonen. Band sen in korna, städade kring ladugård och stuga, mjölkade och silade upp mjölken. Åt sedan sin kvällsmat, äfven nu bestående af pannkakor, smörgås i mjölk. Gick och lade sig vid 10-tiden.
Berättat av: Märta Elg som besökte Anna Lovisa Jansson
(dotter till hemmansägare Jan Jansson) som vistades på sätern
Plats: Ovansjö, Gästrikland
Upptecknat: Den 14 juli 1900 (Uppsala, 29403:6)
Hälsingland
Sägner och folktro rörande vallivet
Innan man löste korna första gången på vallen, slog man salt och mjöl i skällan och gav varje ko en nypa därur. Man brukade även lägga stål på korna, dvs stryka med kniven tre gånger över ryggen på varje ko och sticka in kniven i väggen ovanför dörren. Och låta korna gå under den.
Om man ville att korna skulle komma ordentligt hem, borde man ta av sig förklädet, lägga det på tröskeln och låta korna gå över det. För att korna skulle följas åt i skogen brukade man knyta tre strån från svansen vid skällan med tre knutar.
Den förståndigaste kon fick vara skällko. Liten skälla eller pingla sattes på kalvar och kvigor. Spikgrimma fingo kor som velat dia sig själva.
De små eller småfolket måste man hålla sig väl med. Ofta kallade man dem troll eller skog-Karin eller skoga, som enligt beskrivningen är ett slags skogsrå, fick man inte stöta sig med. Om man tex spillde mjölk eller något annat på golvet, brukade man säga: ”Det där skulle Karin ha”. Då man gick vall med korna, brukade man lägga ut salt och brödbitar åt henne på stenar.
Enligt Marta Olsson, Strömnesvallen, boförde småfolket till vallen samma dag som vanligt folk, men något senare. Därför måste man skynda sig allt vad man kunde vid framkomsten till vallen och göra allt iordning, så att småfolket kunde flytta in samma kväll. Enligt de flesta andra sagesmännen, boförde småfolket från vallen, då de andra kom dit, och tvärtom på hösten. Då man steg in i vallstugan för första gången på våren, skulle man hälsa god dag.
Berättat av: Karin Sundell (född 1877), Bädes-Sigrid (född 1859), Anna Rask (född 1858), Jonas Holmberg (född 1868), Sigrid Eriksson (född 1852), Kristina Nordin (född 1867), Marta Olsson (född 1873), Olof Jonsson (född 1877), Erik Svensson (född 1877), Kristina Karlsson (född 1896), Anna Persson (född 1891), Per Marsch (född 1856), E Nordlund och Karl Olsson (född 1897)
Plats: Delsbo, Hälsingland
Upptecknat: 1937 av Britta Dalhielm (Uppsala, 11367)
Se hela uppteckningen Pdf, 72.4 MB, öppnas i nytt fönster.
Jämtland
På bodtösen vilade det mesta arbetet, liksom ansvaret. Hon fick stiga upp tidigt. Det var den sk bodtiden. (Redan kl 4 på morgonen var fäbodjäntan uppe, vilket var liktydigt med kl 3, ty i en fäbod skulle kockan gå minst en timme för fort). En klocka hade man i regel, på senare tid.
Väckarur. Men för kontrollens skull gjorde man märken efter fönstervedens skugga på fönsterposten.---De sk solmärkena.
Första sysslan var mjölkningen. Denna tog tid, ty det hände att en enda bodpiga hade en 80 à 90 getter samt ett tiotal mjölkkor. Kornas mjölk silades upp i tråg, som ställdes i bestämd ordning på stängerna eller hyllorna i mjölkboden, för att grädden skulle flyta upp. Denna kärnades en gång i veckan till smör, vilket under äldre tid skedde i kärnholken (se fig 16), senare i laggad träkärna (se fig 17).
En del av kornas mjölk silades till tjockmjölk.---Av skummjölken gjorde man sk plockost, då det ej blev tillräckligt med mjölk för en ost per dag. Plockost gjordes så, att man slog den sparade mjölken i en stor kittel, som sattes nära elden i kokhuset. Ostämnet flöt då upp till ytan, varpå man försiktigt tog upp det i en ostränna, (se fig 18) där den fick stå och rinna av. Sedan blandade man den med den ost som med löpe uttagits ur dagens mjölk, och pressade den i ett ostkar. (se fig 19) Denna ost blev till nästa vår och sommar den för bygden karaktäristiska gammalosten, som luktade vedervärdigt men ej smakade oävet.
Av vasslan kokades messmör, som ej formades till ostar utan östes löskokt på byttor, lösmessmöret. Det begagnades sedan i brödbak mm.
Getmjölken gjordes upp, ystades, för var dag. Föregående kvällens mjölk ljummades, så att den blev spenvarm och hälldes samman med morgonmjölken, morgonsmålet, i en jättestor kittel, varpå löpe tillsattes. Löpet gjorde man själv. Man tog löpmagen med innehåll av en nyslaktad spädkalv, blandade i salt, sillhuvuden, nejlika mm, stack i en trästicka till stängsel upptill och satte den över spisen att torka. Detta var den sk käsen (se fig 20). Genom att vattendraga denna fick man en brun vätska, löpet, käslöpet.
Sedan mjölken löpnat, tog man med händerna upp ostämnet och pressade det i en ostskäppa, i vilken man först placerat ett tunt lärftskläde, ostkläde. Sedan kokades vasslan mest hela dagen till messmör. Mot slutet gällde det att röra bra i kitteln, så att det icke brändes vid. Härtill använde man messmörsspaden och själva arbetet kallades att röra av messmöret.
När det kokat ihop tillräckligt, lyftes den stora kitteln av elden. Nu fick man absolut inte röra i messmöret det minsta, förrän det var fullständigt kallt. Gjorde man det, blev det hårda gryn i det, messmöret blev sandigt. De ostklumpar som så snart kokningen begynte flöto upp, kallades käsmusen. Denna lagd i ett tåg med grädde, flöttråg, utgjorde den förut omtalade grädde med käsmus.
När messmörsmassan blivit vällingtjock, kunde man bjuda på messmörsvälling, som var god, men starkt lösande.
Sedan ostarna sammanpressats ordentligt och under ett dygn eller så fått stelna till i skäppan, urtogs de och märktes med ägarens initialer och lades därefter upp på hyllan i stugans svala mörka kammare eller i en särskild bod, ostboden. Genom att nu och då mäta upp varje djurägares mjölk kunde butösen fermt och säkert räkna ut, hur mycket som kom på varje delägare, part. (Ordet användes både om delägaren och hans andel). All mjölk slogs nämligen samman. Då man hade bortåt hundra getter (ja, tom 150) i en fäbod, så blevo parterna många, ca 25 à 30 stycken.
Berättat av: Gunnar Gudmundson
Plats: Lit, Jämtland
Upptecknat: 1937 (Uppsala, 10730)
Se hela uppteckningen Pdf, 5.3 MB, öppnas i nytt fönster.
Kommentar: Fig 17, 18, 19 och 20 som hänvisas till i texten finns att se i pdf-filen med originaluppteckningen.
Fler röster från Jämtland
Grynost – sötmjölk värmes, ostlöpe tillsättes blandas väl tillsammans, när det har löpt, så att filet är hårt tänder man eld under kitteln, kokar upp den sagda under ständigt vändande på osten, snurrar den rundt med en messmörsspade, osten får ej röras sönder för mycket, när den kokat upp tar man upp osten i ett tråg, slår över den litet söt mjölk, när den svalnat rör man sönder den. När vasslan kokat tills den är lagom tjock, slår man i den sönderkramade osten, då blir det grynostvälling. Grynost (blir det om) man fortsätter att koka och röra tills den blir lagom fast, ställer den att kallna. Packar den i en bytta av trä, den ätes som smörgåsmat. Grynosten kokades sista dagen i fäbodarna, sällan hemma på gården.
Plats: Åre, Jämtland
Upptecknat: 1930 av Kristina Olsson (Uppsala, 2458)
Värmland
Av ost gjordes här skumost eller rännmjölksost och gräddost. Man kunde göra gräddost tex en vecka och sedan skumost. Fram i augusti säges osten bli bra, även om den är av skummad mjölk. Gräddost gjordes av oskummad mjölk.
Vidare gjordes vasselost och sandost och åt barnen och pigan och drängen var sin lellost av vanlig vit ost.
Saltost var en annan sort, som bestod av kärnmjölk smaksatt med salt och kummin. Säterkullan skulle ha en ost för egen del. Det var vanligt att pojkarna kom och tiggde ost helgen efter hemkomsten. Hon skulle också till kyrkan denna helg och ”kristna osten”. Brögröt kokades av den sista vasslen sista kvällen i sätern och bufförsgröt morgonen därpå av nymjölk och skrämjöl eller vetemjöl. Hade man många kor i sätern mjölkades endast en del på morgonen för hemfärden, de övriga mjölkades när man kom hem.
Om det inte ville bli smör, när man kärnade, skulle man ta löpe och salt och ha i kärnan.---
I Ljusnästorps säter lagrades skummjölksosten i flera år. Först fick osten ligga i saltlake tre dagar. Sedan skulle den torka ute, och därefter forslas hem och ligga i källaren en fem år. När den då togs fram, var det mögel på den långt som hår. Detta tvättades av, och när man så tog hål på ostskorpan, rann innehållet ut. Man fick ta av osten med en sked och stryka på smörgåsen.
Berättat av: A S G Haglund, Kerstin Haglund, Ida Strandlund, Karin Håkansson, Maria Olsson, Betty Olsson, Ida Olsson, Per Ekblom, Maria Ekblom, Per Lundkvist, Karolina Lundkvist
Plats: Ny, Värmland
Upptecknat: 1937–38 av Gertrud Erikson (Uppsala, 11961)
Se hela uppteckningen Pdf, 31 MB, öppnas i nytt fönster.
- Sidansvarig:
Webbredaktören
INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN
Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.
Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.
