Aspsik

I våra arkiv finns en berättelse från Lisa Johansson i Vilhelmina som berättar om aspsiken:

En tid på sommaren det var vanligt i början av slåttanna, som man tog noten med sig och begav sig till Aspsjön för att fiska asp. Denna fisk sa folket att det gick inte att salta och spara. Det var att äta av denna fisk till mjölk, medan den var färsk. Jag minns min mormor säga åt oss barn, då vi hade ätit oss trött på fisk och mjölk: ”jett tjvungen eta fisken å mjölka å spara på annan mat till vintern”.

Då fick vi inte annat att äta, hur motbjudande det ändå var.

Aspen var små och hade små fjäll som lossnade lätt, därför fjällades den inte, utan man skar en skåra tvärs över fisken med en vass kniv vid buköppningen. Då lossnade allt innanmäte och då nöp man loss gälarna med tummen och pekfingret och då följde hela inälvorna med. Sen återstod bara att skölja fisken och den var färdig att kokas och ätas. Man åt då upp hela fisken med huvud, fenor, stjärt och ben. Nyfångat var denna fisk god. Det fanns också så mycket av denna fisk en viss tid på sommaren så det var bara att ta för sig, och genom att man inte brukade salta densamma var det att anordna en eller två fiskätarveckor.