Får

Ull, mjölk och kött

Fåret (Ovis aries) kom till Skandinavien under yngre stenåldern, men blev allt vanligare under järnåldern. Det har hållits för såväl kött, som för ull och päls och har också mjölkats i mindre omfattning. Det fanns tidigt regionala variationer på olika får och ett flertal olika lantraser finns fortfarande bevarade, trots att man tidigt började avel med importerade raser. Lantrasernas många fördelar och ett aktivt bevarandearbete har gjort att de finns kvar. Får är goda landskapsvårdare som förr också föddes upp på löv.

Slaktades på hösten

Fåren slaktades vanligen på hösten, vid en ålder av 6 till 15 år. De skulle inte bli äldre än 10 år. En tacka som inte kunde betäckas, slaktades vid omkring 2 års ålder. En avelsbagge behölls vanligen i 3 år. Om den ansågs bra kunde den behållas i 6–7 år. Bagglamm slaktades efter fyra månader eftersom man bara ville ha en i varje besättning.

Fårkött till vardags

Fårkött var förr vardagsmat. Lår, och även bogar, saltades och torkades eller röktes till ”fårfiol”. Ett begrepp som fortfarande används och som egentligen är en skämtsam benämning på torkat fårlår som man håller mot bröstet medan man skär skivor. En fårfiol kunde passa både på festbordet och i matsäcksskrinet. Av köttrester gjordes korv och sylta/hack. Talgen var viktig. Den användes i korvsmet, till matlagning av alla slag och inte minst till ljustillverkning.