Startsida
| Potatis
| Om potatisen i kosthållet

Om potatisen från jord till bord

Potatisen har spelat en mycket stor roll i Sverige under de senaste två seklen. Till att börja med användes den som nödföda och till brödbak men en bit in på 1800-talet blev den stomme i kosthållet.

Potatissättning i Solleröns socken, Dalarna (Uppsala, 2620:2)

Potatis åt en växande befolkning

När potatisen först började spridas bland befolkningen användes den som djurföda och i brödbak. När den väl blivit stommen i kosthållet ett par decennier in på 1800-talet, efter flera nödår under 1700-talets slut, åts den framför allt kokt eller stekt, med vad man hade att lägga till. Vissa potatisrätter byggde på blandningar med olika slags mjöl och mjölk eller ägg. Några exempel är kroppkaka, rårakor, palt, kams, raggmunk och potatiskaka. Många rätter är knutna till särskilda regioner och namnen varierar därefter. Att baka bröd med potatis som huvudingrediens blev särskilt vanligt i övre Dalarna och norrut. Många av arkivens meddelare har berättat om potatisens betydelse, odling och användningsområden.

Under 1800-talets första hälft ökade Sveriges befolkning kraftigt, samtidigt som potatisodlingen fördubblades under de två första decennierna. Framför allt var det den obesuttna delen av befolkningen som växte, det så kallade jordbruksproletariatet, statare, torpare och backstugusittare. Potatisodlingen ledde till att de med knappa tillgångar fick det drägligare, hade en chans att föda sina familjer och stod bättre rustade i tider av missväxt och hungersnöd

För statarna, de anställda jordbruksarbetarna, vars antal ökade stort under 1800-talet, blev potatisen en stomme i kosten. Ett potatisland, eller några fåror på åkern, ingick i deras naturaförmåner. Många fattiga levde vid den här tiden mer eller mindre på potatis, som de doppade i olika slags gröt, saltlake, flott eller lingon, om man inte hade salt sill kvar i tunnan eller fläsk kvar i tinan.

Potatismalning i Vilhelmina, Lappland, år 1948. Från uppteckningen "En nybyggarfamiljs arbetsår 1910-1911". Foto: Nils Eriksson (Uppsala, 30863)

Brännvin banade väg

Det fanns ännu en anledning till att potatisen etablerades i landet, nämligen att man i början av 1800-talet lärde sig att det gick att göra brännvin på potatis.

Eva Ekeblad

Det var forskaren Eva Ekeblad (född de la Gardie) som gjorde upptäckten 1748. Hon experimenterade också med andra användningsområden för potatis, vilket bland annat resulterade i att man började använda potatismjöl istället för det giftiga puder som annars förbrukades i stora mängder vid den här tiden. Eva Ekeblad fick tack vare sina upptäckter som första kvinna en plats i Kungliga Vetenskapsakademien.

Möjligheten att använda potatis till brännvin, ökade efterfrågan och därmed odlingsarealerna. Brännvinskonsumtionen var hög under 1800-talets första hälft och hembränning en viktig del av självhushållet. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet hade ungefär 80-85 procent av landets bönder en hembränningspanna. Den restprodukt som uppstår vid brännvinstillverkning kallas drank, och denna ansågs viktig som djurfoder. Brännvinsbränningen slukade stora mängder av såväl potatis som säd och i tider då det var knappt om föda förbjöds hembränningen tillfälligtvis, första gången 1776, för att skördarna istället skulle användas till mat. Men hembränningen blev en het potatis i politiken och förbjöds helt först 1855, då riksdagen beslöt att de nybildade Hushållningssällskapen skulle få del i de skattemedel som spritförsäljningen nu genererade till kronan. Brännvinskonsumtionen minskade och de flesta hade redan gått över till att köpa brännvin som var producerat vid stora fabriksmässiga brännerier. Dessutom blev kaffe ett dryckesalternativ.

Stärkelse och potatismjöl

Förutom brännvin tillverkade man potatismjöl genom att utvinna stärkelsen ur potatisen. I hushållen var det ett höstarbete att riva potatisen, och ofta samlades personer från flera hushåll och hjälptes åt.

Vid de så kallade ”rivekalasen” bjöds i regel på mat och dryck. När potatisen noga rengjorts, och sedan rivits, för hand eller på en särskild revkvarn, lades revet på säckar, som bundits över tunnor. Genom att skölja den rivna potatisen med vatten rinner stärkelsen ur, filtreras och samlas på kärlets botten som en kaka. Stärkelsen fick torka, skars i bitar och maldes eller revs till mjöl eller potatisgryn.

Mjölet användes i matlagning och bak, men också bland annat som puder och för att stärka textilier. Grynen användes främst till gröt och soppor. Under 1800-talet startades många stärkelsefabriker i landet, och en del brännvinsproducenter övergick med tiden till stärkelsetillverkning.

Idag finns också en stor produktion av potatismjöl och kontraktsodling av särskilt stärkelserik potatis, framförallt i Blekinge och nordöstra Skåne.

Kontraktsodling innebär att odlaren skriver kontrakt med en livsmedelsindustri om att leverera en viss mängd gröda. Det kan gälla en stärkelsefabrik, ett sockerbruk eller annan förädlingsindustri.

Potatismalning i Grimstorp år 1903. "Gustaf Andersson och sonen Filip drar potatiskvarnen, dottern Hulda bär fram potatis, Johannes Andersson tar upp vatten". Foto: Gustaf Ewald/Vänersborgs museum (CC BY-SA)

Upp och ät och Magnus bror min

Det har funnits en mängd lokala potatissorter, eftersom de flesta tog utsäde av den potatis man odlat året innan. De var ofta uppkallade efter den plats man fått utsädet ifrån eller efter utseende, som Vit njurepotatis, Gåsar, Röda hellebolingar och Vita tidigmogna. Det var viktigt att den första potatisen var färdig till Larsmäss den 10 augusti. Den tidiga potatisen kallades därför Larsmässpotatis eller Larsmässer. Redan dessförinnan började man skatta, eller gälla potatisstånden, genom att sticka in handen och skörde de största knölarna. I södra delarna av landet kunde det ske vid midsommar, i de norra delarna först i slutet av juli.

Äldre sorter som förädlats fram och blev spridda under 1800-talets slut var till exempel Up-tp-date, som också kallades Upp och ät, och Magnus Bonum, som i folkmun kunde få heta Magnus bror min.

"Potatisupptagning på Erik Erikssons gård. Erik bär hem en potatissäck. Nils hässjar potatisblast. Auselius river upp blasten. Frans och Anna tar upp potatis". Illustration från uppteckningen En nybyggarfamiljs arbetsår 1910-1911 av Nils Eriksson i Vilhelmina, Lappland (Uppsala, 30863).

Päranna och päregillen

Potatisupptagningen på hösten, som också kallades päranna, samlade folk från flera gårdar som hjälpte till hos varandra. Potätehjälp hette det på sina håll och då var både barn och vuxna med och arbetade. Det var också tillfällen för dem som behövde extrainkomster och chans till ett mål mat, eftersom det gemensamma arbetet oftast avslutades med ett kalas, ett päregille. Det finns många berättelser i arkiven om traditioner i samband med sättning och upptagning av potatisen.

Sätta i nedan

Föreställningar och erfarenheter som förmedlats mellan generationerna gav riktlinjer för när det var lämpligast att sätta potatisen. Det varierade mellan olika platser i landet och kunde vara när häggen slog ut i blom eller då sädesärlan kommit. Vissa kalenderdagar kunde också utgöra hållpunkter, och det fanns en stark tro förknippad med månens faser; potatis var viktigt att sätta när månen stod i nedan, eftersom den växer under jord.

"Potatissättning. Fårorna dras upp med päraln. Potatisen sättas i fårorna, som skottas igen med spade." Illustration från uppteckningen En nybyggarfamiljs arbetsår 1910-1911 av Nils Eriksson i Vilhelmina, Lappland (Uppsala, 30863).

Potatislov och SMAK

Potatisskördarna i Sverige ökade fram till senare delen av 1940-talet. Under den tiden fick många barn potatislov för att hjälpa till hemma och ta upp potatis. Efter andra världskriget tilltog mekaniseringen av potatisodlingen. Mekaniska skador vid hanteringen och en förändrad handel, med fler mellanhänder mellan producent och konsument, ledde till försämrad kvalitet på matpotatisen. I syfte att höja och säkra kvaliteten startades organisationen SMAK – Svensk Matpotatiskontroll år 1953. Idag heter branschorganisationen Svensk Potatis.

Potatis i Kokboken

1 2 3 4 5 6

Potatis

Potatis, Solanum tuberosum, är en ört, ungefär 40-100 cm hög, som blommar i vitt eller lila. Efter blomningen utvecklas gröna, klotformiga bär, så kallade potatisäpplen, vilka innehåller frön. En ny planta kan utvecklas från frö, men det vanligaste sättet att föröka potatis är att sätta knölar. Formen och färgen på knölarna varierar efter sort, och köttet kan vara såväl gult som vitt, rött eller blått.

Potatisens gröna delar innehåller glykoalkaloider, som är giftigt och också kallas solanin. När en potatisknöl blivit grön beror det på att den producerat klorofyll. Om den legat alltför länge i ljus börjar den också producera glykoalkaloider och blir därmed giftig.

Olika sorters potatisar

Odlade potatissorter delas idag in i två huvudgrupper: fabrikspotatis och matpotatis.

Fabrikspotatis används framför allt till framställning av stärkelse och alkohol.

Matpotatis

Matpotatisen delas in i fyra grupper:

Primörpotatis
Potatis som förgrotts och odlats under täckning

Färskpotatis/nypotatis
Potatis som skördas innan den är helt mogen och säljs direkt efter skörden

Sommarpotatis
Potatis som skördas skalmogen och säljs direkt efter skörd

Höst- och vinterpotatis
Potatis som mognat helt och lagras innan försäljning. Den vanligaste matpotatisen under större delen av året och råvara för andra potatisprodukter som chips och pommes frites.

Röster från arkivet

Bohuslän

När allmogen lärde sig att bereda potatismjöl även kallat stärkelse kan näppeligen med bestämdhet uppgivas, men i ett par mansåldrar har detta ”göra” ej ansetts som något så särdeles konstigt. Potatisrivningen, som för det mesta företogs på hösten, brukade utföras medelst ”rivare” även kallad kvarn. Det var förr i tiden ganska vanligt att någon företagsam person skaffade sig en sådan kvarn och sedan under någon tid på höstarna for omkring med densamma, ifrån gård till gård och malde (rev) potatis. Betalningen erlades efter mått (tunna) som avverkades. Efter rivningen fingo kvinnfolken åtskilligt bestyr med massans urlakning varvid stärkelset skildes ifrån det s.k. ”skrobbet” vilket endast dugde till kreatursfoder. Det finaste stärkelset samlade sig underst på kärlens botten: överst bildades ”grågryn”. För att bli av med dessa silades och upprördes stärkelsemassan, samt avhälldes vattnet efter kristalliseringen, åtskilliga gånger. Då ”mjölet” omsider ansågs tillräckligt rent blev det uppskurit i bitar vilka sedan torkades inomhus till dess att de alldeles sönderföllo. Allmogen använde potatismjölet till mångahanda maträtter men kanske dock mest till pannkaka, välling och gröt (”potatisgröt” har varit en värderad middagsrätt).

Plats: ”Bondgårdsbeskrivning” från Jörlanda, Solberga, Bohuslän
Upptecknat: 1925 av Karl G Larsson (Göteborg, VFF1062:18-19)

Fler röster från Bohuslän

Vi hade röda Larsmässepotäter, som vi började att ta utav strax efter midsommar; vi bara grov med handen till att börja med och tog de allra största. Så fanns det en vit sort, som kallades Midsommarpotäter; sådana har de inte nu, de har gått ut. Mickelsmässepotäter var röda; de har ock gått ut. Bättre potäter än de små röda har de inte nu. Den mesta gödseln till potäterna var skrapegödsel från sopedyngan. Kogödsel är inte bra, men brunnen hästgödsel. Husgödseln blandades i gödseln och aska och jord. Vi la potäterna efter plogen, i varannan får la vi potäter, och den andra fick vara, tills vi skulle kupa.

Berättat av: Man född 1846
Plats: Stala, Bohuslän
Upptecknat: 1941 (Lund, IFGH5163:5)

Min far ville inte släppa till något av sin potatisåker till grönsaker. Åkern var hans ögonsten och han skötte den väl. Blev det en torr sommar, kunde han bära vatten från en myr uppe i ett berg och vattna. Nutidens jordbruksexperter skulle skratta åt något så meningslöst, men det kanske inte var dumt ändå, varje midsommarafton kom han in med ett fat granna potatisar. Och skörden på hösten gav också ett gott resultat.

Berättat av: Signe Benjour (född 1892)
Plats: Kville, Bohuslän
Upptecknat: 1964 (Göteborg, IFGH6173:22-23)

Potatisland, rovland etc. betecknade små arealer till skillnad från potatisgärde, rovestycke. ”Backelann” var benämning på en potatisodling under mera primitiva former. Man mätte, på en vanlig mager backe, ut ett ”lann” av lämplig storlek, utan annan tillredning gödslades backen och man lade ut fem rader potatis med vanligt radavstånd till den längd, man ville ha ”lannt”. Ett ”kvarter” (= 6 tum) utanför första raden grävdes upp en rad fyrkantiga, knappt kvarterstjocka grästorvor i en rad med grässidan ner, så att varje torva täckte en potatis i den närmaste raden och så att skarven mellan torvorna kom mitt över potatisen. Vid andra sidan av landet – femte raden – förfor man likadant så att även där den yttre raden blev täckt av torvor. De mittersta raderna täcktes med den jord som fanns under de uppgrävda torvorna. På så sätt kom backelannet att bestå av ett antal smala, höga tegar åtskilda av breda grunda ”diken”. Grässvålen multnade under sommaren tillsammans med gödseln och blev lättare att gräva och odla på hösten eller nästa vår. En person som ej hade egen jord, kunde få gödsla och sätta potatis på detta sätt hos någon jordägare utan annat vederlag än det arbetet och gödningen ansågs utgöra.

Berättat av: Man född i mitten på 1800-talet
Plats: Ytterby, Bohuslän
Upptecknat: 1955 av Anders Carlsson (Göteborg, IFGH5871:22-23)

Det hände nog att någon småbrukare upp i obygden hade frostländ mark, då ju frosten kunde bli ett problem både då det gällde säd och potatis. Man hade ofta lite ljung eller ris liggande, så att man kunde tända upp en eld om det gällde. Man utnyttjade då det ev. förefintliga vinddraget så att röken kom att driva över den utsatta – hotade – åkern. (---) Den tidiga potatisen ville man gärna sätta i söderläge, om möjligheterna medgåvo. Om det inte alltid gick för sig, kunde man genom en hög stengärdesgård mot norr eller nordost i ej ringa mån skydda ”lannt” mot frosten. Ännu bättre var buskar och annan växtlighet. Om potatislandets areal medgav, hände ibland att man på hösten sådde smala rågåkrar i öst-västlig riktning med lagom mellanrum. På våren sattes så tidig potatis på dessa mellanliggande tegar, varvid man räknade med att rågtegarna skulle skydda potatisen för frost.

Berättat av: Man född 1857
Plats: Ytterby, Bohuslän
Upptecknat: 1958 av Anders Carlsson (Göteborg, IFGH5960:23-24)

Potatisen lärde sig allmogen att odla, vårda, förvara och värdesätta under den tid då husbehovsbränningen florerade i dessa bygder. Då bröts mark överallt i utägorna för att få goda potatislyckor, då byggdes väldiga potatiskällare av kullersten vilka nu ofta ligga i ruiner och då såddes och skördades även ofantligt mycket mera korn än i våra dagar. Inom varje by fans något mindre bränneri och i dess närhet en större damm (brännhusdamm). Det var mera sällan, som bönderna själv skötte bränneriet, därtill lejdes en s.k. ”brännmäster”.

Plats: ”Bondgårdsbeskrivning” från Jörlanda, Solberga, Bohuslän
Upptecknat: 1925 av Karl G Larsson (Göteborg, VFF1062:16)

De potatissorter som fordom ganska allmänt odlades här i bygden voro: ”Vita njurepotatis” (benämndes så på grund av sin egendomliga växtform), ”röda hellebolingar” (dessa skulle vara komna ifrån Hellebol), ”vita tidigmogna” och ”skommer” (skommer kommer av Skogome på Hisingen varest de först lärer hava odlats).

Plats: ”Bondgårdsbeskrivning” från Jörlanda, Solberga, Bohuslän
Upptecknat: 1925 av Karl G Larsson (Göteborg, VFF1062:17)

Potatis har ju i synnerhet varit den fattigare befolkningens huvudsakliga föda. Potatis och spickesill var en maträtt som allmogen verkligen höll av och ogärna ville undvara. I brist på sill eller annat sogel doppades potatisen i salt. Förr i tiden, då margarin ej fanns att tillgå, brukade de mindre besuttna tillreda potatissmör. Detta anrättades ungefär som våra dagars potatispurée.

Plats: ”Bondgårdsbeskrivning” från Jörlanda, Solberga, Bohuslän
Upptecknat: 1925 av Karl G Larsson (Göteborg, VFF1062:40-41)

Då utsädespotatisen kommit i jorden om våren skulle fältet ej röras på några veckor enär det ansågs att ”knölarna först borde få luft”. Efter det att tiltorna omsider genomhackats för hand, rusades de med ungefär samma redskap då raderna kunde skönjas. Kupningen utfördes ävenså med handhackan, vid tider på dygnet då solhettan ej var alltför kraftig. Så snart potatisstånden gick i blom började de gällas d.v.s. berövas de största knölarna. Vad själva upptagningen på hösten beträffar utfördes denna av såväl vuxna som barn, blott med den skillnaden att de senare ej togo upp mera än en rad i ”sänder”. Som redskap vid upptagningen användes endast bladhackor. Att ”lossna” stånden med grep eller spade har åtminstone ej förekommit i nämnvärd omfattning. Någon egentlig sortering av knölarna förekom ej höstetid; endast de allra minsta frånskildes. Potatisskörden brukade vid bondgårdarna för det mesta lagras i källare. Torpare och likställda vilka saknade dylik ekonomibyggnad voro tvungna att använda stackningsmetoden. De ”gamle” hållde för troligt att potatisen erhöll en bättre smak efter någon tids förvaring i ”kur” (=stack).

Plats: ”Bondgårdsbeskrivning” från Jörlanda, Solberga, Bohuslän
Upptecknat: 1925 av Karl G Larsson (Göteborg, VFF1062:113-114)

Det skulle alltid sägas något till potaterna då man satte dem, hur mycket man ville ha igen eller så. Det var endast till den första potatisen de sade detta.

Berättat av: Kvinna född 1870
Plats: Myckleby-Långelanda, Bohuslän
Upptecknat: 1928 av Hilmer Olsson (Göteborg, VFF1708:37)

Då de fått upp potatisen gick de upp på en kulle och hurrade, så att andra skulle kunna höra att de var färdiga.

Berättat av: Kvinna född 1869
Plats: Myckleby, Bohuslän
Upptecknat: 1928 av Hilmer Olsson (Göteborg, VFF1712:29)

På hösten när de tagit upp potatisen hade de rivkalas. Ungdomarna från roten samlades i en gård o rev potatis, som de skulle ha till potatismjöl. När de rivit, så dansa de o drack kaffe.

Berättat av: Kvinna född 1855
Plats: Romelanda, Bohuslän
Upptecknat: 1927 av Hulda Hammarbäck (Göteborg, VFF1603:14-15)

Vi hade öppna sjöbåtar och fiskade mest på bankarna. Endast förpiken var däckad – båten var halv däckad. Där fram under däck låg vi och hade våra kister med mat och klär i. (---) Då vi koka potäter hade var man ett stycke vaxduk med ägarens namn (…). Så la vi potäterna däri och knöt för och så la vi pösen i gryta, då potäterna var kokta var det bara för var man att ta sin pöse med de kokta potäterna och sätta sej på kista och äta.

Berättat av: Man född 1840
Plats: Skaftö, Bohuslän
Upptecknat: 1965 av Carl-Gustaf Bernhardson (Göteborg, IFGH6199:3)

Potatis skall sättas på nedan (neane) såväl som alla växter vars underjordiska delar skördas, t.ex. rovor, kålrötter o.s.v.

Berättat av: Man född 1872
Plats: Mo, Bohuslän
Upptecknat: 1924 av Bertil Persson (Göteborg, VFF1024:4)

På försommaren när potatisen kommit upp så kan hände det blev kallt och frost på natten. Här i min hembygd var en gammal man som alltid vid sådana kalla kvällar tände en eld, av sådant som rök mycke. Kreke (=tång), och ogräs. Nu tände han i den ändan av åkern, som var med vinden, så röken låg som ett täcke över potatisen, så trängde inte frosten igenom. Detta var för tjugo år sedan.

Berättat av: Man född 1881
Plats: Västerlanda, Bohuslän
Upptecknat: 1929 av K G Nilsson (Göteborg, VFF1810:19)

På bröt hade vi sällan något smör. Vi stötte potatis och blandade grädde eller mjölk i. Det kallades potätesmörgås. (---) Vi hade vita skommer, så fali goda. De svarta potäterna började inte, förrän jag var vuxen.

Berättat av: Kvinna född 1863
Plats: Norum, Bohuslän
Upptecknat: 1952 av Carl-Martin Bergstrand (Göteborg, IFGH5741:34)

Dalarna

Potatis. Fram till vårbruket skulle man också sätta potatis. På ett väl tillkört land breddes dynga, häst-, så långt det räckte, annars fäjsdynga (kodynga). Den breddes väl. Sättpotatisen, som fått stå i varma fäjsä för att gro, skars itu, de största åtminstone bara det var groddar eller åtminstone ögon på var bit, kördes till landet; en försvarlig hop av sättare, barn och kvinnor, samt två starka karlar som sandar och sätter för hästen. En rak fåra alldeles i mitten dras upp med foten. Sättarna plocka dit potatisen och så plöjes över från båda hållen. Och nu är sättningen i full gång. Man sätter i varannan plogfåra. Räfsarna räfsa i gödseln. På denna mjuka och näringsrika bädd lägga sättarna potatisen med jämna avstånd och ålarna (groddarna) uppåt – och likaledes i varannan fåra tills hela stycket är satt. Och vårsolen skiner. Barn, kvinnor och även karlarna skratta och ha roligt. Förr skulle var gård bestå på förfriskning i mat och dryck, när det var sättarkalas. Nu har man inte mindre roligt kring kaffebordet.
Ogräset var ju förr kanske besvärligare än nu, då en duktig klövervall under ett par tre år dräper alla medtävlare. Men åkertisteln är fruktansvärd att sprida sig. Man har ingen annan metod än att plocka tistel. Men då hjälps man åt, män och kvinnor. Taggarna äro svåra, men man hjälper sig med handskar. Potatislandet harvas och myllas. Ibland myllar man två gånger. Blir det ändå tistel mm kvar, plockas det. Rovorna rensas med hand-, skjut- eller hästhacka samt gallras. Då hjälpas män och kvinnor åt. Men rovorna äro tacksamma att arbeta med och fullkomligt otjänliga för den late.

Plats: Gagnef, Dalarna
Upptecknat: 1937 av Per Lind (Uppsala, 10440)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.7 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Dalarna

Man började icke ta upp potatis för husbehov (nypotatis) någon viss dag, det berodde på hur stor potatisen var. Den regelrätta potatisupptagningen började heller ingen viss dag, man rättade sig helt efter mognad och väder. Man brukade dra upp ett potatisstånd mitt i landet, om då all potatis blev efter i jorden, så var det dags att börja med upptagningen, men om några potatisar sutto fast vid ståndet, då var inte potatisen mogen och man måste dröja med upptagningen. Vid upptagningen brukade man ”göra lag” = arbetsbyte. Man hade vanligen lag på 10-15 pers. Laget kallades ett pärlag, potatislag. När man hade slagit av potatisriset = blasten (detta gjordes vanligen med lie, men en del använde också en vanlig täljkniv) så bar man undan blasten och hässjade den och använde den sedan till kreatursfoder.

Sedan plöjde man upp hela potatisåkern, varvid man tillsåg att man plöjde så djupt att plogen gick under den djupast belägna potatisen. Under själva upptagningen kröp man på knäna och grävde upp jorden med bara händerna.

Plats: Mora, Dalarna
Upptecknat: 1934 av Rombo Filip Eriksson (Uppsala, 6865)

Fordom harvades potatislandet innan gödseln kördes dit. Gödseln lades så i högar utmed tegens sidor. När potatisen skulle sättas, började man plöja fårorna på tegens mitt. I fåran där potatisen skulle sättas, bredde man gödseln, så att den nästan fyllde fåran och på denna sattes potatisen. På senare tid bredde man ut och harvade ner gödseln först, och när man plöjt upp fåran räfsade man av det övre jordlagret som var blandat med gödsel och upptorkat ner i fåran innan man satte potatisen. Vid uppkörning av fåran användes plog och potatisarna sattes i varannan fåra med en tomfåra emellan, eller satte man två fåror bredvid varandra och var tredje fåra blev tomfåra.

Plats: Sollerön, Dalarna
Upptecknat: 1930 av Håll Nils Mattsson (Uppsala, 2620:2)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.7 MB, öppnas i nytt fönster.

När sedan potatisgroddarna började sticka upp ur jorden skulle drillarna rensas från ogräs. Detta kallades att hacka potatisen och tillgick på så vis att man med en vanlig räfsa gick och krattade helt lätt ovanpå drillen. När det upphackade ogräset sedan vissnat så körde man med plogen fram och tillbaka efter fårorna. Detta kallades att plöja på potatisen. Det var vanligt att detta skulle göras på midsommaraftonen. Sedan fick potatisåkern sköta sig själv till den 15 augusti då man med händerna rensade bort ogräset och bar av åkern detta. Det kunde då vara så mycket så att man måste hässja detta till foder åt kreaturen. Detta kallades att rensa potatisen.---

Nyss före innan sädesbrodden stack upp ur jorden harvades åkrarna med en lätt harv för att döda befintliga ogräsplantor, att harva efter.

Plats: Venjan, Dalarna
Upptecknat: 1930 av Gunnar Strand (Uppsala, 2953:1)
Se hela uppteckningen Pdf, 6.1 MB, öppnas i nytt fönster.

Av potatis odlade de flesta – trots att det ej skedde för avsalu, mycket, då man ofta själv tillverkade potatismjöl samt mycket användes både i hushållet och till djuren. Potatisen sattes i slutet av maj månad och ersatte i växtföljden vårsäd på någon gammelåker eller någon gång även på nyplöjd. Potatisåkern gödslades med fös- eller stalldynga. Före gödselns utspridande som skedde kort före sättningen, hade åkern sladdats eller harvats. Potatisåkern ansågs böra vara lucker.

Plats: Säter, Dalarna
Upptecknat: 1963 av Ingvar Norman (Uppsala, 25251)

Se hela uppteckningen Pdf, 10.5 MB, öppnas i nytt fönster.

Dalsland

De flesta hade så pass jord att de odlade potatis. De hade sina jordfläckar. I min barndom odlades en sorts potatis, som kallades för mandelpotatis. Potatisen var lång. Den sortens potatis var inte god. Så odlades rosenpotatis och ett slags svarta potatis. Det var goda potatis. Rosenpotatisen var tidigare. Potatis odlades bara för eget behov. På våren kunde den ene sälja litet sättpotatis till den andre. Men det var allt. Mandelpotatisen gjorde de sig av med. Potatisen grävdes ned med spade. Nere på bygden där de hade dragare och mycken jord plöjde de ned potatisen. Hade inte torparen eller backstugusittaren ko, så att det fanns gödsel efter den att gödsla potatislandet med så fick man ta reda på spillgödsel efter kreatur och så gödslade man med avfall.

Berättat av: Man född 1861
Plats: Gunnarsnäs, Dalsland
Upptecknat: 1947 av Ragnar Nilsson (Göteborg, IFGH5245:9-10)

Fler röster från Dalsland

Den vanliga potatisen var inte färdig förr än vid ”Larsmess”. De var en vit sort med blå blommor och de kallades ”Larsmesspetäter”.

Berättat av: Maria Aronsson (född 1865)
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1945 (Uppsala, 17231)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.7 MB, öppnas i nytt fönster.

De bröt upp mark och satte potater. I min barndom la de potater i sängar, finare än en kålsäng. De hade ”Larsmässer”; de var vite. De blev inte bra på vintern. Blå potater fanns inte i min barndom, men de kom då jag växte upp. De var så slätte och go; de är nästan borte nu. ”Gåsar” var en sort, de var röda och vita. De växte krokete, rent dubbla, och de hade ögon i den grove änden. Det var inte många under var stånd, bara tre eller fyra, men de var store. De hade äpple de där potaterna. Mor talade om att hon tagit frön ur sådana äpplen och sått, och första året blev det potatis, som var små som ärter. Hon satte sådana, och nästa år var de som nötter och tredje året blev de fullvuxna. De var goda. Eljest hade de i allmänhet röda potater förr. Jag hågar när de kom, de amerikanska eller rosenpotäterna. Det fanns ingen tidigpotatis i min barndom. Vi tog inte upp potater förrän i augusti.

Berättat av: Man född 1868
Plats: Dals Ed, Dalsland
Upptecknat: 1948 av Carl-Martin Bergstrand (Göteborg, IFGH5375:25-26)

När de smälte talg förr te julljusa ble dä allti nåt över som ente rektekt smalt, detta kalla de ”pinjocka” och dä använde te å steka potatis i.

Berättat av: Man född 1861
Plats: Steneby, Dalsland
Upptecknat: 1929 av Tryggve Heimer (Göteborg, IFGH1553:23)

Gotland

Allt som skulle växa uppåt, alltså all säd, skulle sås i ny, men allt som skulle växa neråt, alla rotfrukter, skulle sås i nedan.---
Åkern där potatisen skulle sättas gödde man med tång, släke. I allmänhet satte man potatis efter det den övriga vårsådden var färdig. Då plöjde man först upp en fåra, däri kastades potatisen med drygt en halv aln mellan varje. Sedan plöjde man tillbaka och den fåran höljde potatisen i den första fåran. Man använde en vanlig spetsplog förr, nu har man den vanliga vändplogen.

Berättat av: Fredrik Pettersson (född 1878), Albert Jakobsson (född 1880)
Plats: Fröjel, Gerum, Gotland
Upptecknat: 1938 av Britt Ytterberg (Uppsala, 11923)
Se hela uppteckningen Pdf, 5.8 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Gotland

Vid letning efter gamla redskap fick jag se en pärbråkä. Har aldrig hört namnet förut. Den skulle ha använts att mosa sönder potatis med den tiden, då det brändes brännvin hemma.

Berättat av: John Johansson (född 1889)
Plats: Hablingbo, Gotland
Upptecknat: 1953 (Uppsala, 22037)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.1 MB, öppnas i nytt fönster.

Kommentar: Se bild på redskapet i uppteckningen, sid 11

Nog minns jag nödåren 1866 och 1867. Man var så hungrig, så de gnällde i en. Å nog har jag ätit barkbröd. I min hemtrakt tog dom bark från boken å torkade å malde den. Så rev dom rå potatis i de, å hade man lite mjöl å ha till, så va de ju fint. Då de där bröde va färdigbakat, var det alldeles kolsvart som skorsten.

Berättat av: N Pålsson (född 1855)
Plats: Jämsjö, Blekinge
Upptecknat: 1933 av Astrid Odstedt (Uppsala, 8358)

Halland

År 1923 upptogs en sed inom socknen nämligen att ställa till ”päregillen”. Då detta bruk bortlagts från och med 1928 torde det kanske vara av visst intresse att anteckna seden ur minnet, då upptecknaren själv varit med i flera ”päregillen”.
Det tillgick så här: En lördagseftermiddag sådär vid 12-tiden, eller mitt på dagen alltså, församlades ungdomen på stället ifråga. De trakterades med kaffe, kakor och pojkarna en medelmåttig gök. Sen bar det av åt pärelandet. Där delade man upp sig vanl 3 och 3 i varje korgakast och 2 korgar i varje kast och så börjades arbetet under skämt och skratt och det kappades sked om vem som skulle komma iland först, medan en särskild person, bonden själv och ibland ännu en till alltefter omständigheterna, stodo för att köra hem potatisen m.m. Vid 4 tiden blev det avbrott med arbetet för nu kommo kvinnfolken med kaffe, doppet och en bra gök.
Då arbetet avslutats (vid 6 tiden) foro vanl var och en hem för att kläda om sig, och sedan alla åter församlats på stället vankades mat (middag) med öl och ett par matsupar. Sen tog spelemannen fram spelet och det blev dans på logen tills småtimmarna med avbrott för toddy och saftdrickning, då var och en gick hem till sitt som inte hade någon jänta. Jag nämnde att det var en riktig kapp-”körning” i ”pärelandet” och vad blev då följden, om inte dåligt arbete då hälften av potatisen fick ligga kvar och den andra sönderhackades mycket och sorterades dåligt. På grund av detta fusk och det dyrbara kalaset var detta bruk dömt att bortläggas för alltid och som nämnts blev det 1928 då det sista ”päregillet” gick av stapeln i gården Nedragärde.

Berättat av: Man född 1905
Plats: Källsjö, Halland
Upptecknat: 1929 av Gunnar Johansson (Göteborg, IFGH2008:12-13)

Fler röster från Halland

Ute på Viks kullar låg förr Lummeredstorpet. Där bodde på 1880-talet en gubbe som hette Gustaf. Det lilla torpet, som torp i allmänhet, kunde inte föda sin brukare, utan de måste ha biförtjänster och så hade Lummereds-Gustaf sina: han flådde ekbark när det var lämpligt och så var han upp i Kind och högg stavar av ek och bok, som sedan användes till tunnor och ankar och dyl. Så en gång, ja det är säkert en 40 år sedan nu, hade han fått däruppe i (Östra) Frölunda en ny potatissort. Det var den s.k. amerikanska potatisen, och då gubben skräppte av dem att de va ”tilliapäer”, huru bra de förslog och så där, så ville förstås folk ha lite sättpotatis utav honom, och på så vis kom denna potatissort ut i bygden. Den har 4 namn. Den kallas Lummeredspotatis för att Gustaf på Lummeredstorp först hade den, Kindsbopotatis för att han fått dem från Kind och Amerikapotatis för att en präst i Kalv fått de första av den sorten från Amerika samt prästapotatis för att – ja det säger sig ju själv, att denne präst haft dem allra först.

Plats: Nässlinge, Halland
Upptecknat: 1929 av Gunnar Johansson (Göteborg, IFGH1827:21-22)

Enligt veckoräkningens regler börja förberedelserna till våren i trettonde veckan. Under elfte, tionde och nionde ”ugarna” sår man, i nionde eller sjunde sättas potatis. Dessa böra inte sättas under en vecka med jämnt tal, således exempelvis ej under tionde eller åttonde.

Plats: Breared, Halland
Upptecknat: 1921 av K J Schulz (Göteborg, VFF223:2)

Soppa på potäter och klimp och morötter hade vi – det var köttsoppa. Ibland hade vi klimpamjölk, som vi rörde siktemjöl i. Och petätervälling – var det nya petäter, var den god. Vi kokte petäterna i vatten, hällde av vattnet, kokte upp i mjölk och rörde på med vetemjöl. Det kokar 20 minuter, innan det bulnar.

Berättat av: Britta Lina Johansson (född 1862)
Plats: Ölmevalla, Halland
Upptecknat: 1946 av Carl-Martin Bergstrand (Göteborg, IFGH5142:26-27)

Jämtland

Enligt traditionen så infördes potatisen från Tyskland av hemvändande soldater. Traditionen förmäler, men troligen är detta felaktigt, att det var från trettioåriga kriget som de återvändande soldaterna kommo då de i stövelskaften buro med sig de första potatiserna.
Min mors farmor mindes att de hade med sig potatis till kyrkan och gav sina vänner att de måtte få börja och odla potatis, men det bör vara bra mycket över 100 år sedan detta hände.

Berättat av: Per Andersson (född 1899)
Plats: Bodsjö, Jämtland
Upptecknat: 1936 (Uppsala, 9921)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.2 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Jämtland

Vid Larsmäss bör man få äta nypotatis.
Potatisen bör vara i hus vid Mikaeli; potatisupptagningen kallades ”peranna”.

Berättat av: Per Persson (född 1861)
Plats: Revsund, Jämtland
Upptecknat: 1947 (Uppsala, 19044)
Se hela uppteckningen Pdf, 138.4 kB, öppnas i nytt fönster.

Potatis har odlats så länge de äldsta minnas, men länge i otillräcklig mängd. Ännu så sent som på 1890-talet hörde det till sällsyntheterna att någon hade potatis kvar till sommaren. Sista koket fick man vanligen av överbliven sättpotatis. I en gård i Inviken brukade man på 1860-talet sätta två tunnor, vilket under goda år bör ha givit en 16-18 tunnor. För en familj på 8 personer,--- var detta naturligtvis alldeles för litet, helst som man förbrukade ett par tre tunnor till potatismjöl.

Berättat av: Olof Persson (född 1834), Aron Andersson (född 1846), Hans Hansson (född 1842), Jonas Larsson (född 1855), Maja Johansson (född 1856), Johannis Jonasson, Olof Persson (född 1855)
Plats: Frostviken, Jämtland
Upptecknat: 1931 av Levi Johansson (Uppsala, 3192)
Se hela uppteckningen Pdf, 5.1 MB, öppnas i nytt fönster.

Potatismjöl och potatisgryn gjorde man själv. Gröt på potatisgryn ansågs finare än kornmjöl.---

”Pärdalla” – fuktat potatismjöl kramas ihop så det ryms i handen, läggs på glöden och smäller!

Berättat av: Per-Erik Persson (född 1886)
Plats: Oviken, Jämtland
Upptecknat: 1963 av Märta Sandberg (Uppsala, 25504)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.1 MB, öppnas i nytt fönster.

Lappland

Den första färskpotatisen började man gräva fram för provkok så fort det växt några i storlek 2 ½ till 3 tum långa. Dessa första smakpotatis grävde man fram med fingrarna runt potatisstammen. Från den dag på sommaren surströmmingen kom i handeln, var det den 20 augusti började man äta enbart färskpotatis. Hade man kvar fjolårspotatis då så blev denna gödpotatis till svinen. Den tionde till femtonde september började man taga upp potatis på allvar. Och under alla omständigheter skulle såväl potatis som haverhalm vara under tak mikaelilördag.
Mikaeli var den sk ”getarhälgen”, Mikaelilördag var den dag korna togs inom åkerhagen för att beta upp återväxten på lägdorna. Då skulle getarpojken eller flickan ha sin lön.---
Vid potatisupptagningen skulle alla familjemedlemmar medverka. Den starkaste bar in potatisen i säckar in på köksgolvet där de av någon annan stoppades potatisen genom den lilla luckan i golvet till potatislårarna i källaren under köksgolvet.

Berättat av: Almar Nilsson (född 1896)
Plats: Fredrika, Lappland
Upptecknat: 1974 (Uppsala, 29149)
Se hela uppteckningen Pdf, 900.6 kB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Lappland

Beträffande potatis så satte man upp sättpotatisen omkring ”våffeldagen” i eller på långa lådor under kökstaket på där befintliga under taket hängande torkåsar. Potatisupptagningen skulle vara slutförd före mikaelihelgen.

Berättat av: Almar Nilsson (född 1896)
Plats: Fredrika, Lappland
Upptecknat: 1968 (Uppsala, 26931)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.7 MB, öppnas i nytt fönster.

Skåne

Så fort de sått havren skulle de sätta en rad potatis den dagen de sådde den siste havren. Det gjorde de på kvällen i mitt hem. Det var tvunget att plöja upp en får och sätta dem, men inte hölja dem. De får ligga ohöljda för att det skall bli tvunget att fortsätta.

Berättat av: Man född 1868
Plats: Risberga, Skåne
Upptecknat: 1945 av Carl-Marton Bergstrand (Göteborg, IFGH5014:30)

Småland

Till middagsmat hade vi för det mesta potatis. Vi hade god potatis och den kokades med skalen på ofta. Ofta hade vi salt sill till middagen, tillagad på lite olika vis. Men mest direkt tagen ur kuttingen i källaren, tvättad och rensad. Med lingon och mjölk till. Till ombyte fläsk, stekt eller kokt. Mor lagade gott rotastu (rotmos) det koktes på fläsken som först måste ligga i vattnet över en natt, de var ju så salta. Ärtsoppa lagade Mor och krobbkakor med råriven potatis och med fläsktärningar. Det lagar jag ofta än idag till min familj.---
Potatisgröt (potatismos) den åt vi som annan gröt, med mjölk och lingon till. Det tycker jag om att äta så någon gång, nu också. Stärkelsegröt, av hemmariven potatis, kokad i mjölk.

Berättat av: Kvinna född 1899
Plats: Hovmantorp, Småland
Upptecknat: 1963 av Signe Karlsson (Göteborg, IFGH6146:16-17)

Fler röster från Småland

Veckan före Mickelsmässe kallades potatevecka. Då var det rätta tiden att plocka potatis. Det var dock brukligt att smaka på potatisen redan i juli månad, då husmodern skattade potatisstånden på ett par potatisar.---

Det var sed att ungdomarna – före flyttetiden d 24 okt. gingo till varandra i husen och revo potatis till stärkelse. Detta skulle ske innan tjänarna flyttade, och det fanns inga potatiskvarnar i gamla tider. Därför bytte de unga arbetshjälp med varandra. Då var det alltid litet festligt med maten.

Många höllo även större skördekalas – sedan allt var inbärgat – med mycket mat och brännvin. Då lekte man många lekar och kraftprov.

Berättat av: C J Abrahamssom (född 1851)
Plats: Forserum, Småland
Upptecknat: 1934 av Eva Danielsson (Uppsala, 7992a)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.1 MB, öppnas i nytt fönster.

På tal om potatis, så fick vi skolungdomar ”potatislov” på hösten och skickades ut på böndernas potatisåkrar för att plocka.

Berättat av: Kvinna född 1924
Plats: Huskvarna, Småland
Upptecknat: 2007 (Göteborg, DAGF603:1)

Södermanland

Alla stora jordpäron plockas för sej, när alla feck upp jordäpplena då börjas rivkalasen. Alla stora revs till mjöl, och då bjöds karlar och kvinnfolk en kväll på vårt ställe till att ta rivjärn med sej. 8 ja 10 personer satt med fat i knä och rivjärn och prata som kajor på hösten, och blodet rann om knogarna. Var det djupa hack så band de själva om en trasa.---
Nu bestods vetebröd till kaffe två gånger , när de kom och när de sluta. Nattval sen bestod av jordpärpannkaka och fläsk och fruktsoppa.---
Ett kvinnfolk silade reve (den rivna potatisen).. Så gick det till i alla stugor, tills alla fått rivet. När vattnet bytts på mjölet (stärkelsen) tills det var klart slogs det av och sen skars mjölet i bitar, las på lakan och torkades till gryn och mjöl.---
Vart mest gryn till gröten, som var så modernt ännu till 1890-talet.

Berättat av: Johanna Lundström (född 1864)
Plats: Västra Vingåker, Södermanland
Upptecknat: 1934 (Uppsala, 7224)
Se hela uppteckningen Pdf, 3 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Södermanland

Vi hade kåljärn och hacka potatis med, när vi skulle brygga. Vi koka potatisen och sen la vi den i en forbunk som vi hade gjort iordning roste i och sen fick det rinna igenom flera gånger.
Potatisen låg unner och maltet låg ovanpå, det koka vi om flera gånger. Det blev gott av att ha potatis med.

Berättat av: Augusta Pettersson (född 1858)
Plats: Floda, Södermanland
Upptecknat: 1937 av Imber Nordin-Grip (Uppsala, 10923)

Råraker, det är potatispannkaka, då rev vi rå potatis och koka upp vatten och har i revet. Då lossnar det bättre – ”lössar”, i pannan sen. Så har vi i lite vettmjöl och har ett par ägg och har en plättlagg eller en vanlig lagg och gräddar det där. Vi kunde ta sylt till, lingon, eller också fläsk.

Mamma hon hade gräddmjölk i flottet, när hon smorde pannan. Vi fick äta så mycket vi ville.

Berättat av: Augusta Ekman (född 1871)
Plats: Stora Malm, Södermanland
Upptecknat: 1937 av Imber Nordin Grip (Uppsala, 10922)

Värmland

För längesen spelade potatis en stor roll i hushållet, man kokade potatisgröt, blandade potatis i brödet, gjorde potatisbullar som stektes på glöden o.s.v.
Man kokade alltid potatisen oskalad, sedan den var kokt skalades den och den maldes (mol) på ”petetekvarna” (potatiskvarn). Potatiskvarnen var helt av trä. ”Skömme” (yttre) var av en urgrävd stockbit, och på mitten på denna var ett hål, lagom stort för att en potatis skulle gå ner (matarehål). Inuti ”skömme” var en gängad träkavel, i ändan på denna var en ”vinn” (vev) fästad. Då denna drogs runt maldes potatisen. Själva kvarnen var anbragt på en bräda, eller en därtill avsedd stol.

Berättat av: Kvinna född 1854
Plats: Sillerud, Värmland
Upptecknat: 1927 av Hildegard Skoglund (Göteborg, IFGH792:34)

Fler röster från Värmland

Vid Larsmässtiden, eller då potatisblasten nästan blommat över, började man smaka på nypotatisen. För att få nypotatis så tidigt satte man i särskilda åkrar, tidig sort som Magnum Bonum, ibland mera skämtsamt kallad ’Magnus bror min’. Om man fått sätta potatisen i normal tid, så började skörden allmänt i början av september. ---

De potatissorter som odlades mest, var en sorts vanlig vit potatis som, fastän ej storväxt, var rikbärande.--- Man satte dock ej särskilt mycket av den tidiga potatisen på grund av dess ohållbarhet i vinterförvaring. Den var nämligen mycket mottaglig för sjukdom i källaren. Därjämte var blasten mycket ömtålig för frost. En annan mycket härdig sort, vars namn var okänt, var en potatis av blå färg på skalet. En sort var ljusblå i skalet, en annan var mörkblå, nästan svart. De här sorterna skulle ha rätt fet jord för att trivas. Men då gav de också ett utmärkt resultat. Dessutom voro de mycket härdiga mot både frost och sjukdomar och även hade de en mycket god smak. Ändå slutade man mer och mer att odla den sorten, mycket beroende på, att om jordmånen ej var passande och det var olämplig väderlek, så blev det bara småpotatis i storlek som hjortron. Numera har den nog gått helt ut bland odlare.

Nu odlar man mest snöbollspotatis, King Edward, Bintje od. Också tidiga sorter som Early Puritan, Up to date osv. Den senare sorten hade man förr också, men hette i folkspråket ”Opp och ät”. Man tyckte väl att det lät så när någon uttalade det engelska namnet. Innan man bar in potatisen i källaren skulle den rengöras ordentligt. I bingarna för storpotatisen lade man ett lager av gran- eller enris och klädde väggarna runt om i bingen med detta. Detta skulle hålla potatisen fri från mögel trodde man och delvis motverka sjuka på potatisen i källaren.

Berättat av: Sten Larsson (född 1895)
Plats: Gustav Adolf, Värmland
Upptecknat: 1970 (Uppsala, 28059)
Se hela uppteckningen Pdf, 1 MB, öppnas i nytt fönster.

Man ref potatis, i refvet blandades mjöl sedan östes det i en stekpanna och sattes in i bakugnen för att steka, vid högtidliga tillfällen lades fläskbiter i rårefvet. Så stektes potatis i bakugnen, man lade in dem oskalade, rörde dem omkring flera gånger till dess alla bitar voro brunstekta. Skalet var då brändt, man åt dem med skalet och allt, man brukade doppa dem i väl gnuggat salt.

Berättat av: Man född 1852
Plats: Mangskog, Värmland
Upptecknat: 1924 av A M Sundén (Göteborg, VFF1035:1)

I slutet av juni månad brukade man ta upp de första potatisen. Det var jämt att de började blomma då. Potatisen var ju det förnämsta man hade att ta till under ”olsmässkroken”.

Berättat av: Kvinna född 1844
Plats: Östra Ämtervik, Värmland
Upptecknat: 1931 av Ragnar Nilsson (Göteborg, IFGH2466:10)

För att mor skulle få mjölet att räcka till allt bröd så blandade hon i kokt potatis i degen, för det var ju ransonering på mjöl, och ganska snålt var det på ransonen. Potatis och bröd var väl den viktigaste basfödan även under krigsåren, så far såg alltid till att det fanns en bit jord att odla potatis, morötter och kålrötter på, och förråden skulle vara välfyllda på hösten så det skulle räcka till nästa års skörd. Potatis fanns det gott om då, men det var värre med fläsk och kött.

Berättat av: Kvinna född 1929
Plats: Kristinehamn, Värmland
Upptecknat: 2008 (Göteborg, DAGF799:2)

De första potatisen togs upp när man fick se att det började bli knoppar till blom. Det sista potatisståndet fick stå kvar på åkern. Det skulle ”ge frö” åt kommande års potatisskörd.

Berättat av: Kvinna född 1847
Plats: Stora Kil, Värmland
Upptecknat: 1931 av Ragnar Nilsson (Göteborg, IFGH2466:18-19)

Andra gamla ha berättat, att man om våren gick omkring potatislanden, och bankade med en stör i marken, derför att då skulle inte ”möllsorken”, komma åt landet och äta upp potatisen under höstsommaren.

Berättat av: Kvinna född på 1870-talet
Plats: Värmland
Upptecknat: 1921 av Edvard Olsson (Göteborg, VFF246:3)

Kommentar: "Mullsork" är ett annat namn på vattensork, men kan i sydsvenskt bygdemål också syfta på mullvad

Västergötland

Potäter var det viktigaste, det kunde en äta tre gånger om dagen ibland. Vad det blev mycket flott, när de stekte fläsket! Mor satte fram en gryta full med petäter – fyra kannor – på bordet och en panna med fläsk och flott ijämte och vi satt, somliga stod, ikring bordet och åt alla åtta på en gång. Vi skala petäter med var sin kniv – annars fanns det många som skala dem med tummen – och doppade den i flottet och åt tills flottet tagit slut. Fläskbitarna hade vi gömt ibland potatisskalen och då tog vi upp dem och åt till potatisen. Det var många händer i pannan på en gång. Var grytan fullrakad med petäter var det la inte säkert att alla gick åt. Då var det att skala dem, som blivit över, och stuva dem i pannan och sätta pannan på bordet, och sen fick vi hamma till oss som vi kunde.

Berättat av: Man född 1868
Plats: Gällstad, Västergötland
Upptecknat: 1960 (Göteborg, IFGH6054:37-38)

Fler röster från Västergötland

Potatis på sveer (svedjor) satte somliga året efter de hade haft råg där. De satte potatis kring stubbarna på svederna i Smeagårn. De skrapade ihop askan; någon annan gödsel hade de inte. Sedan blev det mycket hallon och smultron där. Potäter fanns inte förr. Jag minns morfar talte om en gumma, som hade varit borta och fått några potäter med sej hem. ”Det går bra att steka dem i varm aska i spisen”, hade de sagt till henne. Hon stekte dem i aska och gick ut till folket, när de körde gödsel. En sa: ”Va ska en mä såna svinaskitar till?” Men en annan åt upp dem och tyckte att de var så goda. Morfar var så noga med att potäterna skulle stå i stora korgar utmed väggarna i lagården, då skulle de inte ålkomma. Hade man förvarat dem under sängar inomhus hade de ålkommet sej (d.v.s. grott) för bittida.

Berättat av: Kvinna född 1857
Plats: Strängsered, Västergötland
Upptecknat: 1942 (Göteborg, IFGH4795:41-42)

Potätehjälper var vi med på. Vi hade med oss varsin hacka och korg. Jag var med på Smedstorp. Vi fick la betalt 50 öre till de yngre, en krona eller något mer till de äldre. Sedan var det lek och dans. Vi hade sex, sju kilometer till Smedstorp, så det var drygt en timmes väg.

Berättat av: Man född 1876
Plats: Björketorp, Västergötland
Upptecknat: 1960 (Göteborg, IFGH6097:32-33)

Kristina sa en gång när jag var pojk och var hos dem och hjälpte till med att ta upp potäter: ”Du ska inte ta upp det sista petäteståndet – det ska ägarn göra, för han får inte ta det första nästa år annars”.

Berättat av: Man född 1870
Plats: Landa, Västergötland
Upptecknat: 1932 (Göteborg, IFGH2727:18)

De ville lämna några strån av varje sort, de fick eljest inget nästa år. Potatisstånd lämnade de också kvar och äpplen på träden. De skulle inte skalla dem precis. Det (som lämnades kvar) skulle åkrar och träd ha att leva av på vintern.

Berättat av: Kvinna född 1858
Plats: Nittorp, Västergötland
Upptecknat: 1946 (Göteborg, IFGH5116:15)

”Nu ska vi pusta åkern i änden annars blir det inga potater”, sa gamla Hôlen, när vi hade ”lagt bänka”, för vi la alltid potaterna i bänkar med tre rader förr i tiden.

Plats: Starrkärr, Västergötland
Upptecknat: 1927 (Göteborg, IFGH897:2)

Hova marknadsdag skulle de koka mos i alla kök. Det kallades hovamos. All ungdom gick ikring på ställena med långa träslevar och skulle smaka på hovamoset. Det var potatismos med smör och grädde i. Så var det i många socknar här i trakten.

Berättat av: Kvinna född 1848
Plats: Berga, Västergötland
Upptecknat: 1934 (Göteborg, IFGH3328:19)

På sensommaren fick vi också ”potatislov”. Det gällde att hjälpa till på gårdarna med potatisplockning, höbärgning m.m. Det var brist på arbetskraft. De flesta män var ju inkallade till beredskapstjänst.

Berättat av: Kvinna född 1925
Plats: Ulricehamn, Västergötland
Upptecknat: 2007 (Göteborg, DAGF623:2)

Potatis odlades under 1800-talets senare hälvt i rätt stor utsträckning och såldes till Intorps bränneri i Gällstad. Många sålde t.o.m. hela skörden, så de knappast hade råd att äta några potatis och ej hade sättpotatis på våren. Det hände ibland att en del bönder lånade sättpotatis från någon annan och betalade igen dem på hösten, då de voro upptagna.

Många bönder odlade potatis på största delen av sin jord och sålde till bränneriet. Det berättas att på en av de större Frölundagårdarna i Gällstad odlades potatis på omkr. tre fjärdedelar av åkerjorden och på hösten fingo många av traktens befolkning gå dit och ”taga upp potatis”. Då gick bonden själv och såg efter så de togo upp väl och ej lämna några efter sig och var det så att han hitta någon potatis lade han denna i en ”bogakorg” som han bar med sig, och så skrek han åt upptagarna: ”Ta petätera mä er! Utå två tocka däringa (potatis) blir dä en sup.”

Drängar och även pigor, skulle på gården där de tjäna, sätta en halvskäppa eller skäppa potatis, och skörden skickas sedan till Intorp för att brännas brännvin av. Detta användes huvudsakligen vid de s.k. ”lekestovera” som ungdomen anordna på ”frivekelördan”, ”könnesmässafta” samt vid andra tillfällen.

Berättat av: Man född 1851, kvinna född 1852
Plats: Gällstad, Västergötland
Upptecknat: 1940 (Göteborg, IFGH4714:31-32)

Backstugusittarna hade små potatishagar. De lade potatis på bänk med fyra eller fem rader i varje. De la dem tätare då än nu. Det var stor skillnad, potäterna var inte så stora då som nu, och de hade långa revor. Revpotaterna var vita. En del hade röda på sandjord. Potatis använde de i mitt hem mycket till bröd, blandsädsmjöl med potatis inblandade. Och potatispannkaka fick vi.

Berättat av: Man född 1848
Plats: Skepplanda, Västergötland
Upptecknat: 1932 (Göteborg, IFGH5605:8)

Potatisen kom till trakten med knektar efter ett krig. I många år var det bara de som odlade potatis innan bönderna vålade sig till att ta efter. De kallade potatisen förr för fattigmans ägg, och säkert är att det var kalas att byta ut rovdieten mot potatis. Jag minns som barn när folk fick dricka, kålrot, bröd och en sovelbit till ottevar. Potatisen var för middagarna och söndagarna.

Berättat av: Man född 1844
Plats: Berg, Västergötland
Upptecknat: 1927 (Göteborg, IFGH4044:23)

Di hade inga petäter förr, utan dä va när kneckta va ute i kri, hade di hem lite; di satte dom på lann å hade inte rå å äta upp dom. Di förste potäterna di satte på åker i Habo, dä va i Bränninga; där hade di fått sej lite fler, så di kroka ner dom. Dä ä allt 150 år sen.

Berättat av: Kvinna född 1846
Plats: Habo, Västergötland
Upptecknat: 1931 av Carl-Martin Bergstrand (Göteborg, IFGH2361:15)

Larsmässe var en bemärkelsedag i flera avseenden. Då fick en börja med de färska potäterna. En fick inte börja med dem förr än då. Men det dugde inte heller att vänta över den dagen. –Se Lars han kommer med farska petäter, sa de. Så honom tyckte de om. De hade en sorts tidiga potatisar, som var färdiga till Larsmässe, larsmässepotäter.

Enligt en annan uppgift fick man se till potatisen den 1 augusti, eller på Peteri-fäng, som den dagen kallades. Men då fick man endast ta till sig en eller ett par av de största under varje stånd. Det kallades att gälla.

Då mor var liten, fick hon se en liten skiva potatis som sugel (sovel) på brödet. Det var väl på 1830-talet, för mor var född 1828. Men så ett år satte far hela tre halvskeppor. –Nu små barn, sa han, nu ska i få äta potatis så mycket i vill.

Berättat av: Adolf Gustafsson (född 1863), Verner Karlsson (född 1870), Johan Björkegren (född 1870), Emil Svensson (född 1871), Alfred Karlsson (född 1863), Adolf Johansson (född 1863), Emil Andersson (född 1859), Georg Olsson (född 1886), Kristina Johansson (född 1851), Levin Gustafsson (född 1859)
Plats: Hudene, Västergötland
Upptecknat: 1939 av Linnar Linnarsson (Uppsala, 12404)
Se hela uppteckningen Pdf, 1 MB, öppnas i nytt fönster.

Ångermanland

I potatisupptagningen fingo alla gårdens arbetsföra personer utom husmodern deltaga och under ett antal dagar vara potatisupptagare. Vid detta arbete använder man sig av potatisgräv, hankämbar, trälådor och säckar för potatisen. Potatisgräven voro helt små, mindre än de gräv med vilka man hackade sönder jorden, då man spadade. Hankbyttorna äro laggade träbyttor utan lock med handtag av sammanflätade vidjor i båge över byttans öppning. Trälådorna voro helt små, och kommo till användning , då man icke hade tillräckligt antal ämbären. Potatissäckarna fingo ligga kvar på åkerrenen, där man fyllde potatisen i dem. Potatisupptagare, man eller kvinna, skall taga upp potatis ur två ryggar samtidigt. Först river han av blasten ett långt stycke på de två ryggarna, skakar lös de potatisar, som hänga fast i tågor uti blaströtterna och kastar att börja med blasten på åkerrenen, sedan på åkerytan, från vilken potatisen är borttagen. Sedan ställer han en hankbytta eller en låda i vardera fåran vid de ryggar, ur vilka han skall taga upp potatisen. Med grävet i händerna ställer han sig på knä i fåran mellan de två ryggarna och börjar varsamt genomhacka och gräva om i mullen både i ryggarna och i fåran. Under grävningen komma potatisarna upp på mullens yta och han plockar upp dem allesamman med största noggrannhet. De stora potatisarna kastar han i den ena lådan och småpotatisen kastar han i andra lådan. I den mån han går framåt, flyttar han fram ämbaren eller lådorna. När ett av ämbaren eller lådorna äro fyllda och rågade med potatis, bär han kärlet till renen och slår potatisen i en säck, stor- och småpotatisen i var sina säckar.
Sedan han har tagit upp ur den sträcka från vilken han har rivit bort blasten, river han bort den av en ny sträcka och fortsätter i denna med potatisupptagningen. Det kan hända att två eller flera personer taga upp ur ryggar bredvid varandra, men dessa personer säga knappast ett ord åt varandra under arbetet. Var och en låter sina ögon ständigt vila på den mull, som omgräves, för att ständigt vara på vakt, så att icke någon potatis blir lämnad kvar i mullen.
En person som lämnar efter sig potatisar i mullen vid potatisupptagning, han är en skräpig potatisupptagare, som man icke gärna vill hava med i detta arbete.
På kvällen har man en rad fyllda potatissäckar stående på åkerrenen. Dessa kunna för kvällsköldens skull icke få stå ute under natten. Männen, stundom också någon av kvinnorna, kasta potatissäckarna på sina ryggar och bära dem till potatiskällaren, under köksgolvet i storbyggningen och tömma där den stora potatisen i en eller flera potatislårar och småpotatisen i sin särskilda lår.
Arbetet med att taga upp potatis kan räcka under flera dagar, till och med under hela veckan, där man har haft vidsträckta potatisåkrar.
På många gårdar forslar man potatissäckarna med häst från potatisåkern till storstugan, så att man endast behövde bära säckarna från lasset utanför stugubron till källaren.
Pärkålen (blasten) samlade man tillsammans och lade upp den i en tom höhässja, där den fick torka, varefter man lade in den i en lada. Under vintern inblandade man den torra pärkålen i värmningen, som man redde åt de mjölkande korna.
Inom Nordmaling skall man icke hava brukat mala småpotatisen till mos, vilket man sedan har blandat in i stöpan vid brödbakning. Man har under höstvintern så småningom sköljt upp småpotatisen och givit den åt korna.
Potatis har man odlat under tre eller fyra år å rad på en och samma åker.

Plats: Nordmaling, Ångermanland
Upptecknat: 1933 av O P Pettersson (Uppsala, 7296)
Se hela uppteckningen Pdf, 9.7 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Ångermanland

Vid Jacksmäss (Jakob d 25 juli) och Olsmäss (Olov d 29 juli) kunde man och kan man en del här få smaka nypotatis ur eget land (En sorts bråväxtpotatis). Vid Basch-mäss (Bartolomeus) får man dagligen taga upp nypotatis.

I mitten av September började pärtagningen och alltid skulle den vara färdig för Mikaeli, även kallad Mitjellsmäss (d 29 sept).

Berättat av: Hedvig Johansson
Plats: Bjurholm, Ångermanland
Upptecknat: 1934 (Uppsala, 7450a)
Se hela uppteckningen Pdf, 498.9 kB, öppnas i nytt fönster.

Uppdaterad 08 mars 2021

Sidansvarig: Webbredaktören