Hjortron, hemliga myrar och en lagom mängd socker

Hjortronplockningen är som att lockas in i skogen av ett skogsrå, tänkte jag en dag i somras när jag plötsligt tittade upp från marken och såg att jag gått längre och djupare över myren och genom skogen än vad jag tänkt. Jag borde vända, konstaterade jag. Sen såg jag små gula och röda prickar en liten bit länge bort, och så var jag på väg igen.

En kvinna står på knä och plockar hjortron.

Hjortronplockning. Foto: Emma Pettersson Juntti

Bara en gång har jag gått vilse, men lyckades ta mig till bilvägen och liftade sedan tillbaka till min startpunkt igen. Sen dess markerar jag noggrant var jag startat, och rekommenderar alla andra hängivna bärplockare därute att göra detsamma (hur väl man än tycker sig hitta i sina hemmaskogar).

Att plocka hjortron sitter djupt rotat i många av oss som kommer från de nordligare delarna av vårt land, och platserna är självklart hemliga. Detta var nog lättare förr, innan bilen kom in i bilden. Nu ser man att bären mognat på att bilarna står parkerade på alla möjliga platser, i diken eller på små skogsvägar. Själv ser jag till att aldrig ställa min egen för nära någon annans, med risk att möta en annan plockare på myren som kan tro att jag försöker ta över territoriet. Lagen om den egna myren, den går över allemansrätten från någon gång i början på juli till slutet av augusti. Annat kan det ha varit förr, när bärmängden var pålitlig och myrarna rikligt fyllda.

Filip Rombo från Malung, Dalarna (upptecknat 1938) beskriver:

Ingen enskild mark, var och en plockade bär var som helst i skogen. Man behövde inte heller tänka på att komma först, skogarna var stora och det fanns bär åt alla.

(Arkivnummer Isof, ULMA 1184, frågelista M132 om bär och frukter i hushållet)

Naturen förändras

Under de åren som jag varit ute på myrarna har jag anat en viss uppgivenhet hos de som minns hur mycket bär som fanns tidigare jämfört med idag. Det finns fortfarande i mängder på vissa platser, men på myrarna runt huset i den by där jag spenderat mycket tid under min uppväxt, och där min mommo (mormor) är född lyser hjortronen med sin frånvaro.

Göta Vikberg från Arjeplog, Lappland, berättar om folktro och förändringar i naturen (upptecknat 1963)

Om det snöar mycket på långfredagen blir det gott om hjortron följande sommar (…) gammal tro, men nu för tiden stämmer inte de gamla märkena, atomåldern har visst förändrat naturen.

(Arkivnummer Isof, ULMA 25278, frågelista M132 om bär och frukter i hushållet)

Klimatförändringarna påverkar såklart tillgången på bär. Hjortronet är känsligt i jämförelse med till exempel lingon, och myrarna är en utsatt plats både när det kommer till kyla, blåst och värme.

För mig är sökandet en del av lockelsen. Jag har inte samma behov som generationer innan mig att kunna lagra sylt och saft som ska räcka till hela familjen under vinterhalvåret. I min släkt tas hjortronen fram vid speciella tillfällen, och äts helst varma med hemmagjord glass och kaffe. Något recept på hur sylten ska kokas finns mig veterligen inte nedskrivet. Hjortronen sätts i en kastrull, och så tillsätts en lagom mängd socker, sedan kokas det en lagom lång tid och måttas upp i lagom stora glasburkar.

Prova Huldas recept på Hjortronkompott med vispad grädde (nedtecknat 1903, Norrbotten, Arkivnummer Isof, ULMA 29403:17)

Eller varför inte Annas Hjortron på buteljer (nedtecknat 1910, Arkivnummer Isof, DAUM 5244).

Multa, molta, myrbära?

I folkminnesarkivet går det att hitta många benämningar på detta åtrådda bär. ”Multa” är ett moget hjortron, ”blötlasker” är ett blött. ”Gubbemolter” är omogna bär och ”käringemolter” mogna. ”Molta” och ”multa” förekommer, såväl som ”myrbära”. Man kan höra ”hilla” om det talas meänkieli eller finska, och ”luomi” eller ”láttak” om det är nord- eller lulesamiska. Kärt barn har många namn. Säkert finns det många fler benämningar på detta Norrlands guld (för nog är hjortronet det riktiga guldet, inte ölet).

Läs mer om bärens benämningar på olika dialekter runt om i Sverige här: Bär i dialekterna

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300

    Om skribenten

    Porträtt på en kvinna med mörkt hår, glasögon och mörk tröja.

    Emma Pettersson Juntti läser till musei- och kulturarvsvetare vid Uppsala universitet och är praktikant på Isof.

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


    Gå till institutets webb: www.isof.se Länk till annan webbplats.