Från stickelbär till krusbär

Ack, lilla Anna, hvad du är mig kär,
ditt ljusa hår i rika lockar faller,
din fina hy så hvit som grädda är,
din mun, en amorsbåge af koraller,
ditt öga som ett gullstänkt stickelbär.

Så målande beskrivs ett bedårande litet flickebarn av poeten och konstnären Ernst Josephson i hans diktsamling Svarta rosor, som publicerades 1888. Man får förmoda att lilla Anna är en grönögd skönhet, för stickelbär kan också vara gula, röda eller vita. På modern standardsvenska kallas dessa bär krusbär, på latin Ribes uva-crispa.

Stickelbär i Sverige

Ordet stickelbär är belagt i svenskt skriftspråk sedan 1630-talet, men är enligt Svenska Akademiens ordbok ”numera blott bygdemålsfärgat”. Det är inlånat från lågtyskan och motsvaras i danskan och norskan av stikkelsbær. Stickel betyder ’spets, tagg’ och syftar här på bärbuskens taggar.

De skriftspråkliga beläggen på stickelbär härrör från Sydsverige och Svenskfinland, men i dialekterna har ordet haft mycket större utbredning än så. I början av 1900-talet tycks det ha varit nästan allenarådande över stora områden, dels i västra och södra Götaland (inklusive Gotland), dels i Dala-Bergslagen, övre Dalarna och de östra delarna av Norrland från Gästrikland till Ångermanland. I Uppland, Närke och Värmland var det däremot krusbär, med varierande uttal, som dominerade. Västergötland, Östergötland och Sörmland uppvisar en mer blandad bild där båda orden verkar ha förekommit jämsides. Särskilt från Östergötland finns många belägg på att ludna bär har kallats stickelbär medan de släta benämnts krusbär. Även krusbär är ett lågtyskt lånord. Det började dyka upp i skriftspråket ungefär samtidigt som stickelbär, alltså på 1630-talet.

Ett fåtal belägg på stickelbär med betydelsen ’krusbär’ finns också från Jämtland och Västerbotten, men i Norrbotten verkar det ta stopp; vårt enda belägg därifrån är från Norrfjärden och avser inte krusbär utan havtornens bärlika skenfrukt. Däremot har ordet krusbär, uttalat med de karakteristiska lokala diftongerna, upptecknats i Piteå (kröusber) och Edefors (kreosber).

Ordet stickelbär förekommer i en mängd olika uttalsformer. Vanligast är stikkelbär och stekkelbär, med grav eller akut accent på förleden. Andra varianter är stittjelbär, stikklebär, stikklabär, stikkelebär, stikkelsbär, stikkebär, stikkerbär med flera.

Stickelbär bortom Östersjön

Stickelbär är väl belagt från alla delar av Svenskfinland, utom östra Åboland och västra Nyland. Av krusbär finns däremot bara ett fåtal spridda belägg i Ordbok över Finlands svenska folkmål, mest från Åland och östra Nyland. I dagens finlandssvenska är det ändå krusbär som är den normala benämningen på bäret, medan stickelbär anses vara både dialektalt och föråldrat.

I Finland liksom i Sverige kan stickelbär uttalas på flera olika sätt, till exempel stikkilbär, stittjilbär och stikkelbär. Där förekommer också kortstavighet i förleden, till exempel i Sibbo i östra Nyland.

I de estlandssvenska dialekterna benämns bäret stikkelbär eller stikkolbär.

Uppländska krusbär

Som redan nämnts förefaller krusbär vara den traditionella benämningen på krusbär i de flesta uppländska mål, vilket torde vara en del av förklaringen till ordets nuvarande status i standardsvenskan. ”Blott Sverige svenska krusbär har”, skrev ju på sin tid den landsflyktige Carl Jonas Love Almqvist, som var djupt rotad såväl i den uppländska myllan som i Stockholms bildade elit. Stickelbär med samma betydelse är belagt dels från Västland längst i norr, dels från Möja i Stockholms mellersta skärgård, där ordet dock uppfattades som föråldrat redan på 1930-talet. Ett fåtal uppteckningar från andra delar av landskapet vittnar om att stickelbär i vissa trakter snarare avsåg bär från en annan taggig buske, nämligen slånbär (Prunus spinosa).

Ernst Josephson var född och uppvuxen i en gediget borgerlig miljö i Stockholm och lär ha varit mycket fäst vid sin hemstad livet igenom. Därför är det en aning förvånande att han i sin dikt om lilla Anna valde stickelbär framför det mera närliggande krusbär. Kanske hade han snappat upp det förstnämnda ordet under sina sommarvistelser på Dalarö i Stockholms södra skärgård.

Krusbär mot stickelbär

Här och var i det sydsvenska arkivmaterialet kan man hitta kommentarer om hur standardspråkets krusbär har brett ut sig på bekostnad av dialekternas stickelbär. ”Benämningen stickelbär har under 1900-talet nästan helt utträngts av krusbär som att börja med var finare (användes av sockenherrskapen)”, observerade en upptecknare i Näshulta socken i Småland omkring 1960. En annan omständighet som kan ha bidragit till att benämningen stickelbär på många håll tycks ha fallit ur bruk är att odlingen av denna bärsort av olika skäl har minskat i Sverige.