Min farmor var vegan och min mormor Waerlandist

Anna H Lundahl bär med sig en lång tradition av vegetarisk mat. Hennes far- och morföräldrar gick över till vegansk och vegetarisk kost i en tid då det var mycket sällsynt och ofta uppfattades som annorlunda och avvikande.

Jag växte upp i Göteborg under andra halvan av 1970-talet. Då var man antingen ”normal”, det vill säga åt samma mat som ”alla andra” – kött, fisk och ägg – eller så var man som jag vegetarian, det vill säga ”annorlunda”. Min farmor och farfar var veganer, vilket genomsyrade hela deras liv. Allt ifrån vad de åt till hur de valde att odla sina grönsaker eller vilka kläder de bar. Generellt sett var veganer mycket sällsynta på den här tiden. Ordet flexitarian var ännu inte ett ord.

Under min uppväxt kände jag ingen stolthet i att vara vegetarian, snarare upplevde jag att det fanns ett ifrågasättande av vad jag åt och inte åt. Med tiden har det förändrats och allt oftare har meningen “min farmor var vegan” blivit inledningen till många intressanta samtal om grön mat, hälsa, djurs välbefinnande eller frågor som rör vår fantastiska planets välmående. Därför kändes just meningen “min farmor var vegan” som ett självklart val av titel på min första bok, som nyligen lanserades.

Min farmor var vegan är genreöverskridande bok som inte bara berättar min familjs historia, utan också ger röst åt inspirerande människor från olika områden som i boken kopplas till mat. Och då främst vegetarisk eller vegansk kost. Dessa olika röster är, ibland politiska, ibland inte. Mina medförfattare i boken och jag tycker eller tänker inte alltid lika. Vi väljer inte heller att lägga samma sak på tallrikarna eller i grytorna. Tillsammans ger vi en bild av hur det gröna köket vuxit fram och belyser våra olika ämnen. Med respekt för varandras olika val. Under min resa med skrivandet av boken har jag haft samtal med många oerhört intressanta och kunniga människor som på olika sätt bidragit till ökad kunskap och förståelse.

En dag kom jag av en slump in på en sida på internet som fångade mitt intresse lite extra. Nämligen Matkult.se. Efter att ha rest runt en stund på sidan ville jag verkligen uttrycka min tacksamhet till de som skapat den. Det blev början på en resa som fortfarande pågår. Nu skriver jag här och Åsa Holmgren som arbetar med Matkult.se är en av mina medförfattare i Min farmor var vegan. Bara ett exempel på hur dessa möten sått frön som gror på olika sätt …

”Jag är köttvegetarian!”, sa jag lite skämtsamt till min vän Daniel som numera även är en av mina medförfattare. Eller var det han som kallade mig det? Ja, där minns vi olika, han och jag … Hursomhelst! Vi diskuterade det lite komiska i att det de senaste åren uppstått begrepp som fiskvegetarian och utifrån det uppfann vi ordet köttvegetarian.

Traditionellt har man kategoriserat kostval på generellt två sätt, normalkost och specialkost, där vegetarisk kost då har placerats under det vidare begreppet specialkost. Vilket i sig går att diskutera, men det tänker jag inte göra nu. När mina mor- och farföräldrar gick över till grön mat fanns parallellt med begrepp som lakto-ovo vegetarian och vegetarian även andra grupper inom vegetarianismen. Ett flertal människor, inklusive mina morföräldrar, var anhängare till en man som hette Are Waerland och dessa kallades Waerlandister.

I takt med att allt fler börjat äta mer grön mat av olika skäl har också nya begrepp som klimaterian och fiskvegetarian dykt upp. För mig är begreppen köttvegetarian och fiskvegetarian lika absurda. Att addera animaliska termer till ett ursprungsbegrepp som så tydligt utesluter både kött och fisk belyser delvis den begreppsförvirring som råder, men även på den felkategorisering som är vanlig. Kanske begrepp som fiskvegetarian och flexitarian även visar på ett större behov av inkludering? Begrepp och behovet av dem kan variera, beroende av om maten du äter en del av din identitet eller enbart ett kostval, men ett inkluderande förhållningssätt och respekt för varje människas kostval är alltid viktig.

Under många tider, så även i ett flertal länder runt om i världen i dag, har människor inte haft valet att välja vad de äter. Istället har de ätit vad de haft tillgång till. Parallellt har det existerat människor och rörelser som strävat efter att lyfta fram det gröna sättet att äta. Dessa människor har gjort det möjligt för oss som lever nu att i större utsträckning välja vad vi äter. Vissa av dem åt råkost eller levande föda, det vi i dag kallar raw food. I många fall har utbudet varit begränsat vilket “tvingat” fram kreativitet i köket, som lett oss till att vi i dag enkelt kan hitta inspiration på internet, i kokböcker och tidningar.

I det gröna köket har det gått från råvaror som mestadels var rotfrukter och baljväxter med rätter som under 70-talet bestod av hirslådor, linsgrytor och sallader. Till dagens stora utbud av färdigprodukter och stora tillgång av råvaror som möjliggör rätter från jordens alla länder.

Farmor torkade svamp och mjölksyrade grönsaker, det vi i dag kallar fermentering. Jag avslutar denna text med hennes recept på Honungsjäsmedel, en sorts surdegskultur, som går utmärkt till exempel när du vill baka ett härligt surdegsbröd.

Vårt matarv har satt tydliga avtryck på vad vi äter i dag. Väl värda att värna och inspireras av när vi allt mer behöver förhålla oss till maten som en bidragande ingrediens för en mer hållbar framtid- och ett härligt nu!

/Anna H Lundahl