Honungsbin och biodling

Eftertraktade insekter

Honungsbin fanns på jorden långt före människan och honung har varit eftertraktad i hela mänsklighetens historia. De flesta tidiga civilisationer värdesatte honungen mycket högt och bin och honung betraktades som heliga. Honungen är en unik produkt som bina skapar genom sitt flitiga insamlande av nektar och som de sedan omvandlar till sitt vinterfoder. Den är söt och har smak efter de växter bina samlat nektar från. Honung har dessutom alltid betraktats som nyttig och används alltjämt inom folkmedicinen. Senare tiders forskning visar också att honungen har antibakteriella effekter. I det gamla Egypten, ca 2400 år f Kr, var honung den allra populäraste medicinen. Från denna tid härstammar de äldsta uppgifter som finns om biodling i kupor.

På många håll var det vilda bin som skattades på sin honung, ett ofta farofyllt arbete. Fortfarande finns det på flera håll i världen människor som ger sig ut på våghalsiga trädklättringar eller bergsbestigningar för att samla in vildhonung. Den anses ofta än mer smakrik och värdefull än honung från en biodling. Men egentligen kan man inte tala om vilda och tama bin, eftersom ett bisamhälle inte låter sig tämjas.

Biodling – en lång historia

Det europeiska honungsbiet (Apis mellifera) är en av fyra Apis-arter. I Europa har biodling med säkerhet förekommit sedan folkvandringstid. Det var inte bara honungen som var intressant, det enda sötningsämne man kunde hämta direkt i naturen, utan också vaxet. Även vax är en unik produkt som bara kan göras i ett bisamhälle. Bivax var i äldre tid en värdefull produkt, som hade flera viktiga användningsområden, vid matlagning, sömnad och skotillverkning och inte minst till ljustillverkning.

Under flera hundra år var biodlingen väl utbredd i landet, mest i de södra delarna, och i de medeltida landskapslagarna stadgades noggrant vad som gällde om man funnit en bisvärm i annans eller egen skog.

Svärmar fångades in och sattes i bistockar eller halmkupor. Bina har en naturlig drift att svärma när det blir för trångt i kupan. Då drar den gamla drottningen iväg med en del av bina i kupan, för att bilda ett nytt samhälle och nya drottningar dras fram i det gamla samhället. Genom att göra sk konstsvärmar, eller avläggare, och ge bina mer utrymme, kan man förebygga svärmning. Att göra avläggare var känt redan i det gamla Egypten.

Till att börja med avlivades bina varje höst när honungen skulle skördas. Slaktades, är det begrepp som används i de uppteckningar i arkivet, som beskriver hur biodling gick till i äldre tid. Man kunde också skatta kupan på en del av kakorna och lämna kvar några för binas övervintring.

Honung och socker

Troligtvis blev biskötsel mindre lönsamt när rörsocker från koloniernas plantager infördes i större mängd under 1700-talet. Man försökte på olika sätt uppmuntra den inhemska biodlingen genom att bla Vetenskapsakademien och Patriotiska sällskapet inrättade priser för biodling. Under 1700-talet kom två skrifter om biskötsel ut. Både Mårten Triewalds och Samuel Linneaus, bror till Carl, hade i sina handböcker utvecklat olika system för att skatta honungen, dvs ta ut honung och vax ur kupan, utan att bina tog skada. Det blev betydligt lättare att göra när man för ungefär 100 år sedan började använda den typ av standardiserade träkupor med ramar och vax, som fortfarande används. Med de tidigare förutsättningarna blev inte heller bigårdarna så stora.

När den inhemska sockerbetsproduktionen tog fart under senare delen av 1800-talet, rasade priset på socker, medan honung förblev en mer exklusiv produkt. Men under första världskriget och sockerransoneringen, blev honung och biodling åter intressant. Honungen betalade sig bra och det fanns stora möjligheter att göra sig en bra inkomst på honungsförsäljning. Många satsade på att bygga ut sina bigårdar med moderna kupor med ramar och vaxkakor.

Efter en nedgång i antalet bigårdar, har kurvan åter vänt upp och intresset för biodling är nu större än på länge. Binas viktiga funktion som pollinerare är något som uppmärksammas alltmer.