Oscar Johansson

Något som man kan säga hade en ganska lokalbetonad karaktär var den i dessa trakter allmänt förekommande odlingen av de s.k. bondbönorna, som i regel odlades tillsammans med gråärtor. Odlingen av dessa sädesslag krävde s.a.s. en speciell teknik både vid sådd och skörd. Dessa baljväxter var tacksamma för en god jord på s.k. blålera. Många gånger ansågs det lämpligt att vårplöja den för ”bönera” avsedda arealen, och den del bönder t.o.m. plöjde ner det avsedda utsädet i varannan plogfåra för att sedan hackrensa emellan raderna, men vanligast var att bredså för hand och sedan harva ner bönorna med krokharv. Det säger ju sig själv att en sådan nedmyllningsmetod inte var så särdeles effektiv utan en hel del av utsädet blev liggande på ytan, i synnerhet som det ansågs synnerligen fördelaktigt att så bönorna å s.k. ”äckrera” 6 vallbrott. Men som det på gärdena var ganska gott om folk av olika åldrar och arbetsförmåga så fick dessa ge sig ut på de med böner besådda åkrarna, bemannade med käppar, som ej var spetsiga nertill. Gammelfarfars käpp var alldeles utmärkt. Utkommen på gärdet gick man i bredd och letade efter de bönor, som ej hade blivit myllade, och bredvid varje sådan stack man med käppen ett litet hål och sedan petades bönan ner i hålet, varpå lite jord myllades över och så fortsatte man åker upp och åker ner. Det krävdes ju ganska mycket arbetsfolk, för sådana odlingsmetoder, men gamla, som ej var fullt arbetsföra kom till användning samt skolbarn, som ej kände skolplikten alltför nödvändig, i de flesta fall gick man ju i skolan varannan dag. Och satte man sedan foten på efteråt, så hade man helt säkert bäddat för en ny planta. Och det kunde behövas, för inte var betingelserna så värst goda för en god skörd.

Den dåliga avdikningen gjorde att i synnerhet baljväxterna kunde bli ganska lidande av för riklig nederbörd, allra helst som man ansåg att bönerna skulle sås först av alla sädesslagen. Men om det blev god väderlek så kunde det bli rikliga skördar, och det blev ett foder, som var av stor betydelse i den tidens äggvitefattiga foderstater, både till människor och djur. Folk hade också iakttagit att en stråsädesgröda, som såddes året efter bönor, fick en mörkgrön färg. Att det var baljväxtens kväveupptagande förmåga, som åstadkom detta, kanske de ej förstod, men detta faktum utnyttjades på en del håll, i synnerhet om jorden var av god beskaffenhet, till ett slags växelbruk av bönor och stråsäd och då framför allt korn, utan någon slags användning av vallinsådd. Mångstädes hade det till följd att flyghavren vann ett icke obetydligt insteg i sådana fall. I synnerhet gynnades flyghavren, om baljväxterna på grund av dålig väderlek ”slog fel”.

Att bönor och ärter odlades tillhopa berodde nog på att de efter dåtida förhållanden på ett lämpligt sätt kompletterade varandra i olika avseenden. Bl.a. den grovstjälkiga bönan bar upp den långa ärtrankan, vilken alltså fick stöd. Hade man nu bredsått bönerna så var det sedan att vänta på skördetiden. När ”ögat”, platsen för grodden, blivit svart, så var tiden för skörden inne. Innan slåttermaskinen hade gjort sitt insteg, så skars baljväxterna med lie, och allra först skedde skörden med skära. Själv har jag varit med att ”slå” bönor både med lie och slåttermaskin. Efter varje vända med lien eller slåttermaskinen så skulle de slagna växterna upptagas. På senare tid användes en gaffel till detta arbete, men tidigare använde man sig av en krok, som hade samma fason som en gammalmodig skära.

Men hade man tagit av bönorna, så hade husmor att vidtaga sina åtgärder för det s.k. krakekalaset. Och på kvällen hade husbonden att tillse, om det ej var gjort förut, att krakemärren var iordningställd. Krakemärren, den ställning varpå bönerna skulle upphängas för att torka, bestod av ett antal spetsiga saxliknande ställningar, som inbördes sammanhölls av en längsgående slana i toppen, ”åsen”, samt en dito på mitten, en på var sida ”långband”. Uppefter denna ställning skulle en massa slanor, som ej var för slätputsade, resas. Avståndet mellan dessa var omkring 50 cm. När dessa slanor hade rests så uppsattes ca 2 fot från marken ytterligare en längsgående slana, s.k. ”strö”, för att förebygga att bönorna kom i beröring med marken.

På den tiden hade man ju ej tillgång till några väderleksutsikter i radio eller TV varför utsikterna i görligaste mån söktes utrönas genom väderspaning, och kvällen före något extra arbete, idkades det mycket intensivt. Vid tiden för bönskörden, som i regel kom senare än den övriga stråsädesskörden hade man ju hunnit in i september, hade solen ej hunnit visa sig förrän gårdens folk var uppe för att göra undan de dagliga sysslorna, innan krakehjälpen anlände. Denna bestod vanligen av samma personer år från år, och i regel hade de samma sysslor varje år. Sålunda kan jag nämna att vi i mitt hem här på gården hade en person benämnd ”Höttekalle” som alltid skulle lasta bönorna. Och hade det då kommit regn, så de var genomvåta, så var det inte det lättaste arbetet, som han skulle utföra. Det kan också nämnas, att han på grund av ett benbrott, som han råkat ut för i yngre dar och som hade spjälkats ihop av någon kvacksalvare, troligen med ett kasserat stövelskaft som stödförband, så kan man ju förstå att det var ett tungt arbete för gamle Höttekalle. Nåja, yrkesstolthet kan ta sig många uttryck, och nog var Höttekalle den förste som var framme vid gården på krakedagen. Och allt eftersom arbetsfolket anlände så skulle de in i köket för morgonkaffe, och det var nog inte värt att bereda sig till krakning utan att ha starkvaror att bjuda på, och tonen skulle anges redan i tidig otta.

Hästarna var redan intagna och selade av gårdens eget folk, så när kaffet var avklarat så bar det raskt ut på gärdet. I regel var det körvana skolpojkar egna eller grannens som körde. Fordonet, som användes, var alltid s.k. gåkärror, ty vagnar förekom inte, och kunde inte heller med fördel användas. I botten på kärran lades ett bastant rep, som med en ögla var fastgjort i bakre ”vränglan”. Den lösa ändan lades fast under hästens ”ryggstycke” under lastningen, för att när lasset var färdigt kastas bakåt, varefter lasset surrades. När skjutspojken kom hem till krakemärren, kördes långsides denna, surrningen lossades där bak på kärran och med hjälp av det fulltaliga arbetsfolket rullades lasset av kärran och krakningen kunde börja. Men redan då var kanske ett nytt lass färdiglassat och på väg hem och samma procedur upprepades i rask takt. Något söl tåldes ej.

Själva krakningen tillgick så att man drog loss ”lockar” ur det avvältrade bönlasset och dessa överräcktes till ”läggarn”, som skulle på ett visst sätt hänga upp dem uppefter de greniga slanorna så att bönstjälkar och ärtrevor undan för undan bildade ett vatten-avledande lager av lämplig tjocklek. Ganska snart kom man så högt, att man ej kunde stå på marken, och då fick man ta stegar till hjälp. När man kom tillräckligt högt upp, så fick någon av arbetsfolket gå upp på stegen och med händerna ta emot bönfången och lyfta upp dem till ”läggarn”. När man hade hållit på en stund på enda sidan så flyttade man över till den andra sidan av krakemärren. När man så även på denna sidan hade gjort färdigt en bit ända upp till åsen, så skulle det ”åsas”, vilket betydde att man med långformade bönfång, som slängdes över åsen, åstadkom vatten-bortledande lager som hindrade att regnet, som om höstarna kunde bli ganska rikligt, att tränga ner i underliggande lager och försvåra upptorkningen. Ja så fortsattes det undan för undan, om det så behövdes hela dagen – alltemellanåt avbrutet av efterlängtade kaffe- och matraster. Om vädret tillät, så avnjöts kaffet ute i det fria. En kaffegök för de som så önskade hörde alltid till ordningen, och ansågs som synnerligen arbetsbefrämjande.

När så hela bönskörden var upphängd på kraken, drog gårdsfolket en suck av lättnad och hade dagens arbete gynnats av uppehållsväder, var tillfredsställelsen så mycket större. Om det medhanns så vidtog en del efterarbeten bl.a. räfsningen. Ifrån min tidigaste barndom minns jag, att sedan räfsningen verkställts, så fick de som så ville, samla upp alla på gärdet kvarblivna ärt- och bönbaljor. Detta gjordes i regel av någon närboende lägenhetsägare, som använde denna möjlighet till att få foder för något får eller annat djur, som han annars haft knapert med vinterfoder till. Hur länge bönorna skulle hänga ute på kraken, berodde ju huvudsakligen på höstvädret, men i min barndom ansågs det som ett tecken på att vederbörande haft ont om fodret, om man hade plats i ladan, så att man kunde ta in bönorna före jul. Denna fördom kunde stå vederbörande ganska dyrt, för det hände mer än en gång att höst- och vinterstormarna rev ner hela bönekraken med gröda och allt, och blev det snöfall i samband med ovädret, så var det hela då inte mycket värt.

I allra äldsta tid så tröskades bönorna med slaga, men när hästdrivna tröskverk började komma i bruk, så började man alltmera tröska bönorna på detta sätt, även om vissa problem kunde uppstå. Bl.a. så kunde ibland bönorna bli så torra att fröna gick sönder i allt för stor omfattning, så att det kunde bli svårt att få utsäde till nästa år. När all tröskning var verkställd, och i regel skulle detta vara gjort före jul, så skulle utsädesbönorna handplockas. Detta var ju ett lämpligt inomhusarbete under mörka och långa kvällar på vintern, i synnerhet vid oväder, som förhindrade annat arbete utomhus. Vid ”bönplockningen” tömdes i regel bönorna upp på ett bord med en hemvävd filt som underlag för att inte de runda ärtorna i allt för stor utsträckning skulle rulla på golvet, vilket det hade viss benägenhet att göra, i synnerhet om det fanns småbarn i familjen.

Berättat av: Man född 1903
Plats: Kareby, Bohuslän
Upptecknat: 1969 av Oscar Johansson (Göteborg, IFGH6353:3-9)