Nödbröd

I ortens mål har ordet svagår betecknat missväxtår. År då skörden var bra omnämnas som godår. ---

Nödbröd kallades det bröd som tillreddes under svagår oberoende av vad det var gjort av. Som ersättning för mjöl har använts: skav, rovor, potatis, halm, vitmåssa och mäsk. Dessa ersättningsmedel användes årligen tills omkring 1850 härefter bara under svagår: sista gången som förekommit är 1868. ---

Bark: som födoämne för människor användes enbart tallbark=skav. ---

Barkens insamling och behandling: Slät furubark kallas gladbark och skrovlig grovbark. Att taga furubark kallas löp skavä. Man följdes åt i byalag till barktäkt, efter storskiftet 1846 tog man bark var och en på sitt. Träden fälldes med hjälp av yxa merendels hjälptes två man åt om ett träd de höggo från var sin sida, stubbarna blevo omkring en meter höga, man tog de slätaste och kvistrenaste man fick tag i, särskilt hedskog. Först efter att man fällt omkull det de ansågo sig behöva barkades träden, i detta arbete deltogo även kvinnorna. Ringar uppristades på ca 1 meters avstånd från varandra dessa gjordes med täljkniv. För att få lös skavu=barkstycket användes skavstjitu den var förfärdigad av järn ca 2 tum framme i eggen, som även slipades, skaftet var böjt ungefär som en träsked och slutade med en pipa i vilken insättes ett skaft. Värsta barken frånskiljdes i skogen. De avbarkade stammarna kallades skavlångur, de ansågos som dåligt byggnadstimmer och användes mest som ved. Innerbarken = skavä frånskildes omedelbart, härvid användes skavknäjven, den var gjord av en gammal lie. Barken hässjades i regel under tak där fick den torka ordentligt, om den hässjats under bar himmel och det regnade på den blev röd och ful. När (man) skilde på inner- och ytterbark lade man skavu över knä, ytterbarken skrapades bort med skavkniven denna fick ej slipas vass. Barken urlakades vid sjön eller ån härunder förvarades den i såar. Torkningen försegick i båstugun = bastu. Den finaste skaven fick man vid roten, de nedersta barkstyckena kallades barkasser. Endast den glada barken användes åt kreaturen, den fick torka i hässjor, sönderhackades lades i byttor i lag med halm.

Barkmjöl och barkgryn: Den torra barken hackades mycket fint med ackjärn = huggjärn på en stabb. Mjölet man fick kallades barkmjöl. Det har förekommit att man tillsammans malde bark och hela sädeskärven avhuggen ett stycke under axen sålunda en blandning av bark, korn, halm och agnar. --- Ovan nämnda blandning torkades först i bastun.

Barkbröd: Barkbröd kallades skavbrö, det utbakades till kakor och bullar = tjockbull samt gräddades i ugn. Barkmjölet utblandades med kornmjöl, rågmjöl och mäsk. Degen fick nödig seghet av rågmjölet, samt kokat linfrö, den saltades något men brödet var sött, det förvarades vikt över en brösticka i härbrä. ---

Bröd av andra nödbrödsämnen än bark: Det var särskilt råg som uppblandades med ax och halm, mjölet kallades rumjöl, degen tillreddes som för vanlig tunnbröd, som bindämne i eller sega hade man avkok på linfrö, brödet utbakades så tunt som möjligt var.--- Av mäsk bereddes mäskbrö, degen gjordes av mäsk, rågmjöl användes under utbakningen. I övrigt har bröd även beretts av havremjöl.

Till slut ett par historier berättade av en nu 84 (årig) gumma i Nusnäs. Ovannämnda gummas gammbelmormor (mormors mor) har för sin dotter berättat bla följande upplevelse: hon mindes från sin ungdom då de på sju (år) i följd icke fått tillräckligt med korn utan måste äta barkbröd. Folket blevo så undernärda att de dogo i stora massor. Och de friska fingo bära på lik om söndagsmorgnarna till kyrkogården allt vad de rådde (så mycket de orkade). Ja de blev så svånger = utmattade så de ”årkä int kvidå inni tjörtjon =förmådde inte sjunga med i kyrkan.

Samma 84-åriga gummas farbror kallad Mitjåls Lass var ännu vid 70 års ålder om somrarna i Stockholm och arbetade på jordbruk. Han blev härvid en gång tillspord av en ärrgubb=herreman hur de buro sig åt i Dalom när de kunde bli så gamla. Gubben svarade: Du ädd sku jätå bartjän å drick vattnä släckså ig, ädd du livå ivinnerligga. Men du jät för fett å dö drick fö sött, fö dö råtnär du sund livänndäs. (Du skulle äta bark och dricka vatten som jag, hade du fått leva i evighet. Men du äter för fett och dricker för sött, därför ruttnar du sönder levande.)

Berättat av: By A Andersson (född 1874)
Plats: Mora, Dalarna
Upptecknat: 1934 (Uppsala, 7328)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.8 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 2.8 MB)

Till lavbröd eller mjöl togs både renlav och granlav. Den rensades från jord och ris och så lutades den i två eller tre dygn i vanlig asklut. Man rörde om i laven varje dag. Sedan kramades den ur luten och lades i rent vatten och fick stå och draga så länge tills vattnet inte hade någon besk smak. Laven kramades väl ur och vatten byttes varje dag. Denna massa kunde sedan användas till soppa tillsatt med rötter och potatis eller till gröt eller välling med salt och mjöl. Om laven torkades och gnuggades fint och siktades samman med salt och kummin blev det rätt gott bröd så att laven skulle vara mycket bättre att blanda bröd med än bark sa min far men det var ett omständligt arbete med både bark och lav innan den kunde ätas.

Berättat av: Maria Aronsson (född 1865)
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1947 (Uppsala, 18872)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.2 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 3.2 MB)

I gamla tider, då det var nöd, hade man plockat hasselknopp (hasselns icke utslagna hängen) och lagt i brödet. Det hade Rudolf Österbergs mormor talat om att man gjorde nödåret 1868. En del hade rivit tallbark, men det var ej så bra som hasselknopp.

Berättat av: Anna Österberg (född 1886)
Plats: Lokrume, Gotland
Upptecknat: 1942 av Herbert Gustavson (Uppsala, 15394)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.1 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 3.1 MB)

Illermjölksgröt

Rötter av ”elemjölka” (eller illermjölk eller mönsk = mjölkört) torkades och maldes. Mjölet blev nästan vitt som vetemjöl. Av det kokades vanlig vattgröt.

Det berättas att en bonde var skyldig för skatt. Grannarna tyckte synd om familjen och tyckte inte att länsman skulle gå dit och kräva dem men han gick ändå. När han kom dit satt de och åt vit fin gröt. Länsman trodde det var vetemjölsgröt och tyckte att de kunde betala när de hade råd att äta så fin gröt. Länsman blev bjuden att äta av deras gröt. Gröten var besk och stark och länsman gick utan att bry sig om att kräva dem på skatten.

Berättat av: Signe Widholm (född 1892)
Plats: Bergsjö, Hälsingland
Upptecknat: 1930–60 (Uppsala 25517)
Se hela uppteckningen:

• Del 1 Pdf, 8.3 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 8.3 MB)
• Del 2 Pdf, 8.7 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 8.7 MB)

De ämnen som i Lits socken varit kända som utdrygningsmedel för mjöl äro: bark av tall och gran, rågax, kornax, ärterris, agnar, potatis och kålrötter. Lav användes också, sedan dåvarande landshövding Asplund lärt ut, att man kunde baka bröd därav, men det blev senare på grund av ett inträffat dödsfall förbjudet.

Även då det var bättre årsväxt och man fick säd på åkrarna, så användes det bästa till frösäd och till bröd endast smått, sämre korn, ---ofta utdrygat med bark. Åtminstone var detta fallet hos de fattigare familjerna.

På 1860-talet var det flera klenår i följd, och man fick äta barkbröd lite till mans. Men efter 1870 torde barkbröd ej ha förekommit. Det började upphöra i och med järnvägens tillkomst och undsättningslånen söderifrån. Man fick stora mängder ull att spinna och den spunna ullen lämnades sedan som ersättning för den spannmål man fick.

Även med höet åt kreaturen var det ofta klent beställt. Egentligen var det ju endast åkerrenarna som gåvo riktigt hö. För övrigt fick man ta, vad som växte på myrarna. Men detta räckte ej till utan man fick även använda småtall, granris och löv av olika slag åt kreaturen. Och detta förekom ej blott under klenåren, utan var regel och fortlevde långt efter barkbrödets dagar.

Bröd av granbark: Om våren, när det löpte, ansågs det vara lämpligaste tiden att insamla barken. Man hade inga särskilda gemensamma ställen för barktäkt, utan varje hushåll tog barken på gårdens egna skiften--- Man fällde granen och kvistade den. Sedan ravlade man av ytterbarken. Ravlet, det redskap som därvid användes, var ett slags barkkniv, bestående av ett knivblad med skaft i bägge ändar. Detta arbete med ytterbarken var det tungsammaste. När det var gjort, skar man med en kniv skåror runt trädstammen på ett avstånd från varandra av ända till 2 à 3 meter; dessa skåror förbundos sedan genom en skåra i trädets längdriktning. Därefter fläkte man upp barken med hjälp av ett redskap. Det liknade en träspade, alltså bestående av ett skaft som nedtill var utbrett till en skiva, något böjd för att passa efter träets rundning. Om det löpte lätt, använde man ofta endast händerna, åtminstone hade barnen, då de fingo följa med, inget annat redskap. På det viset fick man barkstycken som voro av en bredd lika med trädets omkrets och ända upp till 2 à 3 meter långa. Dessa stycken hemforslades. Efter hemkomsten upphängdes de i hässjor. Man bredde ut barkstyckena – detta för att de skulle torka bättre – vek dem på mitten och hängde upp dem, de kortare på de nedre roorna, de längre högre upp på hässjan. Detta arbete kallades att hässja upp barken. När den hängt en tid, fraktades den till bastugan där den lades på bastulaven och torkningen fortsatte med hjälp av eldning. När den var tillräckligt torr, fraktade man den till logen, där den tröskades med slaga, så att den krossades i småbitar, tömdes i säckar och kördes till kvarnen, och så fick man barkmjöl.

Brödbakningen: När man skulle till att baka av barkmjölet, måste man först ”vassdra” det för att få bort den beska kådsmaken.--- Man hällde därför vatten i ett kar och slog mjölet i. Där fick det ligga ett par dagar. Under tiden sjönk det ner till botten. Så tappade man av vattnet. Det fuktiga barkmjölet hälldes i baktråget, man satte till kornmjöl, och därav knådades en deg. Blev det för torrt, satte man till mera vatten. Som krydda användes salt. Därefter bakades bröd, ungefär så tjockt som vanligt pickebröd, i stora kakor, som vekos i sex.

Berättat av: Kristina Dalén (född 1849) och Brita Månsson (född 1854)
Plats: Lit, Jämtland
Upptecknat: 1931 av O. A. Gudmundson (Uppsala, 3469:1)
Se hela uppteckningen Pdf, 6.6 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 6.6 MB)

Det bröd som bakades av furumjöl kallades furubröd. Detta bakades som ojäst tunnbröd men icke enbart av furun utan med tillsats av potatis samt skägglav eller islandslav. Laven kokades först till en simmig välling. Sedan denna kallnat rördes den ut med furumjöl. Jäst användes ej till denna deg. Hade man något rågmjöl eller kornmjöl blandades detta i degen, emedan utbakningen då gick mycket bättre.

Ett annat slags bröd var halmbrödet, vilket också kallades grönbröd. Det bereddes av kornkärvar, som hackades av ända till bandet och sedan torkades i bastun. Efter torkningen fördes hackelsen till kvarnen och av det erhållna mjölet kunde man sedan baka tunnbröd, fast det var svårt att få det att hålla samman, om man ej kunde blanda i något riktigt mjöl.

Palt av målla. Man insamlade ogräsfrö, torkade och tröskade fröna samt malde det hela till mjöl. Av vatten och måll-mjölet gjorde man sedan en fast deg, varav man formade stora kulor, vilka utklappades och lades i kokande saltat vatten. Måll-palt var ganska närande.

Berättat av: Marta Lindgren (född 1844), Josefina Wikberg (född 1850),
Amanda Wikberg (född 1856), Edvard Lundmark (1869)
Plats: Arvidsjaur, Lappland
Upptecknat: 1934 av Agnes Enstrand (Uppsala, 7720)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.4 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 4.4 MB)

Berättat av 77-åriga Maria Boman (fd i Måttsund) rörande vad hon som 9-åring minnes från de hårda nödåren och vad man tillsatte i brödet för att utdryga det. –Vid julen, berättar hon, fick vi var sin limpa av grovrågmjöl att hushålla med under helgdagarna. Det var en läckerhet, som man ej nändes skära för tjocka skivor av. Den ville man skulle räcka länge. Fick man sedan till vardagsmaten någon kakbit av rent mjöl, så var det som ett sovel till det övriga brödet. Barkbröd och halmbröd var det bröd, som i vardagslag lades fram på bordet. Barken togs av tall eller björk, torkades tills den var riktigt mör, varpå den stöttes i ett tråg till småbitar och maldes sedan i någon kvarn till mjöl. Barkmjölet tömdes så i en tunna med sprund, på vars botten man dessförinnan lagt ett filter (av säckväv, handduksväv eller annat tyg). På barkmjölet slogs, för avlägsnande av den härskna smaken, kokhett vatten, och med mjölmassan, som stannat kvar sedan vattnet avrunnit, blandades mattmjöl (rågmjöl ur de ryska mattorna) eller av annat man hade, mer eller mindre efter tillgång, så mycket dock, i varje fall, att baket kunde hålla ihop dvs kunna utbakas. Gräddades så i ugn på vanligt sätt. Halmen som surrogat hackades först i hackelsemaskin, en lådliknande ränna med en lieliknande skärkniv.----Sedan halmen hackats i mycket korta bitar maldes den liksom barken till mjöl, som utan att genomgå barkmjölets filtreringsprocedur, blandades till en deg med sädesmjölet, bakades ut och gräddades, så var halmbrödet färdigt att ätas.

Mjölet måste under och efter det hårda året 1867 tagas från Ryssland. Det var de ryska mjölmattorna som inom dubbel bastväv rymde omkr 20 lisp = 170 kg rågmjöl och betaltes med 3 riksdaler pundet. Det taltes även om undsättningsmjöl, som av namnet måste vara skänkt från sydligare landsändar. För att komma i åtnjutande av detta fick folket tillverka slöjdsaker, skovlar, slevar, etc som de fingo överlämna till i byar och staden utsedda betrodda män. Dessa, som sedermera skulle auktionera bort sakerna och såmedelst göra pengar av dem för vederbörandes räkning, lämnade till dessa i utbyte av spannmål (varibland nämnes mjöl och gryn troligen även omalen spannmål) samt löfte om att få mer efter det att slöjdarbetena auktionerats ut.

Plats: Nederluleå, Norrbotten
Upptecknat: 1935 av August Nordström (Uppsala, 8389)
Se hela uppteckningen Pdf, 14 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 14 MB)

När inte korn eller ens havreblanda räckte till för brödfödan oaktat man också lagat iordning brånar eller svedjeland och skördat råg där, så skaffade man råg från Ryssland – om man hade några pengar att köpa för förstås. Men hjälpsamheten var stor under nödtider, så den som bara hade något av korn i bingen eller sädyrken, så delade han med sig till den som intet hade. Men i många familjer, särskilt där man hade många barn att mätta, hade man det svårt. Man fick, som det hette, fara illa. Ty brödet var ju den förnämsta födan. Det hette att brödet, det var ”bjälken i magen” och om de barn som hade röd och frisk hy på kinderna (voro röbrusta), sade man att de hade brödhy. Kom någon in i en stuga där man hade mer än vanligt många tenar i ”jällhyllan” i taket fyllda med brödkakor, då sade besökaren som så: ”Häa haa ni som möen guss välsignelse och grant brö”. Det bröd man hade var lån från himlen, från den gode guden, gusslån. Om det var så att någon slamsa till piga tappade av brödet i golvet, då ropade hon: ”Gu fölåte me, nu tappte ja brödkakan.”

Av sagesmännen kända genom egna minnen, deras föräldrars berättelser samt av skildringar av Magni Johanssons svåger Johan Magnusson i Ellanda Fotagård, som var född 1833 och dog 1917, uppgives att de ämnen, som veterligen i orten varit kända och använda såsom utdrygningsmedel eller ersättning för mjöl varit: bark, agnar, hösmulor, orensad säd med boss och damm och halmrester, varav man fick sk dråsabröd, hela ax, uttröskade och avslagna ax sk vippor, hasselknopp, hasselhängen, alknopp, björkhängen, ljungfröle dvs torra blomhylsor på ljungväxten, fingnuggad vitmossa, lav från träd och gamla trägärdesgårdar, syrblad och syrfröte, svinmålla samt diverse blad och blommor, som blandades i mjöl till grötkokning.

Berättat av: Magni Johansson (född 1861), Katarina Karlsson (1864),
Augusta Katarina Johansson (född 1864)
Plats: Öja, Småland
Upptecknad: 1937 av Axel Magnusson (Uppsala, 10364)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.9 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 4.9 MB)

Under nödåret 1867 blandade man bark av asp i brödet. Det året kunde man köpa vetemjöl i ryssmattor. Mattorna innehöll 18 pund mjöl. Från Tyskland kommo mattor med 17 pund rågmjöl.

Berättat av: Erik Mattsson (född 1848), August Jansson (född 1857), J A Lundmark (född 1874), K A Eriksson (född 1864), Johanna Mattsson (född 1850)
Plats: Alunda, Uppland
Upptecknat: 1933 av Julius Ejdestam (Uppsala, 5607)
Se hela uppteckningen Pdf, 10.8 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 10.8 MB)

I skärgården är det ingen nöd. Potatis finns i åkern och fisk i sjön, och bröd kan man vara utan.

Plats: Möja, Uppland
Upptecknat: 1930 av John Westin (Uppsala, 2639:2)
Se hela uppteckningen Pdf, 20.8 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 20.8 MB)

Meddelarens mor var med om att äta barkbröd – hon var född 1821. Man tog ”syregräs” (ängssyra: Rumex), tallbark, torkade potatisskal och rågmjöl, blandade tillsammans och torkade i en panna. Sedan maldes alltsammans på handkvarn, bakades till bröd och ”stektes” i panna. Ingen jäst. Brödet, som fick karaktären av pannkaka, kallades ”syregräsglopa”. ”Askegalter”. Av mjöl, salt och vatten rördes ”degtuller”, som stektes i kolen. Man tillgrep detta sätt, när man inte hann baka riktigt bröd.

Berättat av: Johan Hultquist (född 1860)
Plats: Millesvik, Värmland
Upptecknat: 1926 (Göteborg, IFGH709)
Se hela uppteckningen Pdf, 10.2 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 10.2 MB)

I bygder, där man hade underskott på råg eller av ekonomiska skäl måste hålla sig till billigare brödföda, blandades rågen med havre. Fick man 1/3 råg till 2/3 havre, blev det ett gott blandsädesbröd, men i skogsbygden fick man vanligtvis nöja sig med ¼ råg mot ¾ havre. Men ännu på 1880-talet förekom rent havrebröd, ja i enstaka fall så långt fram som på 1890-talet.

I bygder, där man hade lämplig jord för potatisodling, drygade man ut rågmjölet med potatis och potatismjöl. Ett sätt var att koka potatisen och att stöta den till mos för att vid knådningen blanda detta mos i degspadet. Potatisen underlättade jäsningen. Ett ännu bättre utdrygningsmedel var potatismjöl. Ej blott bönder i skogsbygden, utan också torpare, hantverkare och soldater mfl lät varje höst mala några tunnor potatis för framställning av potatismjöl. Vid beredning av sådant mjöl erhöll man ett sk gråmjöl. Som framgår av namnet var det grått till färgen, det var även lättare än den prima varan, ty det lade sig ovanpå det helvita mjölet i tvättkaret. En del gråmjöl användes färskt, det övriga torkades och användes som utdrygningsmedel vid kommande bak. I likhet med ärtmjölet underlättade potatismjölet degens och brödets jäsning samt gav därjämte stadga åt kakan, så att den ej föll ned under gräddningen. Potatismjölet var alltså ett gott medel till att hjälpa upp bakningen, särskilt sådana år, då man fått dåligt bärgad råg. Bröd med potatismjöl blev tjockt och grant, men det försvagade i viss mån rågsmaken.

Berättat av: Ida Svensson (född 1864),
Anna Lyrén (född 1878), Adolf Gustafsson (född 1880)
Plats: Larv, Västergötland
Upptecknat: 1950 av Linnar Linnarsson (Uppsala, 20646)
Se hela uppteckningen Pdf, 12.4 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 12.4 MB)

Dät kunde hända i gamla tider att vid svåra torkår att folket fick se till att få något att dryga ut säden med har använts hasselknopp, väl rengjord kvickrot, samt kumminris, gökbyxor/gullvivor och konvaljer, dässa ämnen gjordes iordning genom att tvätta dem i vatten samt att sjära å hacka dem mycket smott, samt torka dem noga å hårt, så var att blanda dätta med säd vad slag som fanns, samt mala ihop dätta mjöl på wäderkvarnar.

Bark till bröd fanns ej att tillgå här på södra Öland, män eneris mott hackat kunde ock användas till brödmjöl i blandning av mjöl till säd.

Berättat av: Gotthard Sjöman (född 1869)
Plats: Ventlinge, Öland
Upptecknat: 1949 (Uppsala, 19990)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.8 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 3.8 MB)

I mitt föräldrahem användes aldrig annat än kokt mosad potatis eller råriven potatis att dryga ut mjölet med vid bakning. Men det hände ibland när det var missväxt, att vi fingo ta havremjöl i brödet istället för rågmjöl. Under nödåren 1868–69 var det många här i trakten som drygade ut den lilla mjölsmulan de hade med hasselknopp, och en del tog gråbergsmossa, rensade väl, sköljde, kokade och hackade (i hackhon) och blandade i mjölet. Ett mycket gott bröd fick man av att blanda mjölet med islandsmossa, men förberedningen var mera omständlig. Man rensade mossan väl och sköljde den och sedan behandlades den som när man lutade fisk. Islandsmossan lades varvtals med björkaska och släckt kalk i ett laggkärl och fick ligga så en viss tid (men har ej kunnat få veta huru länge) och vattenlades sedan. När den skulle användas kokades och hackades mossan och blandades med mjölet. Rågen kostade då 30 kr tunnan och det var ej många här som hade råd att köpa sådan.

Berättat av: Ottilia Andersson (född 1881)
Plats: Svinhult, Östergötland
Upptecknat: 1950 (Uppsala, 20602)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.6 MB, öppnas i nytt fönster. (Pdf, 2.6 MB)