Honungsbin och biodling

Människan har i alla tider hållit bin för att komma åt honung och bivax, och förr i tiden var biodlingen utbredd i hela Sverige.

Uppställda bland bikupor utanför ett hus i Stora Mellösa socken år 1905. Foto: Samuel Lindskog/Örebro läns museum (CC Public Domain)

Eftertraktade insekter

Honungsbin fanns på jorden långt före människan och honung har varit eftertraktad i hela mänsklighetens historia. De flesta tidiga civilisationer värdesatte honungen mycket högt och bin och honung betraktades som heliga. Honungen är en unik produkt som bina skapar genom sitt flitiga insamlande av nektar och som de sedan omvandlar till sitt vinterfoder. Den är söt och har smak efter de växter bina samlat nektar från. Honung har dessutom alltid betraktats som nyttig och används alltjämt inom folkmedicinen. Senare tiders forskning visar också att honungen har antibakteriella effekter. I det gamla Egypten, ca 2400 år f Kr, var honung den allra populäraste medicinen. Från denna tid härstammar de äldsta uppgifter som finns om biodling i kupor.

På många håll var det vilda bin som skattades på sin honung, ett ofta farofyllt arbete. Fortfarande finns det på flera håll i världen människor som ger sig ut på våghalsiga trädklättringar eller bergsbestigningar för att samla in vildhonung. Den anses ofta än mer smakrik och värdefull än honung från en biodling. Men egentligen kan man inte tala om vilda och tama bin, eftersom ett bisamhälle inte låter sig tämjas.

Biodling – en lång historia

Det europeiska honungsbiet (Apis mellifera) är en av fyra Apis-arter. I Europa har biodling med säkerhet förekommit sedan folkvandringstid. Det var inte bara honungen som var intressant, det enda sötningsämne man kunde hämta direkt i naturen, utan också vaxet. Även vax är en unik produkt som bara kan göras i ett bisamhälle. Bivax var i äldre tid en värdefull produkt, som hade flera viktiga användningsområden, vid matlagning, sömnad och skotillverkning och inte minst till ljustillverkning.

Under flera hundra år var biodlingen väl utbredd i landet, mest i de södra delarna, och i de medeltida landskapslagarna stadgades noggrant vad som gällde om man funnit en bisvärm i annans eller egen skog.

Svärmar fångades in och sattes i bistockar eller halmkupor. Bina har en naturlig drift att svärma när det blir för trångt i kupan. Då drar den gamla drottningen iväg med en del av bina i kupan, för att bilda ett nytt samhälle och nya drottningar dras fram i det gamla samhället. Genom att göra sk konstsvärmar, eller avläggare, och ge bina mer utrymme, kan man förebygga svärmning. Att göra avläggare var känt redan i det gamla Egypten.

Till att börja med avlivades bina varje höst när honungen skulle skördas. Slaktades, är det begrepp som används i de uppteckningar i arkivet, som beskriver hur biodling gick till i äldre tid. Man kunde också skatta kupan på en del av kakorna och lämna kvar några för binas övervintring.

En infångad bisvärm som överförs till en bikupa på 1940-talet. Foto: Oscar Färdig/Bohusläns museum (CC Public Domain)

Honung och socker

Troligtvis blev biskötsel mindre lönsamt när rörsocker från koloniernas plantager infördes i större mängd under 1700-talet. Man försökte på olika sätt uppmuntra den inhemska biodlingen genom att bla Vetenskapsakademien och Patriotiska sällskapet inrättade priser för biodling. Under 1700-talet kom två skrifter om biskötsel ut. Både Mårten Triewalds och Samuel Linneaus, bror till Carl, hade i sina handböcker utvecklat olika system för att skatta honungen, dvs ta ut honung och vax ur kupan, utan att bina tog skada. Det blev betydligt lättare att göra när man för ungefär 100 år sedan började använda den typ av standardiserade träkupor med ramar och vax, som fortfarande används. Med de tidigare förutsättningarna blev inte heller bigårdarna så stora.

När den inhemska sockerbetsproduktionen tog fart under senare delen av 1800-talet, rasade priset på socker, medan honung förblev en mer exklusiv produkt. Men under första världskriget och sockerransoneringen, blev honung och biodling åter intressant. Honungen betalade sig bra och det fanns stora möjligheter att göra sig en bra inkomst på honungsförsäljning. Många satsade på att bygga ut sina bigårdar med moderna kupor med ramar och vaxkakor.

Efter en nedgång i antalet bigårdar, har kurvan åter vänt upp och intresset för biodling är nu större än på länge. Binas viktiga funktion som pollinerare är något som uppmärksammas alltmer.

Fakta honungsbin

Honungsbin (Apis mellifera), eller tambin är en art i familjen sociala bin. Den odlas över hela världen för honung och vax samt som pollinatör.

Ett bisamhälle består av drottningen eller visen (fullt utvecklad hona), 10 000–70 000 arbetsbin (honor med outvecklade könsorgan) och under sommaren upp till 2 000 drönare (hanar).

Ett eget språk

Genom särskilda rörelser, så kallad bidans, kan ett arbetsbina meddela varandra om riktning och avstånd till och kvalitet på en näringskälla. Till exempel visar en cirkelformig dans att avståndet till blommorna är mindre än 80 meter, medan en dans i en form av en åtta innebär ett längre avstånd.

Röster från arkivet

Bohuslän

Hos sågverksarbetaren Anders Bengtsson, Käralund, Örgryte:

Åtta bikupor äro uppställda i bortersta delen av trädgården, för biens skull har man sått ett par trädgårdssängar med bovete, som de lära tycka mycket om.

Plats: Göteborg
Upptecknat: 1900 av Elin Ekberg (Uppsala, 29403:20)

Halland

Förr fanns det mycket gott om vilda bin, skogsbin. Den som fann en bisvärm i ett träd skulle, om han ville skaffa bina och det ej var på hans egen mark, anmäla fyndet för markägaren, och så delade de honungen. Men naturligtvis underlät man ofta att göra detta. Man brukade röka ihjäl sina bin med svavel.

Bihus kallades bikupa. Det vanligaste var bikupor av halm. Bottnen kallades bibotten och ingången fluster. Med skägg menas halmkanten ovanför flustret. I kupans tak finns ofta ett hål, genom vilket man matar bina. Det tilltäppes med en träplugg.

Bikuporna uppställas på bänkar eller pålar. Området däromkring kallas bihage, vanligen omgivet av stängsel. Under vintern täckes kuporna av en extra halmhatt (alltså tillsammans av två).

Plats: Enslöv, Halland
Upptecknat: 1931 av Ingeborg Efring (Lund, 1031)
Se hela uppteckningen Pdf, 30.4 MB, öppnas i nytt fönster.

Småland

Förr, när man hade halmkupor till bina, då slet man av en stor gren hundkäx och lade den dubbel flera varv och gnodde kuporna rena inuti med den. Det tyckte bina om och då gick de gärna in i kuporna. Det var en gubbe, smed-Jakob, som lärde mig det. Han bodde i Långemåla socken och hade mycket bin.

Berättat av: Hellevi Eriksson (född 1888)
Plats: Ryssby, Småland
Upptecknat: 1949 av Carin Haeggblom (Uppsala, 20207)
Se hela uppteckningen Pdf, 17.4 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Småland

Bitur och otur med bi trodde förfäderna fullt och fast på. Hos somliga människor trivdes bina så bra, svärmade och samlade mycken honung, hos andra vantrivdes bina, voro uhällia, sades det.

 

En person som hade tur med bi, kallade man bikung. Anledningen till tur med bi visste man icke. Hitta en bisvärm ansågs vara tur.--- Något särskilt att iakttaga för att få tur med bi var att inte snåla, när bin slaktades, utan ge fattiga och andra, som ingen bi hade, lite smakhonung. Dessutom skulle man se om bina väl, att hon inte svalt och frös ihjäl, bottna om kuporna på våren, eller om hon haft utsot mm.

Berättat av: M L Willstrand (född 1865)
Plats: Villstad, Småland
Upptecknat: 1932 (Uppsala, 5077)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.8 MB, öppnas i nytt fönster.

Uppland

När dom skattade bina, grävdes en grop och bekläddes med linnedukar, doppade i svavel och sattes på pinnar och sattes i gropen. Så tände dom eld på det och satte kupan över och alla bin dödades. Sen lades kakorna upp i tunna linnedukar och dessa knöts på käppar. Härigenom fick honungen rinna i kärl, som sattes under. Därefter slogs vatten på kakorna och frånsilades. Vaxen skirades och filtrerades. Man bryggde härligt honungsdricka med humle. Vaxen användes av skräddare att vaxa råden med och att göra vaxstaplar (ljus) till julgranen.

Plats: Skepptuna, Uppland
Upptecknat: 1930 av W Palmblad (Uppsala, 2566:5)

Uppdaterad 08 december 2021

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.