Bonden och brödfödans år

Sådd, skörd, tröskning, malning och bakning – mycket av maten på bordet är slutresultatet av en lång process som pågick året runt.

Från vårand till slåttanna

Åkrarna skulle plöjas, gödslas, harvas. Oftast låg delar av jorden i träda för att hämta kraft och trädan skulle också bearbetas. Åkrarna skulle dikas och jordbruket var en kretsgång och ett samspel mellan människa, natur och djur. ”Äng är åkers moder” innebär att djuren som betar på ängen lämnar gödsel till åkrarna, förutsättningen för spannmålsodlingen. Det fornsvenska ordet and användes långt fram i tiden för brådskande arbete, som vårand och skördeand eller slåttanna.

Tecken i naturen

För att inte misslyckas med odlingen, tolkade man olika tecken och iakttog försiktighet. Först och främst noterade man tecken i naturen: När bokträden började grönska, var det tid att så havre och när eklöven voro stora som råttöron var det tid att så korn (Skåne). När harven ryker och dyngvagnen dryper (Västergötland). Eftersom landet är långt och förutsättningarna för odling varierar, går det naturligtvis inte att så och skörda vid samma tidpunkt överallt. Det är olika tecken som iakttas. I Skåne tittar man på bokens lövsprickning och i norra Sverige på björkens, till exempel.

Märkesdagar under året

Det fanns också folkliga föreställningar kring olika märkesdagar, då man kunde ta tydor om kommande skörd tex. Ett av de mest kända, fortfarande levande i muntlig tradition, är ”Om Erik ger ax ger Olof kaka”. Erik och Olof finns fortfarande med i almanackan 18 maj respektive 29 juli. Flera av märkesdagarna finns med i Bondepraktikan, den skrift som, tillsammans med almanackan, var till vägledning för bönderna. I Bondepraktikan fanns också råd och regler som byggde på astrologi, månens faser och signaturlära (lika åstadkommer lika). Därför skulle man så när månen växer, då skulle det växa bättre och potatis och andra rötter skulle i jorden när månen stod i nedan.

Många av våra märkesdagar är helgondagar som härstammar från det katolska kyrkoåret, men en del kommer från namn som införts i almanackan under 17- och 1800-talen. Ibland är själva namnet upphov till en regel som kunde passa i tiden, till exempel att man inte skulle bryna lien efter Brynolf, 16 augusti, eller att potatisen skulle sättas på Potentia, 19 maj.

Vissa veckodagar, särskilt fredagar, ansågs också bättre än andra när det gällde att påbörja ett stort viktigt arbete som sådd eller skörd.