Malning

Så snart man hade tröskat tillräckligt för att kunna baka, kördes säden till kvarnen för att malas.

Mjölnaren Sven-Petter Andersson i sin kvarn på 1930-talet. Foto: Mölndals stadsmuseum (CC BY-NC)

Nu fanns tillräckligt med vatten i åarna för att driva de små skvaltkvarnarna. Det kunde vara upp till 40 delägare som skulle hinna mala sin säd under de korta vattenrika perioderna.

Skvaltorna var förhållandevis enkla att bygga men hade låg kapacitet. De användes oftast som husbehovskvarnar för några gårdar i samverkan och var vanligast i skogsbygderna där jordbrukarna hade förhållandevis små malningsbehov.

Det förekom, framförallt norröver, att bönder gick samman och byggde och drev en större hjulkvarn med vertikalt hjul, men i södra delen av landet var det vanligast att enskilda mjölnare byggde och drev hjulkvarnar.

I de södra delarna av landet, framför allt i Skåne och på Öland och Gotland har väderkvarnarna dominerat, men de har även funnits längre norrut.

Röster från arkivet

Småland

Malningen försiggick bäst på kvällen, emedan tomten då kunde hjälpa till att dra kvarnen. Han satt då gränsle på det stora kvarnhjulet med en röd luva på huvudet.
”Tommesmässenatt”(21 december) voro alla övernaturliga krafter i rörelse. Det var ej rådligt att mala den natten, men om några gjorde det, gick kvarnen med blixtens hastighet. Den malande hade fullt arbete med att bära undan mjölsäckar och slå ny säd i kvarnskruven.
Tomten eller Näcken kunde även stanna en kvarn, som var igång, men om man blidkade dem genom att kasta en peng på kvarnhjulet, började kvarnen strax att mala igen.
På midsommardagen och veckan omkring midsommar, var det vanligt att man gick ”man ur huse” ut på åkern för att plocka upp tistlar. Det gick nämligen lättast att rycka upp dem vid den tiden.

Berättat av: C J Abrahamsson (född 1851)
Plats: Forserum, Småland
Upptecknat: 1934 av Eva Danielsson (Uppsala, 7992b)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.1 MB, öppnas i nytt fönster.

I nästan alla hem torkade man säden, som skulle malas, i bakugnen, efter brödgräddning, då ugnen var lagom varm och säden ej brändes (rostades). En halv eller en hel tunna säd torkades åt gången, beroende på ugnens storlek. Under torkningen rörde man med rakan omkring i säden allt ibland. Med rakan rakade man ut säden, när den var torr. Den som hade bastu, kunde torka säd i den, då den var uppeldad och varm för annat ändamål.
Det första mjölet man fick vid början av en malning kallades förmjölet och det första mjölet som kom efter en hackning av kvarnstenarna, ringmjöl. Mjölet, som kommer, sedan malningen är i full gång, benämndes finmjöl och det mjöl man får vid slutet av malningen eftermjöl.
Kvarnbygget i en sk hopakvarn eller byakvarn var så organiserat, att delägarna gjorde mans- och kördagsverken samt lämnade material i förhållande till sin andel i kvarnen. En hemmansägare som icke hjälpt till med kvarnbygget kunde i vissa fall få lösa sig in som delägare i kvarnen. I regel hade en större by en hopakvarn för sig och ett par byar en gemensam kvarn. Omkring 10-15 gårdar hade del i samma kvarn. Varje gård andel beräknades efter gårdarnas storlek i hemmanstal eller efter tiden, kvarnadygn, kvarnaveckor, varje bonde som delägare i behövde för malning av sin säd. Mäldalag och kvarnalag kallade man de gårdar, vars ägare hade del i en hopakvarn. Endast bönder, ej torpare, hörde till mäldalaget. Snåla bönder togo tull av sina torpare, när de molo deras säd, men godhjärtade och snälla bönder molo torparnas säd för intet.
Här funnos inga stora kvarnalag förr, ty det var gott om småkvarnar i socknen, som var glest befolkad.

Berättat av: M L Willstrand
Plats: Villstad, Småland
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 9028)
Se hela uppteckningen Pdf, 16.6 MB, öppnas i nytt fönster.

Uppdaterad 13 juni 2018

Sidansvarig: Webbredaktören

Till undermeny

Läs mer

Kvarnar och malning