Öl och svagdricka i kosthållet

Öl och svagdricka har i alla tider haft en stark ställning i det svenska kosthållet, både till vardag och fest.

Gotlandsdrickan bryggs fortfarande på samma sätt som äldre tiders "svensk-öl". På bilderna är det husmor Linnéa Pettersson i Hablingbo socken på Gotland som brygger slåtterdrickan år 1947. (Uppsala, 18918)

Jämnårig med jordbruket

Inte långt efter att människan börjat odla spannmål, utvecklades konsten att använda spannmålet till ölbrygd. Bland de äldsta beläggen finns 6000 år gamla ölrester som hittats i nuvarande Iran. I Norden finns spår av ölliknande drycker från äldre bronsålder (omkring 1500 f.Kr.), och under vikingatiden hade både öl och släktingen mjöd en viktig roll.

Under medeltiden och 1500-talet var öl närmast ett svenskt baslivsmedel som konsumerades i stora volymer. Öl dracks i alla samhällsklasser till både vardag och fest, något som även gällde små barn. Förutom att släcka törsten, fungerade ölet också som en flytande måltid – det är kaloririkt och innehåller både vitaminer och mineraler.

Fest på 1500-talsvis. Ur Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken". Foto: Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Utöver bryggningen i hemmen och hos städernas yrkesbryggare importerades stora mängder öl från framför allt Tyskland (läs mer på sidan Bryggerier genom tiderna). På 1700-talet ändrades dryckesvanorna i Sverige, och ölet förlorade något av sin dominerande ställning, bland annat genom konkurrens från andra alkoholhaltiga drycker, främst brännvin.

Korn, pors och humle

Kornet har i alla tider varit den främsta råvaran för ölbryggning och det är en av anledningarna till dryckens starka ställning i Sverige, även om också råg har använts. Spannmålet har odlats i landet sedan stenåldern, och var ända fram till 1900-talet ett dominerande sädesslag. Öl hade också den fördelen att det kunde bryggas på fältgrott korn som inte gick att lagra.

Humle började odlas i Sverige under andra halvan av 1100-talet och blev med tiden den viktigaste ölkryddan (läs mer på sidan Humleodlingen i Sverige). Tidigare smaksattes öl ofta med pors och det bruket levde kvar på flera håll.

Skörd av humlekottar från en fälld humlestör. Foto: Severin Nilson/Nordiska museet (CC Public Domain)

”Svensk-öl”

Ända fram till 1800-talet tillverkades svenskt öl genom överjäsning, vilket gjorde drycken mörk och grumlig med en söt smak. Detta öl kallas också för ”svensk-öl” eller ”sötöl” och skiljer sig från de underjästa ölsorter som tog över under andra halvan av 1800-talet. Alkoholhalten varierade, men var ofta låg – i nivå med våra dagars lättöl. Starkare öl dukades fram till högtider och fester.

Högtidernas dryck

Det var en självklarhet att alla gårdar skulle kunna erbjuda sina gäster öl, särskilt viktigt blev det för storgårdar och då bryggdes ölet för festligheter vid särskilda tider på året. Oftast hade gårdarna särskilda brygghus och humleodlingar. Hushållets specifika ölrecept med olika smaktillsatser hölls i regel hemligt.

Gårdens män stod för mältning av säden och torkning av malten, som skedde i en kölna eller torkbastu, där malten också fick smak av rök. Själva ölbryggningen var dock kvinnornas ansvar och hemlighet. Bryggningen var en komplicerad process med många riskfaktorer. I uppsatsen Beskrifning om öl från 1749 konstaterar Carl von Linné att ”ingredientier och omkostnader äre de samme til et skönt och smakeligt, som till et wämjaktigt och skadeligt öl, och det, som gör åtskilnaden består endast i bryggerskans konst”. Säkert var det därför bryggningen omgärdades av mycket folktro (läs mer på sidan Öl i sagor och folktro).

Linnéa Pettersson i Hablingbo socken på Gotland brygger slåtteröl år 1947 (Uppsala, 18918).

Anna med kanna och Tomas fylletunna

Öldrickandet, att ”dricka jul”, är en av våra äldsta jultraditioner och har rötter långt in i förkristen tid. Till jul bryggdes ett extra fint och starkt öl som skilde sig från vardagens öl och svagdricka och som innehöll hemliga kryddblandningar. Till jul dracks även mumma. Dagens bryggerier håller kvar vid traditionen och lanserar varje år särskilt julöl.

I traditionen är de båda märkesdagarna Annadagen den 9 december och Tomasdagen den 21 december särskilt kopplade till julbrygden. I vissa delar av landet skulle julbrygden påbörjas på Annadagen, i andra delar skulle bryggningen ha kommit så långt att ölet gick att smaka av. ”Anna den granna som kommer med kanna. Ty nu skulle julölet vara färdigbryggt. Då skulle man bjuda grannar och släktingar till sig för att dessa skulle få avsmaka det goda ölet” berättas i en uppteckning från Bohuslän (IFGH4894). Tomasdagen kallas ibland för ”Tomas fylletunna” och det är kopplat till traditionen att julölet fick provsmakas denna dag.

Till julbaket användes alltid jäst från ölbrygden till det särskilt fina jästbröd som bakades då. Dessutom användes ofta vört från ölbrygden, som kokades ihop och blandades i rågdegen. Vörtbrödet var särskilt uppskattat och fortfarande idag vill många äta det just till jul och gärna till dopp i grytan.

Svagdricka och enbärsdricka

I institutets samlingar – som framför allt omfattar tiden 1850–1950 – handlar många av recepten och uppteckningarna om svagdricka, vilken är en nära släkting till det gamla svensk-ölet. Liksom ölet bryggdes svagdrickan av mältat korn och smaksattes med humle, men den har betydligt lägre alkoholhalt och är sötad med socker eller sirap. Vanligt var också att brygga dricka på enris och enbär istället för på malt. Svagdrickan, ofta kallad bara ”dricka”, användes ofta som måltidsdryck till vardags och kunde serveras som grötväta istället för mjölk.

Ölsupa och blanda

Svagdrickan blandades också med mjölk till så kallad ölsupa (även kallad ölsoppa och ölost). Svagdrickan ingick också i så kallad ”blanda” som var en jäst dryck blandad av överblivna skvättar av kärnmjölk, vatten och svagdricka.

Ljusa öler tar över

Under andra halvan av 1800-talet blev underjäst öl, bayerskt öl och pilsner, populärt. Det nya ölet var ljust, klart och mindre sött än ”svenskölet” som snabbt konkurrerades ut av nykomlingen. Bryggerierna gick över nästan helt till det underjästa ölet, och hembryggningen minskade kraftigt.

Gotlandsdricka

På sina håll lever dock det hembryggda överjästa svensk-ölet kvar. Ett känt exempel är den traditionella Gotlandsdrickan (drikke, drikku). Maltet torkas med rök i en så kallad kölna vilket ger en rökig smak, och drycken sötas ofta med honung eller socker. Gotlandsdrickan används också för att göra drycken flipp som du kan läsa mer om här.

”För dricka skulle det vara för jämnan”

I den här dialektinspelningen från Fårö berättar Richard Östman (född 1904) om bryggningen av Gotlandsdricka:

Översättning

Intervjuare: Hur bryggde man dricka? Dricka, hur bryggde man det?

Richard Östman: Ja, det var en rätt stor procedur. Det var ett stort kar som lades .. kokades först enlag. Och ene, det skulle vara sådant där bär på, blå bär, mogna bär, på ene. Det gjordes det .. till smaken mycket också [enen förhöjde smaken].

I: Hur fick man maltet?

RÖ: Ja, den nu .. Det var av rågen. Man tog till exempel en 50 kg råg och det hälld- .. lade man i en stor bonn [ett stort kar], och så var det vatten på det. Och så sedan när rågen grodde så att grodden .. de där groddarna, de blev ungefärligen en tum långa. Då skulle maltet tagas upp, och så sedan skulle läggas ut på ladulogen [tröskgolvet i ladan]. Det fick inte läggas .. Det var inte cement då, nej, utan det var av trä. Och då lades maltet i en sådan där rund hög, (av) ungefärligen en sex sju tums tjocklek. Och så höljde de det med filtar och täcken och allt möjligt, så att maltet växte ut och (det) blev stora, långa ålar på, så det var precis som en torva (dvs. hoptrasslad hop), när de tog .. en tre fyra dagar. Då skulle det bros [gnuggas] sönder, maltet. Då lade man sig på knä runt omkring, en tre fyra, den där högen, och så brodde [gnuggade] man det med händerna. Och så sedan östes det upp i en säck, och så skulle det på kölnan [torkstugan]. Och så gjorde .. Det var en stor torkstuga som .. själva äriln, den var omkring två meter i fyrkant. Och där var en stor eldstad inunder, med gångar som rök och eld gick under äriln, och så eldade man, och så gick man omkring en tre fyr- .. gånge- .. var tredje timme. Och så rörde man i det där med en stor gråolakå [glödraka]. Så man rörde fram och tillbaka. Och när .. När maltet blev s- ..torrt så att man kunde känna att man tuggade det under tänderna .. mellan tänderna, att det knäckte och så där, då var det just lagom torrt. Då skulle det .. Det kunde nog ligga ett par dygn under den där elden. Men elden, den fick ses efter nästan om nätterna med. Så jag visste mor och jag, när jag var barn, vi var ute i torkstugan ibland vid tolv ett om nätterna och lade in (bränsle). Det var aldrig någon fara, för elden kom sig aldrig någonstans under hela det d- .. Där var det gjort av sten allting. Och så rörde vi då ba- .. på äriln och maltet. Och så sedan, då östes maltet upp och så ställdes det, så att det fick lugna sig och värmen slogs ur .. gick ur det där igen. Så det tog kanhända en åtta dagar. Då skulle det malas. Då skulle maltet malas. Och det hade vi en .. någon handkvarn uppe på bryggarhusloftet. Där hade vi en handkvarn. Den står ännu, den där handkvarnen. Och där stod man, och så lade man i en näve var gång. Och så var där en pinna [pinne] i den där stora stenen som man stod och rörde runt (el. omkring). Och så där gick stenen. Och så passade man på och lade i mellan s- .. pinnen, när man kom så att det .. så .. s- .. ri- .. rann maltet ut kring stenen. Och det var en träställning som tog upp allt mjöl, och sedan öste man mjölet ut igenom en g- .. liten glugg i den ena sidan. Det var hemskt roligt att se alltihop. Och det blev j- .. det .. det finaste malt att brygga dricka av. Ja, mor, hon kunde ha ändå en hel sådan där stor maltsäck. Den var väl ända uppe på en .. jaja, en 50-60 kg var det väl i. Hon bryggde ju nästan .. ja, hon bryggde då väl en gång i månaden. Och då gick det åt omkring ett par kappar, som gick åt av malt var gång hon bryggde. För dricka skulle det vara för jämnan. Och allra helst dricka var det när det var skördetid. Då gick det mycket dricka åt, för det var sådan värme.”

 

Plats: Fårö, Gotland

Inspelat: 1981 av Kristina Hagren (ULMA Bd4158:B2).

Ölen eller ölet?

Öl är ett av få substantiv i svenskan med så kallat vacklande genus. Det betyder att ordet kan ha både n-genus och t-genus: ölen och ölet.

I de flesta fall går båda genusen bra:

Den här ölen var godare än den där.
Det här ölet var godare än det där.

När man talar om öl som 'ett glas öl' eller 'en flaska öl' används bara n-genus: Kan jag få en öl, tack!

Exempel på andra ord med vacklande genus: poäng, test, kaffe.

Läs mer

Frågelådan Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. på isof.se:

Öl, bira och bärs i svenskan


Öl
Ordet öl kommer från fornsvenskans öl 'dryckeslag, gästabud'. Öl kan vara besläktat med ordet alumen som är den latinska benämningen på kalium­aluminium­sulfat som sedan antiken använts som läkemedel och betmedel vid färgning.

Bira
Ordet bira, som är känt i svenskan sedan 1910-talet, kommer från tyskans Bier. Det tyska ordet kommer från forntyskans beuza 'öl' som i sin tur kommer från det indoeuropeiska bhews-, bheus- 'bryggjäst'.

Bärs
Bärs
, och verbet bärsa, började användas i början av 1900-talet och är bildat från det äldre bärjersöl 'bäjerskt, bayerskt öl'.

Läs mer

Honungsdricka och mjöd

Isof.se:

Lästips

Strese, Els-Marie & Tollin, Clas (2015). Humle. Det gröna guldet. Stockholm: Nordiska museet

Uggla, Arvid Hj (1960). Linné om öl och ölbrygd

Litteraturbanken.se: Anmärkningar om öl av Carl von Linné (1763) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Litteraturbanken.se: Historia om de nordiska folken Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. av Olaus Magnus

Nationalencyklopedin: Öl Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

von Hofsten, Nils (1960). Pors och andra humleersättningar och ölkryddor i äldre tider.

Johansson, Bengt W &Salomonsson, Anders (2000). Våra drycker: till vardags och fest

Thunaeus, Harald (1970) Ölets historia i Sverige. I: Från äldsta tider till 1600-talets slut och Ölets historia i Sverige. II: 1700- och 1800-talen.

Öl och mjöd under vikingatid Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. av Tommy Kuusela. I: Maltesen, nr 2-2014.

Röster från arkivet

Dalarna

Brygga tillgick sålunda: maltet slogs i ett stamfat kvällen för en brygd skulle ske, några byttor varmt vatten påhälldes. Detta kallades syfta maltet. Stamfatet övertäcktes och fick stå över natten. På morgonen påfylldes uppkokt vatten till stamfatets brädd. Sedan det dragit någon timma östes det ur stamfatet och maltet togs upp. Nu iordningställdes bryggbunk, en trefotad träbunke med trumma och knapp. I bunkens botten lades ett skift av den förut omtalade humlen eller härvorna, häröver lades mäskslarva, ett stort skynke som nådde upp ett stycke utöver bunkens kanter. Hit slogs nu mäsken. Vörten koktes upp i bryggkitteln. Vid kokningen östes vörten på maltet i bunken och fick stå en stund och draga. Kitteln påfylldes ånyo. Då det började koka i kitteln öppnades bunkens trumma och drickat rann ner i en under stående så. Kitteln tömdes åter över maltet och fylldes ånyo. Drickat kallades söta. Kokningen företogs vanligtvis tre gånger och fick för varje gång passera maltet. Vid sista kokningen tillsattes från en annan kittel, vari humle kokats, det vatten som humlen kokats uti. Söta östes nu upp i ett ståndfat vari det fick stå och svalna. När det svalnat tillsattes något jäst. Sedan fick det stå ett par dagar och jäsningen påbörjade. Jästen tillvaratogs alltid och förvarades i en kruka eller bytta i källaren. När den blivit allt för gammal och sur uppnyades den med någon nypa rågmjöl. När drickat jäst tillräckligt avskummades skummet och drickat slogs i drickstunnan.

Berättat av: Anna Svensson (född 1859)
Plats: Älvdalen, Dalarna
Upptecknat: 1935 av Johan Frost (Uppsala, 8736)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.9 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Dalarna

Kvällen före brygden slog man vatten på det malda maltet och lät det stå på ett varmt ställe över natten för att sötna. Sedan rörde man om denna blandning, mäsken, med ett årliknande redskap, och så skulle man stöpa maltet, sjuda, slå kokande vatten på maltet som hällts i en bryggbunk, ett laggkärl på tre fötter, på vars botten man lagt halm, helst ärthalm, som gav brygden färg. Över denna halm lades ett bryggkläde, som gick upp till bunkens kanter. Detta kläde eller silduk var av grovt lärft, och i denna slogs först maltet. Sedan östes kokande vatten på maltet som fick stå och draga en stund, varefter vattnet, som nu blivit dricka eller vört, avtappades genom en tapp nere vid bunkens botten.

 

Denna första avtappade vätska var det uppskattade söt- eller vörtdrickat, som familjemedlemmarna skulle få smaka innan det blandades med sämre och jäst ilades. Ty proceduren med att slå i kokande vatten på maltet upprepades. Snåla husmödrar fortsatte denna stöpning så länge den avtappade vätskan hade färg av maltet, men i så fall blev brygden svag. Det som blev kvar i bryggbunken, sedan vörten silats kallades mäsk. Sedan vörten var frånsilad blandades den tillsammans och kokades, och sedan den blivit ljum, blandades humlelagen, som kokats särskilt, i densamma, varpå drickat jästades. En del husmödrar tog av en del av den första vörten i en bytta och jästade denna del. Sedan så vätskan kommit i stark jäsning, blandades den i den övriga vörten och alltsammans fick jäsa--- Istället för humle kunde också pors användas. Denna plockades på hösten eller sensommaren i myrkanter, torkades och behandlades på samma sätt som humle--- Efter jästens och också efter humlens tillsättande blandade man dessa ingredienser medels omröring med en stor slev eller skopa--- När drickat svalnat och börjat jäsa med fart, tappades det på tunna.

Plats: Boda, Dalarna
Upptecknat: 1935 av Erik H:son Nord (Uppsala, 8973)
Se hela uppteckningen Pdf, 6.1 MB, öppnas i nytt fönster.

Dalsland

Till de stora högtiderna skulle alla ha bryggt dricka. Vid de stora kalasen var det första arbete kokerskan hade att göra brygden. Hembryggt öl var en starkare sort av dricka, något annat öl kände man ej till. Drickat kallades och stundom ”öl”. Man talade om julöl som det bästa och spisöl som det sämsta eller svagaste drickat, så om surt öl och beskt öl. Om någon börjat ett företag som såg ut att gå bra kunde man säga »Ja, vi få väl se dä ä nytt öl å lite avdrucket«. Varmt dricka var gott i stark köld. Förkylning botades genom att koka upp dricka och blanda med honung och brännvin. Man skulle bjuda alla som kom på dricka. Den som inte bjuder på öldricka när han tunnar drickat, den bjuder aldrig! Drickebolle (ölskål) på bordet hade man alltid till helgerna. Senare användes stora porslinsmuggar som kallades dryckesstop och alla drack ur samma kärl.

Berättat av: Maria Aronsson (född 1865)
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1943 (Uppsala, 16140)
Se hela uppteckningen Pdf, 6.1 MB, öppnas i nytt fönster.

Gotland

Varmt dricka som förtärdes i stark köld gick under benämningen baul, även baulä, en gammal benämning. Ölet koktes upp och sockrades ganska mycket. Sedan ilades sönderskuren frukt och när denna blivit kokt småkakor i bitar, »kringlor, kransar och snibbar«. Baul serverades rykande het i kaffekoppar--- mycket gott.

Berättat av: Anna Nyström (född 1885)
Plats: Garda, Gotland
Upptecknat: 1948 (Uppsala, 19246)
Se hela uppteckningen Pdf, 5.4 MB, öppnas i nytt fönster.

Hälsingland

Varje gård bryggde i regel för sig själv, fastän det kunde hända någon enstaka gång, att man bryggde i lag några stycken.

Plats: Forsa, Hälsingland
Upptecknat: 1939 av Britta Dalheim (Uppsala, 13006)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.6 MB, öppnas i nytt fönster.

Jämtland

En säck korn lades i ett kar med vatten där det fick ligga och mjukas upp, hur länge minns jag ej. Sen togs det upp och fick ligga tills vattnet runnit av. Sedan bars den in i ladugården och tömdes i mältlaven. Där fick det ligga tills det började gro (mältas). Sedan bars det till bastun för vidare mältning och torkning. Jag minns ej så klart, ty det här skedde i mina barndoms- och uppväxtår, men troligen breddes det på bastulaven först för att uppvärmas, sedan breddes det ut igen för att torkas. De skulle vara mycket varmt i bastun så mor ville ogärna gå dit ensam. Det skulle röras om då och då så att torkningen blev jämn--- man lade maltet i en så och hällde på varmt vatten så det blev som tjock välling så fick det stå en tid--- det bryggdes i den inmurade kannan i ladugården och det silades i tvenne kar som kallades rostkar som hade tappar nere vid botten och stod på egna ben.

Berättat av: Anders Andersson (född 1867)
Plats: Revsund, Jämtland
Upptecknat: 1947 (Uppsala, 18961)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.9 MB, öppnas i nytt fönster.

Småland

När dricka framställdes kallades att brygga. Brygden förekom i brygghus eller bryggstuga, om det fanns någon sådan. Eller förekom bryggningen i köket. I mitt hem hade vi så stort kök så bryggningen förekom alltid där. Drickaberedning utan vörtning och rostning förekom, då hälldes maltet i en påse sedan det först stöpts och lades i en stor brygghusgryta med vatten att koka. Hur länge, det vet jag ej för det förekom inte så allmänt. Det vanligaste var att slå maltet i ett mäskkar, hälla litet varmt vatten på och så stöta och röra om ofta med ett röreblad. Jag minns att i mitt hem hade vi en stor potatisstöt och stötte med. Desto mera man stötte desto sötare blev vörten, sades det--- så länge vörten smakade malt, slog man på varmt vatten. Barnen brukade tycka om att smaka på vörten. Så sattes vörten över elden, att koka, och hälldes sedan i ett kar. När det blev lagom temperatur så jästades det. I ett kärl med vört blöttes en kaka av mjöl, vatten och jäst och hälldes i. När jäst började flyta ovanpå drickat sade man att det börjar jäsa.

Berättat av: Ebba Bååge (född 1890)
Plats: Höreda, Småland
Upptecknat: 1950 (Uppsala, 20560)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.9 MB, öppnas i nytt fönster.

Västerbotten

Man bryggde dricka ganska ofta. De, vilka hade lite kreatur, men voro mycket folk, många personer i hushållet, bryggde så att de hade dricka alltjämt. Då man bryggde om vintern tog man gärna med lite potatis i bryggningen. Innan potatisen användes, ställdes den ut ett tag så att den frös litet. Sedan stampades potatisen sönder och blandades med malten i karet. I karet hade man lagt av kornmaltet varöver man slagit varmt vatten. Detta fick stå och sötna och man rörde om däri då och då med en käpp. Sedan kokades alltsammans. Det påstås att en del kokade det aldrig, men hur det förhåller sig med det har jag inte fått klarhet om. De, som kokade mältningen silade den sedan genom rosten i den för det ändamålet särskilt avsedda bryggbunken med tre ben och med ett kors i bottnen. Bryggbunken var försedd med tapp varigenom drickan fick rinna ut. Korset i bottnen bestod av träpinnar och över det lades halm, helst fjolårshalm. Man slog vanligen mäsken fyra gånger genom rosten. Ofta var drickan klar redan efter den runnit genom rosten. Dricka bryggdes både med och utan humle. Humlen ansågs göra drickan friskare och bättre i smaken. Humlen sjönk genast till bottnen, men vid jäsningen flöt den upp. Bryggningen av dricka var vanligen fruntimmersarbete. Karlarna skulle bära in vatten förstås, och det var nog dem som hjälpte till något också, om de inte hade något särskilt arbete för sig.

Berättat av: Sofia Brodin (född 1865) och Lotta Dahlgren (född 1849)
Plats: Vännäs och Umeå socknar, Västerbotten
Upptecknat: 1934 av Ingrid Pettersson (Uppsala, 8188)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.4 MB, öppnas i nytt fönster.

Västergötland

Getporsen kallas med ett gammalt namn för älgkål, emedan älgarna äter denna växt vid tiden för parningen. Man håller för troligt att porsen inverkar på djurens brunst liksom älgtjurarnas stridslust. Känt är hur som porsölet, på den tiden sådant bryggades, var särskilt rusande, och berusade av sådant öl, ställde männen vanligtvis till vilda slagsmål.

Berättat av: Kristian Andrésen (född 1886). Hänvisar till äldre personer på orten, bland andra Sven Andersson (född 1838)
Plats: Långared, Västergötland
Upptecknat: 1951 av Linnar Linnarsson (Uppsala, 21232)

Västmanland

Den av gammalt på orten brukade maltdrycken benämndes dricka. Med öl menade man bättre och kraftigare brygd, som innehöll betydligt mera malt än vanligt dricka. Sådant bryggdes endast till de större högtiderna samt till särskilt festliga tillfällen, såsom bröllop och begravningar. Det kallades ofta julöl. Då man skulle brygga, höll man till i gårdens brygghus, som också tjänade som tvättstuga. Vid brygden använde man ett bryggkar. Det var liksom bykkaret ett stort laggkärl men användes uteslutande för brygd. Det placerades mitt på golvet, och genom att lägga ett vedträ e.d. under ena sidan fick man det att stå något på lute. Ur maltkaret, förvaringskärlet för maltet, tog man nu malt i lagom mängd och lade det i bryggkaret. Till en brygd dricka åtgick ungefär en åtting malt, till öl ungefär en halvtunna. Maltet täckte ungefär halva bottnen i bryggkaret. Nu slog man kylslaget vatten över maltet, dock ej mera, än som behövdes för att fukta det. Detta kallades att syfta maltet. Vattnet hälldes över maltet, för att detta skulle sötma och det sades då stå i stöpe. Det syftade maltet benämndes mäsk. Mäskningen gjordes kvällen före den egentliga brygden. Då och då rörde man med händerna om den fuktiga massan. Följande dag kokade man i pannmuren upp så mycket vatten, som man ville ha dricka. Vedträet under bryggkaret togs bort, så att karet kom att stå jämnt på golvet. Det kokande vattnet östes sedan över bryggkaret, och innehållet rördes om med ett årliknande redskap av trä, som kallades rol. Brygden fick nu stå orörd ett par timmar. Sedan mäsken sjunkit till bottnen, östes den tunnflytande vätskan tillbaka i pannmuren och kokades ånyo upp. Under tiden iordningsställde man i en rosttina/en roste. Till rosten användes råghalm, som man först slagit kokhett vatten över för att den skulle svälla och göra rosten tät. Halmen kallades rosthalm. I bottnen på rosttinan lades först några friska enriskvistar och ovanpå dessa rosthalmen. Ovanpå halmen breddes mäsken ut i ett jämnt lager. Sedan östes det kokande innehållet i pannmuren skopa för skopa över rosten. Efter att ha passerat denna rann vätskan genom hålet vid rosttinans botten ned i en stor kopparkittel. Det första var ej riktigt klart och östes därför tillbaka i pannmuren för att än en gång koka upp. Slutligen innehöll kopparkitteln allt drickat. Nu skulle det ännu en gång ösas tillbaka i pannmuren och koka upp. Drickat kallades nu vört. Under kokningen tillsattes nu ungefär en handfull humle. Mäsken, som låg kvar på rosthalmen, gavs åt grisarna, och halmen åt korna synnerligen gärna. Sedan drickat kokat en stund, östes det upp i bryggkaret, och sedan det svalnat, så att det endast var ljumt, tillsattes omkring ett kvarter bryggerijäst. Under jäsningen övertäcktes karet med ett lakan eller annat lämpligt tygstycke. Det kallades brygglakan. Vid jäsningen flöt humlen upp till ytan. Efter jäsningen östes drickat genom en fin sikt och uppsamlades i en så. Vid en ordinär brygd erhöll man två à två och en halv så dricka. Drickat var nu färdigt, och det återstod endast att lägga det i förvar i källaren. Där låg i en ställning en dryckestunna som rymde omkring 40 kannor.

Den vanligaste maltdrycken av gammalt var svagdricka. Bryggdes den stark kallades drickan öl, och när ölet bryggdes, skulle man vara mycket noga med rosten. Man bryggde dricka till jul och fick så juldricka, ibland även julöl, och innan slåttern kom, skulle man ha slåtterdricka.

Berättat av: Lovisa Jansson (född 1853)
Plats: Fellingsbro, Västmanland
Upptecknat: 1936 av Olof Norman (Uppsala, 9962)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.1 MB, öppnas i nytt fönster.

Ångermanland

Man kokade omkring 10 liter fint sköljda potatisar, öste dem upp i en träbunke och stötte dem till mos och blandade in en kanna vatten. Medan potatismoset ännu var varmt, knådade man in rågmjöl och kornmjöl, tills massan blev hård deg, varefter den fick stå i tre timmar för att sötna. Under dessa timmar gjorde man i ordning rosten. Man lade enrispinnar nederst på botten samt därovanpå grön och god, men torr, havrehalm, vilken rikligt packades. I storgryta sjuder man vattnet kokhett och öste det ett varv över halmen i rosten. Halmlagen tappades ur rosten och östes i grytan, degen lades efter tre timmar även i och något mera vatten påfylldes, om man så ville. Alltsammans kokades upp i hast, och sedan östes hela massan över rosten. Sedan vörten passerat halmen för andra gången, således genom tappen och ner i ett andra, rent kärl, östes den över havrehalmen i rosten och fick återigen rinna genom tappen ned i det andra kärlet. Man fick ösa om halmlagen så många gånger man ville och om man tyckte att den syntes bli litet dricka, hettade man något mer vatten och ökade ut lagen, som skulle bli dricka, till dess man blev belåten. Allt skulle vara rikligt genomsyrat. Humlen tillsattes efteråt i sån och fick vara där, tills man tunnade drickan. Jäst tillsattes när drickeslagen kallnat till handvarm. Det hände, att man fick stiga upp mitt i kalla och mörka natten för att ge jäst i dricka. Man skulle sänka ner handen i drickes-sån, och när det kändes som en sval ring omkring handleden tillsattes jästen. Sån överlades och fick stå över till dess att innehållet jäste rikligt. Var det trögjäst, öste man om litet i massan i sån. Färdigt östes sedan det klara innehållet över till drickestunna, sedan man borttagit humlen.

Berättat av: Sofia Vestermark (född 1856)
Plats: Bjurholm, Ångermanland
Upptecknat: 1939 av Hedvig Johansson (Uppsala, 12318)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.7 MB, öppnas i nytt fönster.

Öland

En del fruntimmer voro mästare att brygga gott dricka, men åter andra, kunde ej få någon riktig kläm med sitt dricka, hur länge de än hållit på därmed. Smakade ungefär som ett slag för örat. Fränt dricka, vidrigt, bromlande, jästsurt, som bränd ugglelort m.m. Gott dricka bör ha hög och klar, samt fyllig och stark smak.

Berättat av: Gotthard Sjöman (född 1869)
Plats: Ventlinge, Öland
Upptecknat: 1950 (Uppsala, 20764)
Se hela uppteckningen Pdf, 5.1 MB, öppnas i nytt fönster.

Uppdaterad 08 december 2021

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.