Get

Uppskattat husdjur

Geten (Capra hircus) har funnits i Skandinavien lika länge som fåret och tros ha blivit vanligt under bronsåldern. Getens ställning som husdjur har varit stark, även inom nordisk mytologi i form av Tors dragare och geten Heidrun. Med kristendomens införande kom geten att betraktas mer negativt.

Trots att det är fler människor på jorden som konsumerar getkött än som äter nötkött har getköttet inte varit särskilt uppskattat i vårt land. Det är något som avspeglas i vårt uppteckningsmaterial. Ändå betraktas det på många håll i världen som en delikatess.

Getslakt vid Larsmäss

Här i landet hölls geten i första hand för skinnet och mjölken. Varje get ger ganska lite mjölk och kött och naturligtvis har man också tagit tillvara getköttet, men många tyckte att det hade en frän smak.

Getterna nyttjades så länge de mjölkade. De kunde därför leva 10–15 år. Bockkillingar slaktades inom en vecka, men kunde få leva upp till 20 dagar. En bock kunde få leva 2–3 år och skulle helst slaktas vid Larsmäss, i augusti, då köttet ansågs finast. Man kunde också föda upp en bock som slaktades som matsäck till slåttern.

Geten äter nästan allt som växer och har, liksom fåret, fötts upp på löv och kvistar.

Svacka och renässans

Geten har inte på samma sätt som de andra boskapsdjuren varit föremål för avel eller import av utländska raser. Intresset för gethållning dalade stort under slutet av 1800-talet.

I fäbodområdet och skärgården och bland nybyggare och samer har man hållit getter även i senare tid, något som många av arkivets uppteckningar vittnar om. Det var vanligt att flyttande samer förde med sig getterna till sommarvistet i fjällen och inhyste dem hos en nybyggare under vintern.

Det finns i dag en växande efterfrågan på getkött och även ett intresse av att föda upp bockkillingar, som på mjölkgårdarna annars saknar värde, nu som förr.