”Med öl menade man bättre och kraftigare brygd”

Den av gammalt på orten brukade maltdrycken benämndes dricka. Med öl menade man bättre och kraftigare brygd, som innehöll betydligt mera malt än vanligt dricka. Sådant bryggdes endast till de större högtiderna samt till särskilt festliga tillfällen, såsom bröllop och begravningar. Det kallades ofta julöl.

Då man skulle brygga, höll man till i gårdens brygghus, som också tjänade som tvättstuga. Vid brygden använde man ett bryggkar. Det var liksom bykkaret ett stort laggkärl men användes uteslutande för brygd. Det placerades mitt på golvet, och genom att lägga ett vedträ e.d. under ena sidan fick man det att stå något på lute. Ur maltkärlet, förvaringskärlet för maltet, tog man nu malt i lagom mängd och lade det i bryggkaret. Till en brygd dricka åtgick ungefär en åtting malt, till öl ungefär en halvtunna. Maltet täckte ungefär halva bottnen i bryggkaret. Nu slog man kylslaget vatten över maltet, dock ej mera, än som behövdes för att fukta det. Detta kallades att syfta maltet. Vattnet hälldes över maltet, för att detta skulle sötma och det sades då stå i stöpe. Det syftade maltet benämndes mäsk. Mäskningen gjordes kvällen före den egentliga brygden. Då och då rörde man med händerna om den fuktiga massan.

Följande dag kokade man i pannmuren upp så mycket vatten, som man ville ha dricka. Vedträet under bryggkaret togs bort, så att karet kom att stå jämnt på golvet. Det kokande vattnet östes sedan över bryggkaret, och innehållet rördes om med ett årliknande redskap av trä, som kallades rol. Brygden fick nu stå orörd ett par timmar. Sedan mäsken sjunkit till bottnen, östes den tunnflytande vätskan tillbaka i pannmuren och kokades ånyo upp. Under tiden iordningsställde man i en rosttina/en roste. Till rosten användes råghalm, som man först slagit kokhett vatten över för att den skulle svälla och göra rosten tät. Halmen kallades rosthalm. I bottnen på rosttinan lades först några friska enriskvistar och ovanpå dessa rosthalmen. Ovanpå halmen breddes mäsken ut i ett jämnt lager. Sedan östes det kokande innehållet i pannmuren skopa för skopa över rosten. Efter att ha passerat denna rann vätskan genom hålet vid rosttinans botten ned i en stor kopparkittel. Det första var ej riktigt klart och östes därför tillbaka i pannmuren för att än en gång koka upp. Slutligen innehöll kopparkitteln allt drickat. Nu skulle det ännu en gång ösas tillbaka i pannmuren och koka upp. Drickat kallades nu vört. Under kokningen tillsattes nu ungefär en handfull humle. Mäsken, som låg kvar på rosthalmen, gavs åt grisarna, och halmen åt korna synnerligen gärna.

Sedan drickat kokat en stund, östes det upp i bryggkaret, och sedan det svalnat, så att det endast var ljumt, tillsattes omkring ett kvarter bryggerijäst. Under jäsningen övertäcktes karet med ett lakan eller annat lämpligt tygstycke. Det kallades brygglakan. Vid jäsningen flöt humlen upp till ytan. Efter jäsningen östes drickat genom en fin sikt och uppsamlades i en så. Vid en ordinär brygd erhöll man två à två och en halv så dricka. Drickat var nu färdigt, och det återstod endast att lägga det i förvar i källaren. Där låg i en ställning en dryckestunna som rymde omkring 40 kannor.

Den vanligaste maltdrycken av gammalt var svagdricka. Bryggdes den stark kallades drickan öl, och när ölet bryggdes, skulle man vara mycket noga med rosten. Man bryggde dricka till jul och fick så juldricka, ibland även julöl, och innan slåttern kom, skulle man ha slåtterdricka.

Plats: Fellingsbro, Västmanland
Upptecknat: 1936 av Olof Norman (Uppsala, 9962)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.1 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 2.1 MB)