Om bröd och bakning i folktron

Om det vid brödbakning under kakornas gräddning flög upp stora, mörka blåsor å dessa, sades det att man fick baka till begravning (dvs förningskakor) inom den närmaste tiden. Detta sades även då tjockare kakor under bakningen föllo ned i mitten, så att å desamma uppstod liksom en fördjupning.

Plats: Solberga, Bohuslän
Upptecknat: 1923 av Karl G Larsson (Göteborg, VFF717)

De gamla bakedagarne voro som ett slags högtidsdagar. Maten skulle vara något bättre än de vanliga arbetsdagarna. Det var mest pigorna i de olika grannstugorna som gjorde arbetsbyte. Man sjöng de nyaste visorna, berättade sagor mm under arbetet. Man hade ock tydor av vad som skulle ske medan detta bröd varade. Om den tunna brödkakan 'svepte sig' om kävlet (kaveln) skulle någon bekant dö 'svepas', innan detta bröd var uppätet. Om en bit av kakan fastnade i kävlet och rullades om detta sa man att det ”revade” och då skulle någon föda barn under tiden. Om någon av de bakande fick ett helt korn i sitt brödämne, skulle hon kasta det så att det råkade dörren så skulle den förste som gick genom dörren ha samma namn som flickans tillkommande.

Berättat av: Maria Aronsson (född 1865)
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1946 (Uppsala, 17784)
Se hela uppteckningen Pdf, 6 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 6 MB)

Råkar det till att bli 13 kakor i baket, så blir det träta i huset, så länge något av samma bak finns i behåll.---

Om någon i stugan sjunger under det att brödbakning pågår, så blir brödet tungbakat (dåligt jäst).

Berättat av: Erland Edvardsson (född 1865)
Plats: Veinge, Halland
Upptecknat: 1920 (Göteborg, VFF117 s 5–6)

När mor bakte fick ej en enda dörr öppnas och kom någon till gårds måste man på ena eller andra sättet få i denna en dryck bestående av vatten och alun vari svavel doppats tre gånger och dessutom noga tillse att personen i fråga ej fick så mycket som en sticka med sig därifrån ty annars kunde denna förtrolla ej allenast det baket utan allt bröd som anrättades under årets lopp. Syster min fick nagga kakan, men det måste ske tvärs över kakan ej runt om för då fick hon en gång i tiden tigga sitt bröd. Råkade hon därunder sticka fingret i kakan var vi säkra på att få komma till begravning innan brödet var uppätet. När första kakan sattes i ugn, skulle den störta tre gånger i muren för att baket skulle lyckas. Och det var viktigt, ty så mycket bröd skulle bakas att det räckte till påsk, ty bröd och öl som stått över julnatten var drygare än annat, ju fler julnätter dess bättre. Det hände att gamla gummor i sina kistor förvarade bröd vilket de själva bakat som ungmör. Sådant användes som läkemedel för både folk och djur.

Berättat av: Man född 1820
Plats: Långaryd, Småland
Upptecknat: 1919 av Ragnar Nilsson (Göteborg)

Om en knôdde deg på en söndag så fick en inte tur med det. Det ”flög ôpp” och inni blev det inte annat än en degrand. Det hade kanske kommit något ont i bakugnen. Då skulle en ta ugnssopa och sopa i kors i ugnen. Minns att di passa på och gick till grannens vedbacke och stal tre stickor som låg vid stabben. När di kom hem så lades de stickorna in i ugnen och eldades upp. Då skulle ugnen vara bra igen. Främmande ville inte fruntimren gärna ha, när di baka eller kärna smör. Den som kom in kunde sitta och avundas och då gick det galet för en.

Mor satte alltid en täljkniv i locket på kärnan, när man skulle kärna. När hon hade den i smörkärnan så behövde hon inte att vara bekymrad för att hon skulle få grädden skämd. Eljest var di allt rädda för sådant. Di var ”mesunsamme” mot varandra.

Om midsommarnatten tog di dagg. Den gjorde di ”messommerjäst” av. Di tog daggen i ett lakan. Blanda mjöl i daggen och det blev jäst.

Berättat av: Matilda Ausgustsson (född 1863)
Plats: Trankil, Värmland
Upptecknat: 1938 av Ragnar Nilsson (Göteborg, IFGH4219)

Sedan man satt degen och rört ned ”drickajästen” som alltid användes till bak, strödde man ett lager med mjöl däröver och ritade ett kors däri, vilket troddes skydda mot ”förgöring”. Elaka och avundsjuka personer, vilka på alla sätt ville skada sin nästa och bla missunnade dem att ”baket bar sig”, troddes, om de kommo in på ett ställe innan degen ”korsats”, kunna förgöra den och så ställa om att ej baket blev bra. Man bakade alltid i stora ”ommar”, i vilken man, innan brödet sattes in, eldade ett par timmar med ”kastved”. Sedan rakas glöden ut i spisen och endast en liten hög med glöd och bränder fick ligga kvar i ett hörn för att kakorna skulle lôgas (bli bakade på översidan). Sedan glöden rakats ut och ”ommen” var sopad måste man skynda sig att sätta in brödkakorna, så att ingen främmande hann komma in innan ”ommen” var fullsatt eller åtminstone någon kaka insatt, eljest kunde brödet bliva bränt och illa bakat. Det hände ibland, att medan moran höll på med att sopa ugnen, fick någon stå och titta i fönstret om det kom någon. Hände detta någon gång, fick den som stod och såg efter, gå ut och hindra den besökande att gå in på en stund, tills ugnen troddes vara färdig och brödet insatt, eller också kasta bakerskan i största hast in några kakor, för att ugnen ej skulle vara tom. Det var liksom en tävlan mellan husmödrarna vem som baka vackrare bröd än den andra, troddes att den senare blev avundsjuk. En sådan avundsjuka var tillräcklig för att fördärva baket och det var ej alltid det behövdes trollmedel härtill. Kom någon grannkvinna in på ett ställe där det bakades ”sista insäta” (sista brödet) skulle man alltid ge denna en ”bakekaka” med sig hem. Att byta ”bakebröd” eller ”bakekaka” finnes många ännu som göra. Kommer ej någon från grannstället på besök medan man bakar, får någon av barnen ”springa å med en bakekaka”. Ville brödet ej bära sig riktigt bra, särskilt ”småbröd”, sades att det kom ”retliga” personer som skulle äta av det. Då den första kakan sattes in i ugnen skulle den stötas emot ugnsmuren samt föras över elden, vilken som ovan nämnts, brände i ett hörn. Denna kaka kallades ”lôgkaka”. Om brödkakorna ”fallde på” (sjönka och ej blevo så tjocka som då de stod i ugnen) så betydde detta att brödet blev odrygt, men även att det kom någon ”retlig” på besök.

Plats: Gällstad, Västergötland
Upptecknat: 1936 av Albert Josefsson