Lars Walkeapää

I en uppteckning berättar Lars Walkeapää om slakten av ren i äldre tid.

Slakt av ren

För de dåtida renskötande samerna var renköttet den allra vanligaste och viktigaste födan.

Under den långa fjällvistelsen gällde det att familjerna hade tillräckligt med livsmedel. Förutom de andra basmatvarorna som till exempel mjöl, gryn, kaffe och socker var renköttet ett av de viktigaste baslivsmedlen.

Familjerna konsumerade dagligen renkött och vanligt var att varje familj slaktade en matren ungefär varannan vecka under hösten och vintern. Större familjer slaktade ännu oftare.

Det var husbonden som skötte om renslaktningen i samråd med hustrun.

Sedan renen avlivats var första åtgärden att rista huden och snabbt snitta av matstrupen och med en knut hindra maginnehållet att förstöra tunga och renhuvud.

Därefter fortsatte slaktaren att rista huden och bellingarna med kniven. Efter ristningen flådde han huden med knytnävarna. När han fått bort huden, snittade han buken för att ta ut magen och tarmarna.

Därefter lösgjordes tarmarna från magsäcken och placerades på insidan av den fortfarande varma renhuden, tills hustrun kom och tog in dem för rensning och sköljning. Maginnehållet tömde han ut själv, därefter tog hustrun hand om magsäcken också för noggrann sköljning både in- och utvändigt. Efter rengöringen vände hon våmmen med insidan utåt.

Slaktaren, husbonden, ledade av benen från renkroppen med slaktkniven och placerade benen på insidan av renhuden. Det här gjorde han för att inte benen skulle frysa, innan han var klar med styckningen av renkroppen. Även renhuvudet hade han stoppat i renhuden.

Styckningen fortsatte och efter att halsen, bringan och bogarna skilts från den resterande kroppen, hälldes blodet i den nu av husmodern rengjorda våmmen, som sedan hängdes på en ställning för att frystorkas.

Efter att blodet tillvaratagits fortsatte styckningen. Nu lösgjordes sidorna från ryggen. All styckning skedde med enbart kniv. Slutligen ledades stekarna från bakryggen och därmed var själva styckningen avslutad.

Husbonden hängde upp allt köttet på en suonger, en särskild ställning, eller lät det ligga på snön, om det fanns snö, för att svalna.

Värt att notera är att familjens vuxna hunder aktade sig för smaka av det nyslaktade renköttet och hellre vaktade renköttet mot andra familjers hundar.

Med renryggen gick husbonden in i kåtan, ledade var kota för sig och ordnade ett färskt ren-köttskok. Medan husbonden styckat renen hade husmodern rengjort rentarmarna och kunde redan till det första koket göra blodkorv och även blodpalt. Det kunde också hända att hus-modern först vid ett senare tillfälle ordnade blodkorvskok.

Medan köttkoket pågick tog husbonden eller någon annan man i familjen in renens ben och huvud. Nu flåddes skinnet av renbenen och benen ledades, varvid märgbenen lösgjordes. Viktigt vid slakt av benen var att senorna togs tillvara. Det skedde innen benen ledades. Man lossade senorna försiktigt från benen och drog ut dem från musklerna. Det här var material till sentråden, som husmodern efter lufttorkning förfärdigade av senorna.

Även skinnet från renens huvud flåddes av och hornparet höggs lös från pannbenet. Nu var huvudet och benen klara för att kokas vid ett senare tillfälle.

Innan det pågående köttkoket var klart hade kåtafolket hunnit med att spåna bellingarna och med passande träpinnar spänna ut härnskinnet för torkning.

Husmodern för sin del hade hunnit med att rengöra och skölja nätmagen, calmmas och löpmagen, doggi, innan köttkoksmåltiden var klar.

Efter en renslakt njöt hela familjen av renköttskoket. Alla var mätta och nöjda. Även familjens hundar fick sin del av renköttskoket. Alla ben från renköttskoket tillföll nämligen hundarna.

Isof, Uppsala 40263:22

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300
    Uppdaterad 08 december 2021

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


    Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.