Hushållsskolor – förmedlare av både gammalt och nytt

Hushållsskolorna fick en stor betydelse för matkulturen i Sverige. Det skriver Gustav Berry som forskar om lanthushållsundervisningen och utbildningen av lanthushållslärarinnor i Sverige.

Svartvitt fotografi. Gruppbild av sex kvinnor i vita förkläden och med olika hushållsföremål som kavel och rivjärn i händerna. Alla tittar in i kameran.

Elever i Uppsala hushållsskola år 1891. Foto: Heinrich Ost (CC Public Domain).

Som en del av 1800-talets revolution på det naturvetenskapliga området uppstod näringsfysiologin, vetenskapen om maten och kosthållningens betydelse för människan. De nya rönen om näringen spreds i ett första skede genom publikationer – hushållningsböcker – som presenterade dem tillsammans med mer handfasta råd om hur maten skulle tillagas. Tämligen snabbt kom dock bokfloden av hushållningslitteratur att ackompanjeras av utbildningssatsningar som på ett liknande sätt kombinerade teori och praktik. Dessa riktades primärt mot kvinnor och fick en fast form i skolämnet huslig ekonomi som förmedlades i olika slags hushållsskolor. Med skolornas hjälp spreds kunskaperna på en bredare front, vilket fick genomgripande konsekvenser för matkulturen i Sverige. För att hävda näringsfysiologin och den husliga ekonomins legitimitet ifrågasattes nämligen kvinnors existerande kunskaper och praktiker inom matlagning och hushållning hårt. Konsekvensen av detta blev att ett informellt kunskapsarv som kvinnor utvecklat och förvaltat genom muntlig tradering över generationer successivt ersattes av en mer generell matkultur som vilade på vetenskaplig grund. Denna text handlar om hushållsskolornas betydelse för att åstadkomma denna förändring.

Hushållsskolornas framväxt

Hushållsskolor är ett i grunden problematiskt samlingsnamn. Termen är historisk föränderlig och innefattar i själva verket en mångfald av högre och lägre skolformer samt temporära och fasta inrättningar. De första skolorna i Sverige som kan räknas till denna kategori daterar till 1860-talet. Deras syfte var att utbilda kompetent tjänstefolk för de högre samhällsklasserna. Mot slutet av seklet dök en annorlunda typ av hushållsskolor upp, de lärarutbildande institutionerna. Utbildningen av lärare lade grunden för en vidare expansion av skolor och skoltyper vid sekelskiftet 1900. Under det nya seklets första decennier etablerades en rad privata och offentliga inrättningar för att sprida kunskap i huslig ekonomi, som exempelvis vandrande skolkök, fasta skolkök i folkskolor och flickskolor, privata hushållsskolor samt husmoderskurser anordnade av folkhögskolor och hushållningssällskap. På relativt kort tid växte ett således komplext utbildningslandskap av olika slags hushållsskolor fram i Sverige. Det knöts stora förhoppningar till dessa inrättningar. Genom förbättrade kunskaper i hushållning och matlagning kunde hushållsarbetets status höjas och nationalekonomiska vinster göras. Därtill erbjöd hushållsskolorna en arbetsmarknad för olika slags kvinnliga hushållslärare. Hushållsskolornas många förtjänster attraherade en bredd av aktörer, från liberala kvinnorörelser som sökte nya karriärvägar för kvinnor till konservativa intressegrupper som önskade bevara könsarbetsdelningen i hemmen. En klokare hushållning vann inte minst gehör hos statsmakten som aktivt understödde och lät organisera olika slags hushållsskolor.

Förvalta traditioner och förmedla modernitet

Att hushållsskolorna vann uppskattning på så bred front talar om deras förmåga att svara mot en rad angelägenheter. Dessa inrättningar förvaltade både traditioner och förmedlade modernitet. Spänningen mellan dessa poler var högst påtaglig i det samhälle som under en hundraårsperiod – från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet – upplevde serier av stora och genomgripande omvälvningar av såväl ekonomisk, politisk, social och kulturell art. För eftervärlden uppenbarar sig dessa förändringar gärna som tydligt avgränsade epoker markerade av olika brott och språng. Den historiska verkligheten var förstås mer komplicerad. Långlivade strukturer, äldre mentaliteter och praktiker samexisterade och blandades med nya tankar och uppslag. Denna sammanblandning var högst uppenbar i hushållsskolorna. Samtidigt som undervisningen strävade efter att ligga i näringsfysiologisk framkant var traditionens prägel på läroplaner och skolvardag stark. Ett talande exempel är undervisningen i det som kallades kvinnlig slöjd. Detta ämne hade en stark ställning vid sidan av matlagningsundervisningen och genom det lärdes en stor del traditionsförankrade hantverk som vävning, spånad och linnesömnad ut. Att lära sig bemästra detta handarbete värderades lika högt som tillägnandet av de teoretiska kunskaperna i näringslära. Att elever i olika slags hushållsskolor började sin utbildning med att sy sina egna dräkter eller uniformer är talande för det praktiska och traditionsbundna handlagets aktning i dessa institutioner.

En förändrad matkultur

Vilka följder fick då hushållsskolorna och formaliseringen av kvinnors matlagnings- och hushållningskunskaper för matkulturen? Då den informella och erfarenhetsbaserade kunskap som traderats mellan generationer av kvinnor ersattes av formell hushållsundervisning i skolor förlorades många regionala och lokala nyanser i den bredare matkulturen. Genom spridningen av hushållslitteratur och kokböcker samt det ökade antalet läromedel, kursdeltagare och folkupplysningskampanjer ägde en standardisering rum. Samtidigt hittade givetvis en stor del av etablerade matkulturella preferenser in i de recept som tillagades i hushållsskolornas skolkök. Förändringen var alltså inte ensidig utan nyanserad och i någon mån motsägelsefull. Den präglades kort sagt av den förhandling mellan tradition och modernitet som utmärkte hushållsskolorna och det husliga kunskapsprojektet i stort. Det går dock att konstatera att den äldre matkulturens integrering i den moderna präglades av särskilda preferenser. Den samling av elevuppsatser från Fackskolan för Huslig Ekonomi som förvaras på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, och som utgör en av flera utgångspunkter för matkartan, erbjuder ett unikt titthål in i arbetet att kartlägga och selektivt vidareförmedla valda delar av en äldre och mer regionalt särpräglad matkultur; ett arbete som ägde rum vid en av många institutioner i den breda kategorin hushållsskolor.

Borgerligheten blev norm

Den utbildning som ägde rum vid hushållsskolorna bör förstås som en form av yrkesutbildning. För de allra flesta elever var yrket som väntade husmoderns, på landet eller i staden. Vissa av hushållsskolornas elever läste emellertid vidare till hushållslärare. I en tid då de kvinnliga utbildnings- och yrkesvägarna var få blev hushållsläraryrket begärligt. Konkurrensen om de begränsade utbildningsplatserna vid skolköks-, handarbets- och lanthushållsseminarierna i Sverige, där hushållsskolornas lärarkrafter utbildades, var knivskarp. För att komma in på någon av dessa lärarutbildningar krävdes höga skolbetyg, omfattande praktiska meriter, goda rekommendationer, hälsointyg och särskilda egenskaper. Hushållsläraryrket var således inte för alla och det var i synnerhet över- och senare medelklassens döttrar som kom att fylla dess led. Detta förstärkte en redan inbyggd logik i det husliga kunskapsprojektet – att de olika samhällsklasserna intog olika positioner och fyllde olika funktioner i spridningen av hushållskunskaper. Det fanns med andra ord tydliga sändare och mottagare i kunskapsförmedlingen. Hushållskunskapen formgavs och förmedlades av över- och medelklassen medan städernas arbetarklass och landsbygdens småbrukare befann sig på den mottagande änden. Dessa sistnämnda grupper var den husliga ekonomins främsta elever och genom den undervisning de mottog fostrades de att uppskatta och ta till sig de borgerliga ideal om hem, familj och arbetsdelning som låg inbäddad i hushållsläran. Standardiseringen av hushållskunskaper hade därför inte bara en geografisk dimension i så motto att den minskade den regionala variationen i kosthållning och hemkultur, den hade även en social dimension där borgerlighetens preferenser i mat, inredning och estetik blev normerande i de svenska hemmen under 1900-talet.

Uppdaterad 31 januari 2024

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.