”En fäbodjäntas arbetsdag började i regel vid femtiden på morgonen”

Fäbod eller fäbodställe benämnes i folkmålet ”boer, boene eller boaställe”. Med vall eller boavall menas huvudsakligast det område varje enskild ägare har i ett fäbodställe.

Före laga skiftet, vilket trädde i kraft (på denna plats) i början av 1880-talet, hade bönderna härstädes två eller tre fäbodar, mer eller mindre avlägsna från hembyn. De närmast liggande kallades för hembodar och de längst bort belägna utbodar eller också långbodar. Hade man ett tredje fäbodställe låg detta vanligen i mitten och kallades mellanbodar.---

Till förvaring av mjölkprodukterna funnos särskilda byggnader, varav först må nämnas källaren, vilken vanligast var förlagd under själva bostugan. I denna förvarades mjölken under den tid denna skulle stå och bilda grädde (stå å flöta). Mjölken silades upp i siltråg gjorda av urholkade aspstammar ungefär tre fot i längd. Dessa tråg sattes sedan på ett slags ställe som kallades mjölksteg.--- En till liknande hörde dit, och dessa båda fastsattes vid varandra medelst slåar med ett mellanrum lagom för siltrågets längd.

För att förhindra att mjölken förorenades av nedfallande skräp från källartaket, gjorde jäntorna ett extra tak över mjölkstegen av ”granlopar”, stora barkstycken av granstammar. På våren när tråden savade voro dessa lätta att löstaga från stammen. Dylika granlopar lades även till golv inne i källaren.---

Smöret förvarades även i källaren, men mjölkprodukter som ost och messmör fordrade mera luftiga förvaringsställen och härbret var ett utmärkt sådant, där även bröd och mjölvaror förvarades. Härbrena i fäbodarna voro byggda på samma sätt som sådana på bygden, ehuru mindre till formatet.---

Till ostberedningen fordrades stora kokkärl, åtminstone ett par större grytor jämte en kopparkittel för mesekoket. Mellan varje gång denna användes, skulle den skuras mycket blank inuti och jäntan lät den då stå ute, så att den sken som en sol. Underlät hon detta ansågs hon vara mindre renlig. Till mesekitteln hörde en stor visp, stor som en mindre kvast, tillverkad om våren av björkkvistar, när dessa löpte.

För att reglera mesekoket och förflytta de väldiga ostgrytorna vid elden användes ett redskap som kallades grytvind.---

En fäbodjäntas arbetsdag började i regel vid femtiden på morgonen. Hennes första göromål var att sätta fart på det eviga messmörskoket, vilket hon sedan vid alla tillfällen som gavs hade att se till och ombesörja att messan kokades ordentligt. Messkokningen skulle försiggå hela dagen samtidigt med att hon sysslade med annat. Så var det att gå till fähuset och första sysslan där var att rengöra golvet från spillningen. Därpå vidtog mjölkningen, vilken sedan skulle silas upp i siltrågen och ställas ned i källaren. Funnos spädkalvar skulle dessa ha sin morgonmjölk innan de fraktades till kalvhagen. Getmjölken silades upp och fick stå, tills jäntan kom hem från vallningen i skogen på eftermiddagen. Då deras morgonsysslor voro undanstökade var det tid att ”lösa”, dvs släppa ut kreaturen. Dessa fingo gå på fägården några minuter medan jäntan ”ropade efter” i fähuset och ställde sig iordning för vallningen, band på sig släkeskräppa, sömpåse mm. Vid sjutiden bar det åstad till skogen med kräken. Var det ett stort fäbodställe med många skällkor, blev det nu som ett pinglande av skällor och ett lockande och kulande. Voro kräken ”snälla att gå hem” om kvällarna behövde jäntan ej följa dem hela dagen i skogen, utan smög sig hem när de hade middag.

Sedan vidtog eftermiddagsarbetet. Detsammas viktigaste del var att förädla mjölken. På siltrågen i källaren skulle grädden (flötene) avskummas. Detta dock endast av föregående dags mjölk. Av denna kärnas smör två eller tre gånger i veckan efter omständigheterna. Kom främmande händelsevis medan kärningen pågick, blev densamma vanligen trakterad med kärnflöta.

Av den avskummade mjölken bereddes ost, som kallades skumost eller koost till skillnad från den vida förnämligare getosten. Ostämnet kallades ”tjäsmus” och var även det en delikatess varmed främmande trakterades. Ostarna lades upp på torkning i härbret.

Ett tredje slag av ost bereddes i fäbodarna, vilken kallades stekost. Innan ostvasslan, som kallades ”messa” kokades till messmör skulle den ”ystas”, vilket tillgick så, att den upphettades och tillsattes litet kärnmjölk. Därav bildades också ett slags ostämne som benämndes ”unnerstoa” och denna blandades sedan i vanligt ostämne vid beredning av stekost. Denna stektes framför brasan, så att den blev brun på alla sidor. Då jäntan därvid såg till osten, måste hon för hettan skydda ögonen med handen. Därav har uttrycket ”steka ost” uppkommit, när någon tittar mot solen och därvid skuggar med handen för ögonen.

Avkastningen av djuren vid fäbodarna kallades ”boamat”. Hämtningen av denna förekom ofta utan bestämda tider vid fäbodar som ej voro så långt borta från hembyn. Till utbodarna gjordes sådana resor tre eller fyra gånger under sommaren. Första gången var till midsommar, sedan till slåttern och skörden och så möjligen ännu en gång innan buföringen hem verkställdes.

Så var förhållandet under det sist förflutna århundrandet, 1800-talet. Därförut fraktades icke så mycket av avkastningen till hemgården. Bästa avsättningsplatser för dessa produkter voro Söderhamn och Falun, speciellt den senare på grund av gruvdriften.---

Lönen till en fäbodjänta vid omkring 1870-talet varierade mellan trettiofem och femtio kronor i kontanter och därav erhöll hon fem kronor i städja, vilken uppgjordes någon gång på vintern. En sålunda städd bojänta gästade hemgården under påsk- och pingsthelgerna. Därjämte erhöll hon under sommaren ett huvudkläde eller ett förkläde. Hade en bonde haft samma fäbodjänta flera somrar å rad kunde hon dessutom erhålla ett klänningstyg på hösten, ja, det hände en gång att en bonde hade samma jänta i tolv år och då förärade henne en ko i gratifikation.

På hösten när jäntan överlämnade kreaturen skulle hon också ha en sk lillost, två koostar och två getostar.---

Det finns exempel på att en fullvuxen karl tagit anställning som fäbodjänta, detta till och med fler somrar i rad. Detta tilldrog sig i mitten av förra århundradet.---

Plats: Alfta, Hälsingland
Upptecknat: 1930 av Per Asplund (Uppsala, 2640)
Se hela uppteckningen Pdf, 9.1 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 9.1 MB)