Potatisen som föda

Under hela 1700-talet spreds potatisodlingen långsamt från slottsträdgårdar och herrgårdar till byar och nyodlingar. Flera personer i de högre stånden propagerade för ett ökat användande av potatisen.

Jonas Alströmer och potatisen

Den mest kända av 1700-talets potatisivrare är Jonas Alströmer från Alingsås, som på 1720-talet tog hem potatis från Frankrike till sin gård Nolhaga, till de holländska arbetarna på hans väveri där som saknade potatis i kosten.

Efter några års försöksodling gav han ut en handbok i potatisodling och han kom också att starta landets första lantbruksskola. Det var också Jonas Alströmer som införde benämningen potatis (efter engelskans potatoes).

Jonas Alströmer lyckades öka intresset hos statsapparaten för den nya grödan, inflytelserika personer över hela landet involverades i kampanjen för potatisodling, olika metoder för odling och kunskapsspridning testades och försöksresultat och nya rön dryftades periodvis flitigt.

Misstänksamhet hos allmogen

Hos många bönder fanns, av olika anledningar, ett motstånd mot potatisodling. Det fanns en misstänksamhet mot nymodigheter som föreslogs av högreståndspersoner, vilka kunde föra med sig ökade krav och pålagor. Den nya grödan uppfattades också till en början som smaklös och mer lämplig för djur än människor. Den passade heller inte in i det etablerade odlingssystemet. Före Laga skifte var bönderna beroende av byalagets gemensamma beslut, vilket försvårade för den enskilde att pröva något nytt.

Potatisarna var också utrymmeskrävande, tunga att frakta och känsliga för frost, och det var inte självklart hur man skulle lösa vinterförvaringen. Till detta kom att det ofta rådde brist på sättpotatis. Även kunskap och erfarenhet saknades i början; potatisen kom som ett helt nytt födoämne, och informationsspridning tog tid.

De fattigas gröda

Fördelarna var att potatisen gav mycket tillbaka i förhållande till mängden utsäde och åkerareal. Den visade sig ha högt kalorivärde och ett allsidigt näringsinnehåll. Med potatisodling kunde man livnära upp till tre gånger så många människor på en given areal jämfört med spannmål. Även om sättning, kupning och plockning innebar mycket tungt arbete så behövde skörden inte tröskas, och det krävdes ingen avancerad utrustning – hacka och spade räckte långt. Om man saknade jordkällare kunde knölarna förvaras i en stuka, en grop i marken isolerad med halm och jord. Åtminstone i de södra delarna av landet.

Detta gynnade den fattiga befolkningen och många torpare var tidigt ute med att pröva potatisodling. Det hände att arbetsfolk på gods och gårdar fick betalt i sättpotatis, vilket bidrog till att sprida bruket. Till potatisens förtjänster hörde också att den gick att odla även på mager mark, och man kunde göra potatisland på mark där andra grödor inte växte, bland annat genom svedjebruk.