Honungen i kosthållet

Man har förr hört gamla personer tala om ”mjö” = mjöd, men på den tid detta hördes fick man ingen förklaring på saken. Mjödberedningen, som i enstaka fall tagits upp igen, har intet sammanhang med möjligen förekommande av tidigare datum.

Berättat av: Anton Segerström
Plats: Ål, Dalarna
Upptecknat: 1936 (Uppsala, 9618)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.6 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 3.6 MB)

Honung användes i kaffet och på smörgås samt på bröd istället för smör. Vidare till att brygga mjöd, mjö. Man vattnade ur vaxkakorna, sedan man framställt vaxet. Det söta vattnet fick stå och blev med och utan jäst mjöd. Det var nästan bäst utan jäst; sådan mjöd surnar inte så lätt. Det bryggdes huvudsakligen på hösten; det som möjligen gjordes till julen blev inte så gott.

Man strök rågmjöl och honung på stora finnar. Då mognade och läktes de fortare. På vanliga sår användes ej honung, däremot mot hosta och förkylning. Fordom var het kärnmjölk och honung det bästa som kunde tas vid förkylning. Vatten och mjölk, kokt, och honung var också bra.

Honungen förvarades i stora kopparflaskor, grytor och stenburkar, däremot inte i träkärl, som honungen tränger igenom.-- Några åtgärder för att honungen inte skulle försockras, vidtogs inte.

Berättat av: Abdon Svensson (född 1851)
Plats: Ödskölt, Dalsland
Upptecknat: 1937 av Carl-Otto Rosell (Uppsala, 10467)
Se hela uppteckningen Pdf, 944.1 kB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 944.1 kB)

Honungen fick man ur kakorna mest genom stötning och kramning. Till sist bryggde man mjöd på honungskakor.

Vaxet användes till mycket, till ljus, skomakarevax, ympvax och mycket annat.

Kunde vaxet användas till många goda ting, så var honungen ännu mer eftertraktad av folk i gamla tiden.

I riktigt gamla tider var honung det enda och goda äkta sötningsmedlet vid matlagning. Man hade honung nästan till allt som man ville ha god smak på. Istället för smör på bröd var mycket vanligt, det var riktigt högtid att få en sådan hånningssmörgås.

Vid sötning av brygd hade man honung. Min mormors mor född 1826, bryggde alltid mjöd som var så uppskattat och omtalat. Sedan efter hennes dagar vet jag ej om någon som har bryggt mjöd efter den gamla gotländska metoden. Mjödet var mycket finare i smak och godare än det allra bästa öl och blev därför oerhört uppskattat.

När knallar kom och sålde, då bjöd hon dem på mjöd. Då fick hon köpa för gott pris, billigare. Jag har ännu ett västgötatäcke som hon tack vare det goda mjödet köpte billigt av en västgöte.

När honung användes på sår var det för att få såret rent och därtill trodde man att den goda varan gjorde att såret läktes fortare. Vaxet hade man också för att skydda sår med.

Det absolut bästa man ansåg honung bra för, det var när förkylning och sjukdom härjade.

Mycket vanligt var att dricka honungsvatten.

Det allra bästa var skirad honung. Det gick så till att man lade kall honung i en blecksked och höll den över glöd, ljus och allra bäst över ett lampglas när det i senare tider blev lampor med glas. Man åt även kall honung. Till gröt hade man honung.

Senap till kokt kött blandades alltid med honung när man ej hade socker.

Honung blev därför en vara som alla rejäla hus ville ha, så bigård var det i prästgårdar och skeppargårdar där det var ordning och reda. Men det fanns även andra som hade bigårdar och sålde eller hade honung som bytesvara.

Berättat av: Josef Hjorter (född 1913)
Plats: Fide, Gotland
Upptecknat: 1969 (Uppsala, 27696)
Se hela uppteckningen Pdf, 918 kB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 918 kB)

Honungens användning var mångfaldig. Som sötningsmedel vid matlagning har den genom tiderna haft den allra största betydelse – särskilt vid tillagning av sk bimos, som bestod av lingon och rågmjöl, och nästan dagligen användes i hushållet till efterrätt.

Istället för smör på bröd har också honung använts. I mitt föräldrahem förekom oftast en skål med honung på kvällsmatbordet och man använde då icke smör på brödet. Ävenså sattes det ibland fram honungskakor på en tallrik, och var och en fick då taga för sig efter behag. Man fick då taga ett stycke på gaffeln samt suga honungen ur kakan. Men dessa kakor bestod av prima honung och måste vara helt fria från biyngel. Om någon först tog smör på brödet och bredde honung därpå, sade man i gammal tid, att han ”tvesovlade” och det ansågs glupet och ofint – ja nästan syndigt, ty endast ettdera borde det vara.

Vid brygd av sk bidricka med jäst, användes honung som huvudingrediens. Fru Ekholm omtalar, att man då tog det som var kvar i den tygpåse, man haft att skira honungen igenom. Hela påsen lades i vatten att ”dra ur”. Sedan kokades vattnet och skummades väl. När det var ljummet, lade man i jäst och lät så brygden stå och jäsa i 8 à 14 dagar. Bidricka förekom alltid som dryck vid tröskningen och det ansågs ”rensa halsen” efter allt logdamm. David omtalar att detta dricka kunde vara så starkt, att de tröskande mången gång blev ostadiga på benen. Det var måhända en reminiscens av vikingarnas mjöd. Direkt mjödbrygd har väl knappast förekommit på hundratals år – i varje fall inte i mannaminne. Valborgsmässoafton drack man förr ”märg i benen” med bidricka.

Berättat av: David Ekholm ("bikung")
Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1961 av Gunnar Skogsmark (Uppsala, 24656)
Se hela uppteckningen Pdf, 10 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 10 MB)

Slungning är en tämligen ny metod i Stora Malms socken (omkr 20 år). Förr skilde man honungen från vaxet genom att stöta sönder kakorna och låta dem självrinna genom en linneduk som placerades i närheten av spiselden. De rester som fanns kvar i duken, lades i litet uppvärmt vatten, där återstående honungen fullständigt sköljdes av vaxet. Sedan vaxet silats från honungsvattnet, tillsattes detta med jäst, humle och andra kryddor. Detta mjöd, som kallades honungsdricka, framställdes allmänt för omkr 20 år sedan och även någon gång nu för tiden. Det ansågs mycket närande och hälsosamt. Man drack också av det för att ”dricka märg i bena”, dvs för att bliva stark. Vaxet koktes i vatten och silades hett, då det ju är lättflytande. Vaxet användes till ljus, skomakarvax osv, honungen till sötningsmedel vid matlagning och bak. Under krigstiden användes den istället för socker i kaffet och istället för smör på brödet. Honung ansågs vara bra mot förkylning och hosta. Man värmde honung och vatten och drack detta varmt tillsammans med brännvin. Honungen förvarades på ett kallt ställe i en glasburk överbunden med papper. Då honungen försockrades värmde man den, varvid den återtog sin ursprungliga form.

Berättat av: A Fogelström (född 1871), P J Åkerman (född 1847) och Carl Persson (född 1855)
Plats: St Malm, Södermanland
Upptecknat: 1931 av Karl Åkerman (Uppsala, 3287)

När dom skattade bina, grävdes en grop och bekläddes med linnedukar, doppade i svavel och sattes på pinnar och sattes i gropen. Så tände dom eld på det och satte kupan över och alla bin dödades. Sen lades kakorna upp i tunna linnedukar och dessa knöts på käppar. Härigenom fick honungen rinna i kärl, som sattes under. Därefter slogs vatten på kakorna och frånsilades. Vaxen skirades och filtrerades. Man bryggde härligt honungsdricka med humle. Vaxen användes av skräddare att vaxa tråden med och att göra vaxstaplar (ljus) till julgranen.

Plats: Skepptuna, Uppland
Upptecknat: 1930 av Waldemar Palmblad (Uppsala, 2566:5)

Honungen skildes från kakorna genom att man lade kakorna i en tunn handduk, vilken man hängde upp över ett kärl. Man hängde handduken så nära spisen som möjligt. Innan kakorna lades i handduken tog man en tunnkniv och skrapade av locken på kakorna. Honungen fick så rinna. När den mesta honungen hade runnit ur, klämde man ur resten. Den honungen man klämde ur betraktades som sämre än den som fått rinna fritt och skildes från denna. Kakorna lades i vatten till urvattning. Det vattnet användes att brygga dricka av.---

Honungen användes istället för smör på brödet vid förkylning, då man blandade den i hett vatten.---

Det var ganska vanligt att ett par grannar hade bikuporna ihop. Det skulle ge bättre tur. Och en del hade större tur med bin än andra. Sådana kallades bikungar. En sådan kunde ha inte mindre än 40 el 50 samhällen.

Berättat av: Karl Lind (född 1846)
Plats: Borgvik, Värmland
Upptecknat: 1930 av Ragnar Nilsson (Uppsala, 2469:5)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.8 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 1.8 MB)

Då honungen skulle skiljas från vaxet, stöttes skuta sönder, och uppvärmdes något, dock ej så mycket att vaxet började smälta. Med blotta händerna kramades sedan det vax som på så sätt gick att få ifrån. Den tunna massa som därefter blev kvar, silades sedan igenom en snuta (en stickad eller av tyg hopsydd påse, 50 cm lång och 10-15 cm i diam) som klämdes på sidorna och vreds så att mesta möjliga honung utvanns. Kallades att sila honung.

Nya kakor åts merändels utan att silas en tid efter slakten. Slungning har ej förekommit innan ramkupor började användas. Det som vid silningen blev kvar i snuta, liksom det som urkramats med händerna kallades vaxkroter och smulades sönder, varefter det lades i kallt vatten och fick stå ett par dagar, varvid kvarvarande honung upplöstes i vattnet. Detta vatten frånsilades sedan och kallades honingsvann. Detta användes att utdryga mjölken med till gröt eller till spad vid bakning.---

Honungen användes mest istället för smör. Honung upplöst i öl, vari bröd nedsmulats kallades kallskål och åts med sked, utan något annat sovel.

Vid förkylning upplöstes honung i varm mjölk eller kaffe med brännvin, honingsgök. Mot förkylning användes även honung att glögga honing å brännevin, som tillgick så: man tog något honung och brännvin på en tallrik och satte över elden, och eftersom det blev uppvärmt rörde man så att honungen smälte ihop med brännvinet, varefter man tände över tallriken då spritångan brann med en blå låga, och drack av det.

Mjöd har ej framställts här i mannaminne, men hade man råd, blev julölet särskilt kraftigt, om det tillsattes med honung.

Honungen förvarades i sk lerkrukor, eller i förtenta kopparkärl.

Plats: Älekulla, Västergötland
Upptecknat: 1933 av August Svensson (Uppsala, 5699)

Mjöd tillverka gummorna på något enda ställe i min ”gröna ungdom”, ty jag minns att 1887 talte en gammal flicka från Vad, kallad ”Kulla-Lina”, om för min mor att hon, Lina, varit till mjölnars i Vad och blivit bjuden på mjöd eller bidricka, som det även kallades. Nu hade gummorna sina gamla recept och kokböcker till denna beredning och i en sådan gammal Gustava Björklunds kokbok, utgiven 1847, står ett recept på tillagning av mjöd, men där ingår endast en ”näve humle” till en sats om ”en kanna honung” och 9 kannor vatten och fru Väsström från Västerås, inflyttad till Kumla, hade nog lärt sig konsten. ”Men i gammelsin da´r”, som en gammal gumma sade, var mjödtillverkning mera allmän, när det fanns bin i varenda gård och torp-koja i hela socknen.

Berättat av: Axel Larsson (född 1877), Axel Johansson (född 1867), Frans Vesström, Vendela Johansson (född 1875) S Eriksson (född 1855)
Plats: Kumla, Västmanland
Upptecknat: 1935 av Axel Larsson (Uppsala, 8296)
Se hela uppteckningen Pdf, 6.3 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 6.3 MB)

Ljung, mörk honung = hösthonung, ljus honung = sommarhonung.---

Resterna av vaxet kastades bort, en del vax tvättades ur och användes tillsammans med honung till ”mjödet”.---

Honungen slogs på stenkrukor ”man måste röra om ibland så den ej skulle ”försockras”, man lade honung överst på en duk över sylten, då möglar ej sylten.

Berättat av: Theodor Gustafsson (född 1877)
Plats: Öland
Upptecknat: 1934 av I Källström (Uppsala, 7694)
Se hela uppteckningen Pdf, 427.8 kB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 427.8 kB)

Skira (sila) honungen gjordes i en grover lärftspåse, som syddes som en strut, mä två starke öggler i, å därigenom va trätt en käpp, som las över två stolskarmar, inunder påsen ställdes en stenkruka, sen plocka di de klara kakorna, de mosade inte sönder, bara bröt så så kakorna spräcktes, å di öste i mä sked då som va mosigt, di öste påsen full, sen fick de stå å självrinna, så länge dä dröp å påsen, feck dä stå orört på ett ställe där de fick vare ifre. Som di skirade honungen mä dä samme, när di nyss tagit den ur kupera, rann han så lätt, var det inte tid mä dä, så fick di ställa den i spisen å värma den, då kunde han bli seg så det inte ville rinna genom påsen, dä va då te att krama. Då tog di två stickor å höll på ömse sidor om påsen, började oppifrån och drog neråt, klämde åt rejält, å så flytta di på stickerna å hämtade tag, å stör ut så mycket honung de kunde. Det var självrunnen honung---

Sen stjälptes påsen ut i en kittel, å hade di mer så öses dä i påsen. När allt var gjort undan med första skirningen, slogs ett par tre skoper vatten på dä som va i kitteln å rördes om, å skiras genom påsen. Dä va ätterhoning (efterhonung), den var tunnare och inte klar, den togs först. En halv kopp efterhonung te att doppa bröd i va en god aftonvard, te att koka in päron i va han så bra, te att söta krösamoset å om en spädde i mer vatten, kunde man doppa gröten i den, en fick skövle (slösa) mer mä ätterhonungen , än med den rejäle självrinnande honungen. Den breddes på bröd, honingssmörgås, å tog att söta med istället för socker. Å när en fick bröstvärk, då koktes honung i silversked över en ljuslåga.

Efteråt gjorde di honingsdricke. Kallt vatten slogs på dä som ha vatt mä i skirningen, å andra vaxkaker som har sett tomma ut, men som kunde ha två eller tre celler som det var honung i. Allt hävdes i en kittel och fick stå och dra å en hällde av det första vattnet å slog på mer, så länge dä va nån sötma i, sen skirades vattnet och koktes, skummades noga innan vaxflagorna smälte, sän slog di upp det i en så, när det fått svalna la di i jäst och höljde över ett bakskynke. Där fick det stå till morgonen, då såg de efter om det hade jäst, och smakade om det var någon styrka i det. Då slogs det upp i krus och kopparkrukor. Jästen som var i botten aktade de sig för att få i kruset, då jäste det så det vart starkt och surt. Det som var på botten togs som degspad.

Berättat av: Emilia Karlsson (född 1862)
Plats: Drothem, Östergötland
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8311)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.8 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 1.8 MB)