Om kvarnar och mjöl

Under medeltiden gick brödet från att vara en exklusiv färskvara till att bli en bas i kosthållningen som gick att lagra i förråd. Ett stort mjölförråd är förutsättningen för storbak och där fick kvarnen en huvudroll.

I en uppteckning från 1959 (Uppsala, 24199) har ingenjören Gunnar Skogsmark gjort illustrationer av olika kvarnar. I bildspelet ovan ser du några av dem och resten hittar du här i uppteckningen Pdf, 84.7 MB, öppnas i nytt fönster..

Handkvarnen ersattes av vattenkvarn

Innan det fanns kvarnar drivna av vatten och vind användes handkvarnar för att mala mjöl till brödbakningen. Vattendrivna kvarnar har funnits i Sverige åtminstone sedan 1200-talet. Till att börja med var den mindre skvaltkvarnen vanligast. Den har en enkel konstruktion med liggande vattenhjul och byggdes i små bäckar och vattendrag. Skvaltorna var förhållandevis enkla att bygga men hade låg kapacitet och användes oftast som husbehovskvarnar för några gårdar i samverkan. De var vanligast i skogsbygderna där jordbrukarna hade förhållandevis små malningsbehov.

Skvaltkvarn gav storbak

I östra och mellersta delen av landet bakades hålkakor av råg och i norra och västra Sverige bakades korn- och havrebröd på häll. Dessa torkades i taket och förvarades hängandes på stång eller i brödhäckar eller i kistor. Här hade man storbak vår och höst. Det fanns flera anledningar till detta. En var att det torkade brödet var ett bra sätt att konservera mjölet på. En annan anledning var att de små skvaltkvarnarna bara kunde användas under vårflod och höstregn.

Skvaltkvarn vid Mångsbodarna, Älvdalen. Vid fototillfället i juni 1949 var den fortfarande "i full användning". Foto: Folke Hedblom (Uppsala, 39893)

Hjulkvarnar och tullkvarnar

Med tiden ersattes skvaltkvarnen allt mer av den större och effektivare hjulkvarnen med vertikalt hjul. Det förekom, framförallt norröver, att bönder gick samman och byggde och drev en hjulkvarn, men i södra delen av landet var det vanligast att enskilda personer byggde och drev hjulkvarnar. Malning skedde då mot betalning som togs ut som del i den säd som lämnats till malning (kvarntull). Tullkvarnarna var beskattade av kronan. För att försäkra sig om fortsatta skatteintäkter hade myndigheterna sedan 1600-talet gett kvarnägarna privilegier som innebar att inga fler kvarnar fick etableras inom en viss omkrets. Ny lagstiftning under 1840-talet gjorde att tullkvarnar började byggas i större omfattning.

svartvitt fotografi av man bredvid kvarn

Mjölnaren Per "Polkan" Kjellman i Hulans kvarn vid Kvarnfallet 15. Foto: Mölndals stadsmuseum (CC BY-SA)

Väderkvarnar på Öland och Gotland

I södra Sverige och på Öland och Gotland bakades limpor av råg i stora ugnar. Här fanns väderkvarnar som gick i stort sett året runt. Här bakades också oftare. Bröden var stora och tunga och förvarades genom att de virades in i dukar, lades i kistor, hängdes på loftet, grävdes ned i sädesbingen eller lades in i bakugnen.

Även i andra delar av landet har det funnits väderkvarnar, som tillhört större gårdar eller byar.

Årtiondena runt förra sekelskiftet kom teknik för att driva kvarnar, först med ånga och sedan elektricitet. Med den ökade mekaniseringen och automatiseringen förlorade vatten- och vinddrivna kvarnar sin roll och industriella storkvarnar tog över malningen.

Väderkvarn i Lau socken på Gotland. Foto: Torsten Ordéus (Uppsala, 39510)

Uppdaterad 13 juli 2021

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.