Ärter

Ärter, och den välkända ärtsoppan, har funnits med i den svenska matlagningen i många århundraden.

Lång historia som foder och föda

Åkerärter eller gråärter och gula/vita ärter odlades åtminstone redan under vikingatiden. Det äldsta vittnesmålet är ett brödfynd från järnåldern som hittades under en arkeologisk utgrävning i Östergötland. Brödet är bakat på grovmalda åkerärter och tallbark.

Ärter odlades troligtvis i större omfattning under medeltiden då de omtalas i flera landskapslagar. Där framgår att ärterna odlas på åkern och ibland skulle ingå i tiondet som betalades till prästerna.

Brödet av ärtmjöl och tallbark bakades någon gång mellan år 500 f. Kr. och 1099 e. Kr. Fyndet gjordes under en arkeologisk utgrävning av en grav- och boplats i Skönberga, Östergötland. Klicka på bilden för att läsa mer på Kringla.nu. Foto: Sara Kusmin/Statens historiska museum (CC BY)

Gråärter

Gråärter (Pisum sativum) är en av våra äldsta kulturväxter och har odlats i hela landet. Man kan urskilja tre huvudgrupper från Norrland/Dalarna, Bohuslän och Skåne. Här har gråärter odlats långt fram på 1900-talet både till livsmedel och till djurfoder. Den har ofta malts till mjöl för bröd eller gröt.

Pelusker i norr

Norrut kallas gråärter på vissa håll för pelusker eller sandärter och är småfröiga och gråprickiga till svarta. Tunnbröd med inblandning av ärtmjöl har varit vanligt och ärtbröd är fortfarande något som bakas i både Dalarna och Jämtland, även om ärtmjölet idag kommer från gula ärter.

Böner i Bohuslän

De bohuslänska gråärterna har större frön som är brunprickiga. Gråärter kallas här för böner, brunärt eller gråärt. Det traditionella anrättningssättet är att koka dem cirka en timme, hälla på mjölk och äta spekesill till.

Bottor och puggor i Skåne

I Skåne har gråärtan också större frön. Den har framför allt odlats i Västra och Östra Göinge, Norra Åsbo, häraderna söder därom och även på andra sidan smålandsgränsen. Gråärter kallas buttor/bottor eller puggor. I vårt arkivmaterial är bottor den vanligaste benämningen. Puggor är mer koncentrerat till Göinge och kunde också användas om bondbönor. Ordet ”pugga” betyder groda och anspelar kanske på grodyngel, som till formen kan påminna om gråärter.

Bottorna användes främst till ”bottegröd”, som var en vanlig rätt i norra Skåne fram på 1930-talet. Bottegröden åts ofta vid särskilt krävande arbeten som slåtter eller tröskning. Ärterna blötläggs under natten och kokas sedan tillsammans med fett fläsk, som ofta var rökt. När fläsket är färdigkokt tas det upp och några potatisar läggs i. Ibland också en kålbit. Sedan mosas de, späs med kokspadet och serveras i en djup tallrik med drickablandning, en blandning av svagdricka och mjölk. Fläsket serveras på en tallrik bredvid, med senap till. Dagen efter steks bottegröden upp. Då har den stelnat och kan skäras i skivor och stekas med smör. Serveras med det kalla skivade fläsket till.

På senare tid har gråärtan upplevt en renässans. Den uppmärksammas av kockar och flera olika sorter har börjat odlas i större skala, bland annat i Dalarna och Småland, på Gotland och Öland.

Gul/vit ärta och trädgårdsärter

Den gula ärtan uppkom genom mutationer och korsningar ur foderärten. Den är mindre besk än gråärtan och lättare att bryta ner. Den gula ärtan tog därför över med tiden.

I vårt uppteckningsmaterial kan vi se att det är en brytningstid där både gråärter och gula/vita ärter används. Gråärtan används vid denna tid främst till mjöl.

De andra ärtsorterna har vanligtvis inte odlats på åker, utan i mindre omfattning i kålgård eller trädgårdsland och ätits färska, som sockerärter. Släpärt är en spritärt som man åt genom att doppa ärtskidorna i smör och sedan dra (släpa) loss fröna mellan tänderna.

Malda ärter

Fram till mitten av 1800-talet odlades främst gråärter, som man uppskattade för det kraftiga mjöl man fick av dem. Det värderades i Dalarna lika högt som rågmjöl. Ärtmjölet skattades också högt i Jämtland, Medelpad, Hälsingland och Västerbotten där det användes mer till festligare mat. Här bakas fortfarande en del tunnbröd på ärtmjöl eller ärtmjölsblandningar. Söderut betraktades ärtmjöl mer som en nödföda. Det blandades vanligtvis med andra sädesslag. Man bakade inte bara bröd på ärtmjöl, utan det användes också i gröt och pannkakor.

Idag vet vi att det är särskilt nyttigt att blanda mjöl från ärtväxter och säd, eftersom de innehåller olika slags aminosyror som kompletterar varandra och ökar proteinets biologiska värde.

Hela ärter

Hela ärter var en viktig del av kosten och torkade ärter var också en viktig del av naturalön, till exempel för statare. Författaren Jan Fridegård ger ärterna en betydande roll i sin bok Lyktgubbarna.

Ärter hela veckan. Eftersom torkade ärter är hållbara och lätta att transportera var de i äldre tid vanliga som skeppsproviant. På den här matsedeln för ostindiska kompaniets fartyg år 1766 finns ärterna med alla dagar i veckan. Klicka på bilden för att se hela matsedeln. Foto: Sjöhistoriska museet. (CC Public Domain)

Älskade ärtsoppa

Ärter med fläsk är en mycket gammal rätt som ätits i hela landet. Ärtsoppan, med eller utan fläsk, betraktades som vardagsmat. Beroende på konsistens kallas det också ärtvälling eller ärtstuvning. Fläsket åts ofta till ärterna och inte i soppan, som vi är vana vid.

Ärtsoppsmiddag 1940. Foto: Armémuseum (CC Public Domain)

I våra uppteckningar finns mängder av recept på ärter och fläsk. De är alla något olika, men börjar med att ärterna läggs i blöt, helst över natten, men åtminstone i några timmar. Gråärter bör förvällas i särskilt spad för att få bort den fräna smaken. Soppan kunde kokas på fläsket eller rimmat oxkött, men lika vanligt var att använda kött- eller fläskspad. Soppan eller stuvningen kunde också avredas med mjöl eller potatis, man ville gärna att den skulle vara simmig. Även risgryn kunde förekomma i senare tid. Mejram var den vanliga kryddan, men söderut används också timjan. Ingefära förekommer i flera recept. Andra grönsaker kunde också läggas i, som lök eller morot.

En torsdagsrätt

Att äta ärter och fläsk på torsdagar är en gammal tradition. Under den katolska tiden var fredag en köttfri dag och därför var mathållningen under torsdagen kraftig och ärter och fläsk eller annat kött, var redan då en vanlig rätt. Fortfarande idag serveras ärtsoppa just på torsdagar i många lunchrestauranger, skolor och hem. Att avrunda med pannkakor är dock ett senare tillägg i traditionen.

Ärtodling

Ärterna skulle sås glest i mitten april (Tiburtius, uppges från Småland). ”Ärterna äro räddare om näsan än om rumpan”, betydde att det går bra att så dem tidigt, men de kan frysa om man inte skördar dem i tid på hösten. De harvades ner och vältades. Sedan risade man åkern med ”ärteris”, som ofta var gran- eller tallris, så inte ärtrevorna skulle ha direkt markkontakt. När man skördade ärterna rycktes de upp med roten, sedan hängdes dom på stänger eller särskilda ställningar att torka.

Skörd av ärter i Stuveröd 1942. Foto: Bohusläns museum (CC Public Domain)

Ärter såddes också i köksträdgården eller på flera sängar i kålgården. Det var vanligtvis sockerärter, brytärter eller märgärter och de såddes med lagom avstånd, 5 à 6 cm emellan och stöttes sedan ned ett par cm med fingret i de små fårornas botten samt myllades igen med baksidan av krattan. När ärterna sedan började komma upp och blivit 1 dm höga, brukade man stötta dem med 75 cm à 1 m långa ärtsprötar.

Det första som tröskades var ärterna, eftersom de gärna angreps av råttor. Senast den 24 augusti skulle de ladas in.

Krakning med krakemärrar

I Bohuslän, där odlingen av både gråärter och bondbönor haft stor betydelse, och pågick i större skala långt in på 1900-talet, torkades ärterna genom ”krakning”, de hängdes upp till torkning på stora träställningar, sk krakemärrar, en procedur som finns noggrant beskriven i arkivens uppteckningar. En krakemärr kunde vara tjugo meter lång och sju meter hög och omges av stengärdesgårdar för att hålla djuren borta. Det var ett svårt och riskfyllt arbete att hänga upp ärtriset och överst satt oftast en som blivit specialist på området, i Västergötland kallad bönaso.

Krakning av gråärter och bondbönor på Tjörn år 1923. Foto: Bohusläns museum (CC Public Domain)

Göder åkern

Kunskapen om ärtväxternas förmåga att binda kväve till jorden och på så vis göda åkern, har funnits länge, vilket Linné bekräftar i dagboken från skåneresan 1749. Ärterna har en viktig roll i växelbruket, men kan inte odlas med för korta intervall. Minst 7–8 år bör det vara i växtföljden, för att undvika ärtrotröta och andra typer av rotrötor.

Vetet konkurrerade ut ärterna

Vid slutet av 1800-talet minskade ärtodlingen i landet. Det kan förklaras med den ökande veteimporten från Amerika. Ärtmjölet i pannkaksrätter och tunnbröd byttes allt oftare ut mot vetemjöl. Ökningen av potatisodling kan också vara en förklaring till att ärtodlingen minskade.

Idag odlas mest ärter för matlagning i södra Sverige. På 1940-talet kom de första industriellt konserverade ärterna och när djupfrysningen kom på 1960-talet blev det den vanligaste konserveringsmetoden för gröna ärter. Torkade ärter till ärtsoppa har hela tiden funnits i handeln.

Ärter i Kokboken

1 2 3 4 5 6

Ärtsorter i Sverige

Vetenskapligt delar man idag in ärten, Pisum sativum L, i sju olika grupper: brytmärgärt, brytsockerärt, foderärt, kokärt, märgärt, sockerärt och spritärt. Mellan 1850 och 1970 fanns mer än 210 olika ärter i frökatalogerna.

När POM (Programmet för odlad mångfald Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.) samlade in fröer 2002–2004, fick man in ett 60-tal olika sorter. De kallas lokalsorter eller arvesorter och finns idag i förvar hos Nordiska genbanken. Många har odlats länge på samma plats och kommit att anpassas efter lokala förhållanden.

Gamla sorter som nämns i institutets uppteckningar är Rättviksärt och Jämtlands gråärt. Stensärt nämns också, en sort som korsades fram utanför Norrköping på 1890-talet.

Språkligt om ärter

Ärter eller ärtor?

Ärter och ärtor är båda korrekta pluralformer. Ärter är pluralformen av ärt, medan ärtor är pluralen av ärta.

Ärter används främst som en kollektivbeteckning. Man tänker då inte på varje enskild ärta utan på mängden. Ärtor används ofta om man kan räkna ärtorna, t.ex. kan man säga att det ligger tre ärtor på ett fat. Man skriver alltså många ärtor men mycket ärter.

Är du ärtig?

Adjektivet ärtig 'snygg, piffig, sexig' är inte släkt med substantiven ärta. Istället kommer det från dialektordet ärta som betyder 'egga, jaga upp, reta'.

Oskyldig ärtsoppa?

Foto: Västergötlands museum (CC BY-NC-ND)

En av historiens mest kända ärtsoppor är den som påstås ha tagit livet av kungen Erik XIV.

Redan vid tiden för Erik XIV:s död år 1577 fanns rykten om att han blivit förgiftad, och på 1620-talet skrev historieskrivaren Messenius att Erik troligen hade förgiftats genom att någon blandat arsenik i hans ärtsoppa. När kungens kvarlevor undersöktes på 1950-talet hittade forskarna faktiskt stora mängder arsenik i kroppen, och man kunde bekräfta att han sannolikt blev mördad. Att ärtsoppa skulle ha med saken att göra tror inte historikern Dick Harrison, som kommenterar sägnen i ett blogginlägg Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.:

Men blandade man verkligen arsenik i ärtsoppa…? Med all respekt för soppan måste jag ställa mig tvivlande. Inga samtida vittnen omtalar ärtsoppa. (...) Det troligaste är att giftet blandades i vin.

En dag skulle husbonden få äta opp en halvspann maskätna ärter

De gifta lantarbetare som anställdes som statare hade till största delen naturalön och där ingick oftast torkade ärter. Det var en viktig del av deras kosthåll. Kraftfull mat för hårt arbetande kördrängar och mjölkerskor.

Jan Fridegård är en av våra statarförfattare. Han skildrar sin barndom i Uppland i romanen Lyktgubbarna (1955). De dåliga ärterna blir här den slutgiltiga anledningen till att hans far säger upp platsen hos den snåle bonden i Enköpingstrakten för att flytta till en plats på Katrinedals herrgård i Övergran.

”En ärtåker låg närmast skogen och den ledde hans tankar till husbonden. Den sista halvspannen ärter han fått ut av staten var oduglig, bara halvor och maskätna. Men husbonden vägrade att lämna ut bättre vara.

'Det blir att nöja sig med det som växer på gårn', hade han svarat och vänt ryggen till.

Det där satt kvar och stack till lite ibland. En dag skulle husbonden få äta opp en halvspann maskätna ärter. Om ett par veckor var det uppsägning – det var en tid då man plockade fram svinhugg till påseende.”

Längre fram i handlingen sitter föräldrarna på trappen och modern frågar fadern:

” - Har du sagt opp?
- Jajamen. Och ärterna fick han i sig med både mask och halvor.
- Så nu blir det att ut och åka i slankvickan igen.
-Ja, det ska bli skönt att komma ifrån….”

Röster från arkivet

Bohuslän

Såväl bondbönor som gråärter användes mycket i hushållen på den tiden. De förvälldes först i enbart vatten samt färdigkokades i kött- eller fläskspad, i brist på detta kanske lite ister eller fårtalg fick ersätta. Ibland, särskilt sommartid, kokades ärter och bönor i enbart vatten, lätt saltat, då man brukade äta dem tillsammans med mjölk. I det förra fallet hette det ”söböner” eller ärter, annars ”mjölk å böner”. Båda slagen var kraftig och närande mat men bönorna var ju med sina tjocka skal och kärva smak mindre begärliga samt ersattes så småningom helt av ärtena.
De gula ärtena – ”vitärter” – började först fram över sekelskiftet, och i ringa utsträckning, odlas i orten. De voro dock omtyckta på matbordet men man köpte dem hos handlarn, då di voro osäkra och besvärliga att odla. Av gråärtena finnas två sorter, gråbruna (s.k. ”raber”), samt grågröna, mycket större än vitärtena samt mycket goda att koka gröna på eftersommaren. Både ärter och bönor borde odlas på styv, god jord om de skulle bli bra, växta på ”lätt” jord blevo de tjockskaliga samt svåra eller omöjliga att koka mjuka.

Berättat av: Kvinnor födda 1857 respektive 1882
Plats: Ytterby, Bohuslän
Upptecknat: 1955 av Anders Carlsson (Göteborg, IFGH5854:18-19)

Fler röster från Bohuslän

Förr då de sådde vitärter var de rädda för duvor, för vart steg bonden tog sade han kommer de kommer de inte, och kommer de inte så kommer de ändå. Det menades nämligen att om duvorna kom så blev det inga ärter, och om de inte kom så blev det ärter.

Plats: Skredsvik, Bohuslän
Upptecknat: 1925 av Vera Jakobsson (Göteborg, VFF1123:1)

Ärter fick inte sås på torsdag, de skulle sås på ny utan blev de inte mogna alla på en gång, inte i nordanväder då blir de hårdkokta.

Plats: Tanum, Bohuslän
Upptecknat: 1921 av Johanna Fredriksson (Göteborg, VFF248:2)

Ibland så kokade vi både gråärter och böner och till dom åt vi brisslingar, det var små kryddade sillar.

Berättat av: Kvinna född 1872
Plats: Skaftö, Bohuslän
Upptecknat: 1956 av Ulla Ramel (Göteborg, IFGH5895:3)

Ärter och fläsk fick vi då också ibland men inte på bestämd dag.

Berättat av: Man född 1861
Plats: Björketorp, Bohuslän
Upptecknat: 1954 av Carl-Martin Bergstrand (Göteborg, IFGH5851:25)

Dalarna

Bönor voro kända redan i de äldstas levande barndom. De koktes, liksom ärter, tillsammans med kött eller fläsk till soppa, sod, men användes ej tillnärmelsevis i så stor utsträckning som ärter.
I bygden odlades gråärter och vitärter. De förra användes huvudsakligen att mala mjöl av till bröd och gröt mm och av de senare koktes ärtsoppa. I motsats häremot, användes i Sollerön gråärter även till soppa, vilken blev svart till färgen och ej så aptitlig som soppa av vitärter.---
Halvmogna ärtskidor åtos ej av gammalt. Däremot voro otillagade ärter, innan de blevo för torra och hårda, begärliga, i synnerhet av barn. Innan ärterna tillagades, lades de i blöt någon dag.
Ärtklimp var en rätt som gjordes av ärtmjölsdeg och kokades i välling eller köttspad.

Berättat av: Håll Nils Mattsson (född 1877)
Plats: Siljansnäs, Dalarna
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8100)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.3 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Dalarna

Ärter harvades ned med krokpinnharv, varpå man bredde halm över åkern för att skydda sådden mot fåglar.

Berättat av: Maria Dahlgren (född 1877), A Fredriksson (född 1878), Fredrik Johansson (född 1867), J Sjöström (född 1862), J Dahlgren (född 1874)
Plats: Stora Tuna, Dalarna
Upptecknat: 1934 av Julius Ejdestam (Uppsala, 7491)

Gråärter såddes på våren, likasom annan vårsäd och om de gick bra till, kunde de ta bort all kvickrot ur jorden.

Plats: Ål, Dalarna
Upptecknat: 1931 av Mååg Erik Eriksson (Uppsala, 3056)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.5 MB, öppnas i nytt fönster.

Vi skulle sätta några ärter och några bönor här. Man risade ärtsängen när ärterna börjat komma upp.

Berättat av: Ingel Olof Ersson (född 1863), Knipnäs Erik Mattsson (född 1882), Back Erik Andersson (född 1849), Enström och Anna Sohren
Plats: Mora, Dalarna
Upptecknat: 1931 av Rombo Filip Eriksson (Uppsala, 3278)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.3 MB, öppnas i nytt fönster.

Man sådde även ärter, gröna ärter, antingen blandade man ihop ärter och havre eller också sådde man ärter enbart. När man sådde dem tillsammans med havre fick man finare halm åt korna. Ärtåkrarna risades icke. Ärterna äro räddare om näsan än om rumpan, användes i betydelsen: Ärterna äro inte rädda för att bli satta eller sådda för tidigt på våren, även om det skulle vara kallt om rumpan, men de är desto räddare för att bli stående ute för länge på hösten, ty då frysa de om näsan. Därför sådde man också ärterna tidigare än vårsådden och potatisen, annars riskerade man att man fick dem förstörda av frosten.

Berättat av: Rombo Filip Eriksson
Plats: Oxberg och Gopshus, Mora, Dalarna
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8261)
Se hela uppteckningen Pdf, 6.5 MB, öppnas i nytt fönster.

Fordom såddes gråärter och tillvägagångssättet därvid var lika som för annan säd. Sätta bönor har förekommit först på senare tid och även då endast obetydligt

Plats: Sollerön, Dalarna
Upptecknat: 1930 av Håll Nils Mattsson (Uppsala, 2620:2)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.7 MB, öppnas i nytt fönster.

På åkrarna såddes ärterna likt annan säd, men i trädgårdslanden planterades ärterna en och en i rader, ofta med hjälp av en mindre käpp. Vid sådd av rovfrö skulle drillarna el ränderna (före sådden) dragas upp med hjälp av en pinne. Ärtland i trädgård täcktes alltid efter sådden med ris och tämligen ofta skedde detta även med de större ärtåkrarna, om också ej lika noga som betr trädgårdslanden.

Berättat av: Ingvar Norman
Plats: Säter, Dalarna
Upptecknat: 1963 (Uppsala, 25251)
Se hela uppteckningen Pdf, 10.5 MB, öppnas i nytt fönster.

Gråärter och vitärter odlades. Gråärter maldes till mjöl. Av mjölet gjorde man klimpar, uppblandades med kornmjöl. Klimparna kokades dels tillsammans med ärter, dels kokades klimpen enbart i vatten eller med litet smör i vattnet, eller med kött- eller fläskben. Klimpen åts tillsammans med spadet. Den som hade råd brukade också blanda litet ärtmjöl i det kornmjöl som användes för kokning av gröt.

Berättat av: Rombo Filip Eriksson
Plats: Våmhus, Dalarna
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8679)
Se hela uppteckningen Pdf, 6.6 MB, öppnas i nytt fönster.

I gamla tiden användes endast gråärter som här kallades rettwajserter (Rättviksärter) och även dessa i mycket ringa omfattning.

Berättat av: Johan Frost
Plats: Älvdalen, Dalarna
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8770)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.6 MB, öppnas i nytt fönster.

Ärt-sod = soppa av gråärter, kokt i köttspad.

Väjt-ärt-sod = soppa av vita ärter, kokt i mjölk och avredd med vetemjöl, användes ibland som kalasrätt istället för ”mjölkgrot”.---

Gråärter var den enda ärtsort, som fordom odlades i orten. Senare har vitärter (väjt-ärtär) börjat odlas och ha nu nästan fullständigt utträngt gråärterna.

Beteckning för rensa ärter: ränna. Vid rensning av ärter användes en särskild ränna, sk ärt-ränn, bestående av ett cirka en meter långt, urholkat trä, utför vilken ärterna fingo rulla. I detta sammanhang kan nämnas att ärter, bär od även kallas djet tavlor = runda getlortar.

Kokta ärtskidor ha ej använts som mat förrän på senare tid.

Maträtter i vilka ärter ingår: ärtgröt, gröt på ärtmjöl och vatten, soppa av ärter och fläsk, ej så vanlig i orten av gammalt, men desto mera känd av de gamla från deras exercistid. Ärtklimp av ärtmjöl och vatten lades också ibland i vällingen.

Berättat av: Håll Nils Mattsson (född 1877)
Plats: Sollerön, Dalarna
Upptecknat: 1934 (Uppsala, 7776)
Se hela uppteckningen Pdf, 6.3 MB, öppnas i nytt fönster.

Av odlade ärter voro grönärter den vanligaste sorten påstår en gammal gumma, emedan däremot tre andra äro eniga om att gråärter voro vanligast.---

Beteckning för ärtskida: ärtsköma, ärtskida.

Ärrtsnod, ärtsod, denna rätt av ärter och kornmjöl var förr mycket vanlig. Man kokade ärter tillsammans med ett fläsk eller köttben, eller litet talg eller ister om man inte hade annat fett. Sedan lade man i kålrötter och potatis i denna soppa, efter att först ha tagit upp köttbenet. Detta kunde man nämligen spara på till att koka ärter på även nästa gång. Denna rätt, flottvatten, potatis och ärtsoppa, åts i första målet men man lämnade kvar en bottensats med ärter i botten på grytan, och det var därav man följande dag tillredde ärrtsod. Man slog då vatten på de överblivna ärterna, lät detta koka upp, samt rörde sedan i mjöl, vanligen kornmjöl och kokade en lagom tjock välling av det. Sedan slog man på mjölk i skålen och åt.

Berättat av: Rombo Filip Eriksson
Plats: Mora, Dalarna
Upptecknat: 1934 (Uppsala, 7659)

Inga andra ärter än Rättviksärter odlades i bygden. Rensningen av dessa försiggick med kastskovel som vanlig säd. Ärtskidorna åtos icke.

Berättat av: E H Nord
Plats: Boda, Dalarna
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8447)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.7 MB, öppnas i nytt fönster.

Av ärter voro endast gråärter fordom kända och odlade i bygden. Beteckning för rensa=rensa. Detta skedde i ärtränna. Ärter kokades tillsammans med köttspad, som sedan ärterna blivit kokta avreddes med mjöl. Anrättningen kallades ärtvälling.

Berättat av: Anna Thomson (född 1896)
Plats: Järna, Dalarna
Upptecknat: 1934 (Uppsala, 7888)
Se hela uppteckningen Pdf, 2.4 MB, öppnas i nytt fönster.

Bönor voro förr ej kända här i bygden.

Det slag av ärter, som odlades, var Rättviksärter, gråärter.

Maträtter i vilka ärter ingingo som en huvudsaklig beståndsdel: ärtsoppa, ärtmjölsvälling, ärtmjölsgröt. I ärtvällingen lades en smörklick och god mjölk åts därtill.

Berättat av: Anna Haag
Plats: Djura, Dalarna
Upptecknat: 1934 (Uppsala, 7092)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.9 MB, öppnas i nytt fönster.

Dalsland

Gråärter voro kända. Att rensa ärter kallades att ralla eller ränna erter. Man hade då ett fat eller ett spannelock med en spänd duk över och lät ärterna rulla fram däröver.
Ärtsoppa förekom.

Berättat av: Agnes Olsson
Plats: Lerdal, Dalsland
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8834)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.5 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Dalsland

Ärterna skulle sås med vantarna på händerna eller i ”nolavär”. Då blevo de löskokta och goda.

Berättat av: Man född 1860
Plats: Mo, Dalsland
Upptecknat: 1932 (Göteborg, IFGH2795:43)

Gotland

De slag av ärter som äldst har odlats, har nog varit gulärter som också kunde användas förrän de blev mogna och då kallades de för grönärter som stänsädes.
Några ärter som nå ej trädgårdssängar var inte vanligt att pjaur med.
Gulärter var så nog så hur bra vatten man hade så nog skulle alla när de kokt ärter änt ej a kalkäntä också ha vatten där.

Berättat av: Josef Hjorter (född 1913)
Plats: Fide, Gotland
Upptecknat: 1965–66 (Uppsala, 27681)

Fler röster från Gotland

Här i gamla tider odlades endast gula matärter som begagnades till ärter med fläsk, den vanliga rätten till middag till slåtterkarlar och räfsningskvinnor.

Ärter rensades på samma sätt som bär. Ärter kunde även kokas gröna samma som bondbönor.

Berättat av: Magda Thomsson
Plats: När, Gotland
Upptecknat: 1948 (Uppsala, 19340)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.9 MB, öppnas i nytt fönster.

Ärter, ”ärtar”, odlade man något litet stycke av åkern. Såddes tidigt, samtidigt med havren. Man har talat om att förr skulle ärterna sås så tunt så att en gås kunde ligga mellan varje ärta. De fingo ej sås i ostlig eller nordlig vind och ej bli övermogna, ”åkarståndne”, ty i båda fallen blevo de ”harde sum slingstain” (hårdkokade som slungsten).

Berättat av: Carl Franzén (född 1881)
Plats: Hellvi, Rute och Guldrupe socknar, Gotland
Upptecknat: 1936 (Uppsala, 10035)

Gästrikland

Ärtmat
Den flitiga användningen av ärter anses i hela landskapet Gästrikland vara något för Ovansjö utmärkande. Man odlade alltid ärter, gråärter och vitärter.
Till ärtvällingen skulle man alltid använda vitärter. De rätter som tillagades av ärter voro följande: ärtklubb, ärtgröt, ärtvälling, ärtpannkaka, ärtbröd, samt gröt, pannkaka, palt etc. Ätande av ärter som släpärter tycks icke ha varit vanligt. Det var knappast bekant i en storbondegård för ca 15 år sedan, då upptecknaren köpte åkerärter till släpärter.
Så ärter
Ärter sådde vi det första vi sådde på våren först i maj (dvs i början av maj). Man bar dom i en säskorg, i en stor lappkorg, en sån som lappan ha gjort. Den hängde de på vänstra armen med tåger.
Skära ärter
Ärtren är färdiga, då galtan vart trinna, feck dom stå för länge, sprack dom i skien och ärtren kom på backen.
Hässja ärter
Man satte ärtren på en hässja, där feck dom sitta te dom vart torr. Det var olika hässjegubbar, alltetter som det var ärter, särskilt höga gubbar var en sex alnar, det var gubbar med hål i, som man drog de där stängren igenom. En hade en långgaffel, en ärtskyttja och la opp dom med. En satt gränst över stängren och tog emot det som en annan stog nere och skyttja opp. Dom feck stå ute, te de vart vinter, dom var hårdtorka, ärtren. Man måste akta dom så dom int vart mögliga.---
Tröskning av ärter
Sen tröska dom på tröskverket, förut tröska man dom med slaga. Vi mol dom i kvarn, dom samsikta ärtren liksom dom gjord med kornet. Ärtmjöl ska vara gult, inte grått, då var det inte bra.
Ärtgröt
Ärtgröt la man på ett flat fat för att han skulle svalna, då var han hård, så man kunde hantera´n hur som helst. Det var mest ett tennfat man la´n på.
Ärtgröt
Dom koka tjock gröt av ärtmjöl. Den la dom på ett flat fat med en sked, bredde ut gröten, så att den fick svalna, vart alldeles hård då. Det var mest ett tennfat eller också ett stenfat. Åt fläsk och kött till. (Erik Eriksson)
---
Ärtklubb
När vi gjorde klubb, minns jag mor ställde en järnpanna på golvet, slog i det våta, vatten och något mjölk, och rörde i mjölet. Det blev mycket tjockt. Sen tog hon med träsked och la i vatten som koka. Mor gjorde hela pannmurar med klubb. (Maria Abrahamsson)
---
Ärtgröt
Man kokade ärtmjöl och vatten som en vanlig gröt och saltade. Till ärtgröten åt man fläsk. Hade man inte fläsk så hade man smör i och la smörkälla åt en kant. Då var det te dopp ner i smörkälla och ta lamme ärtgröten. (Johan Persson)
Berättat av: Erik Eriksson (född 1855), Maria Gustava Abrahamsson (född 1863), Johan Persson (född 1859)
Plats: Ovansjö, Gästrikland
Upptecknat: 1935 av Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 9301)
Se hela uppteckningen Pdf, 25.1 MB, öppnas i nytt fönster.
Kommentar: Med lappkorg avses troligtvis en rotkorg tillverkad av samer.

Fler röster från Gästrikland

Ärtvälling
Dom la ärtren i blöt dan förut, innan dom skulle kokas, det var gråärter. Dom koka dom i vatten, kokade kött och en bit fläsk först, tömde ärtren i spa. Sen tog de upp det och åt päron (potatis) till. Det var mest på lördagen dom åt en där ärtvällingen på kvällen (oppvärmd), så tog vi en brödbit och la en köttbit oppepå och åt kött och bröd. Int svalt han ihjäl tå de.

Ärtgröt
Ärtgröt koka dom som vanlig rågmjölsgröt. Den skulle vara bra tjock. Den åts med fläsk och vetemjölssås.
Aldrig åt man ärtmat och sill.
Berättat av: Hans Larsson (född 1856)
Plats: Järbo, Gästrikland
Upptecknat: 1935 av Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 9297)
Se hela uppteckningen Pdf, 2 MB, öppnas i nytt fönster.

När jag var mjölnare i Flor i Mo mol vi mycke ärter. Gråärterna var små och grå. Vitärterna var stor, fin och vit. Dom grå mol vi till mjöl, dom vita skulle man koka till ärtvälling. (Per Erik Olsson)---

Ärtmotte (Ärtnävgröt)
Man kokar gula ärter i vatten, så att det blir riktigt tjockt. Hade man köttspa, kunde man koka ärterna i det också. Sen smälter man på med lite vetemjöl och vatten. Den mycket tjocka, grötliknande massan slås upp i en karott och ätes med fläsk eller sill.

Ärtgröt
Jag har inte kokat ärtgröt, men det har kokats i bygden. Man sådde här mycket gråärter, dom mol man av, men vitärterna kokades. Gråärtmjölet gjorde man ärtgröt av, den kokades som vanlig gröt, saltades och åts till fläsk eller sill. (Johanna Jansson)

Berättat av: Per Erik Olsson (född 1848) och Johanna Jansson (född 1865)
Plats: Ockelbo och Åmot, Gästrikland
Upptecknat: 1935 av Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 9299)

Ärtstuv
Man hade korngryn, krossade och tog ärter och koka till lammet och lät kött och fläsk också koka med lammet. Det fick koka så det blev riktigt tjockt. Då kniven stog i det, då hade man tagit opp köttet och fläsket förut (detta skulle koka med grynen och ärterna för att ge smak) och sedan åt man det särskilt. Man bärga sä
länge på det där. Vi brukade koka det i skogen när vi låg borta.
Köttet och fläsket åt man med bröd, men till ärtstuven åt man inte bröd.

Berättat av: Erik Andersson (född 1848)
Plats: Årsunda, Gästrikland
Upptecknat: 1935 av Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 9304)
Se hela uppteckningen Pdf, 4.6 MB, öppnas i nytt fönster.

Klubb
Man kokade klubb av ärtmjöl. Man formade klumpar av ärtmjöl och vatten, tog dem och lade ner i kokande och saltat vatten.
”Hä var både korv och kams”, sa man när man hade avlevor av kött och sådant.

Ärtgröt
Man kokade en stadig gröt av ärtmjöl och mjölk. Till ärtgröten åts fläsk. Den slogs upp i stora kopparfat och var vanlig slåttermat, när man var borta från gården, bar man ut kopparfatet och hade lagt fläskbitar ovanpå, så många som antalet av dem som skulle äta. Man satte sig runt fatet och åt med sked samt tog fläskbiten till bröd.
Ärtgröt var oftast middagsmat, måste vara stadig.

Kams
Ärtmjöl, av malda vitärter, blandades med mjölk, så att det vart en tjock deg. Med sked togs klimpar, som lades i vatten, kokande och saltat.

Berättat av: Anna-Greta Eklund (född 1849)
Plats: Österfärnebo, Gästrikland
Upptecknat: 1935–36 av Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 9306)
Se hela uppteckningen Pdf, 6.4 MB, öppnas i nytt fönster.

Hälsingland

Ärter och ärtvälling
Gråärter var godare än vitärter. Dom var mera rädd om vitärterna för dom var svårare att få att växa. Ärtvälling kokade dom därför alltid av gråärter. Dom tog feta ben och satte på en kittel och la i ärter och så fick de koka. Så åt dom ärtvällingen den dan och värmde opp den dan därpå. (Inga Norén)
Märke för ärtsådden i Skog
Gammelgubben i Norrbo, Gammel Pell Persgubben, brukade säga, att vitärterna skulle sås ”medan koa låg kvar i klyfta på Guldberg”. Det fanns två klyftor på Guldberg, en större och en mindre, dom syntes när snön låg kvar i dom, men när snön smälte i klyftorna, såg man dom inte. Så länge dom syntes, sa dom att kalven och koa låg kvar på Guldberg. (Per Blomqvist)
(De ljusa snöfläckarna liknas vid ljusbrokiga kreatur.)

Berättat av: Inga Norén (född 1862), Per Blomqvist (född 1847)
Plats: Skog, Hälsingland
Upptecknat: 1935 av Imber Nordin-Grip (Uppsala, 9319)

Fler röster från Hälsingland

Ärtstuv
Man hade vitärter till ärtstuv. Man kokade ärterna med litet spad och gjorde en smältning med mjöl och vatten och hade i stuven. Åt till fläsk och flott.

Berättat av: Jonas Ersson Björk (född 1861)
Plats: Arbrå, Hälsingland
Upptecknat: 1935 av Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 9309)
Se hela uppteckningen Pdf, 5 MB, öppnas i nytt fönster.

Ärtvällning
Man kokade förr gråärter å fläsksvålar, om man hade sådana. De fingo koka och sedan gjorde man en smältning på kornmjöl och vatten. Först sedan det blev handelsbodar, fick man köpa vitärter.---

Kornbrödet ansågs vara enklare än ärttunnbrödet, vilket bakades av gråärtmjöl. Ibland tog man hälften av kornmjöl och ärtmjöl, ibland kornmjöl blott till utbakningen, till sk bordsmjöl. Detta bröd ansågs kraftigast.---

Klubb tillagades av ärtmjöl, det var ungefär detsamma som kams. När man skulle värma upp klubben, skar man den i bitar, slog på flott och stekte i panna.

Berättat av: Herzell (född 1856)
Plats: Bollnäs, Hälsingland
Upptecknat: 1935 av Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 9311)

Så hade man ej haft ärter. I Romsberg uppges det, att man ej kunnat så ärter utan att man hållit sig till kornet.

Ärtvälling
Man kokar ärter i köttspad, reder av med en god redning, vatten och kornmjöl. Till förrätt ätes kött och poteter.

Berättat av: Lovisa Persson (född 1862)
Plats: Los Gruvbyn, Hälsingland
Upptecknat: 1935 av Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 9314)

Ärtmjölsgröt
Min mor koka ärtmjölsgröt på vatten, rörde i mjöl, kokade den tjock, åt mjölk till. Kunde äta den där gröten till vilket mål som helst.

Ärtmjölspannkaka
Man rörde ärtmjöl i mjölk och gräddade tunnpannkaka och även plättar. (Lena Greta Ersson)

Ärtvälling
Man kokar ärter tillsammans med köttben eller fläsk, sedan de äro kokta, reder man av dem tunt. (Karin Westling)

Berättat av: Lena Greta Ersson (född 1857), Karin Westling (född 1849)
Plats: Rengsjö, Hälsingland
Upptecknat: 1935 av Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 9317)

Ärtvälling
Man kokade ärter tillsammans med en fläskbit eller ett fläskben, sedan tog man opp fläsket och redde av ärtsoppan med litet mjöl och vatten. (Fru Norborg)

Ärtstuv
Man kokar ärter, vitärter, i vatten, gör en smältning av mjöl och vatten, tillsätter sirap. Det är gott att äta med sill eller strömming till. (Jons Andersson)
Ärtstuv, den skall vara lagom tjock att äta på kniven. (Anders Hedberg)

Berättat av: Fru Norborg (född 1860), Jons Andersson (född 1862), Anders Hedberg (född 1857)
Plats: Söderala, Hälsingland
Upptecknat: 1935 av Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 9321)

De ärter de odla i min hembygd var gråärter. För var torsdag kokades ärtsoppa och efter det ugnspannkaka.

Berättat av: Svea Ericksson
Plats: Ramsjö-Ljusdal, Hälsingland
Upptecknat: 1960 (Uppsala, 24540)

Jämtland

Jämtlands gråärt var förr den enda odlade ärtsorten här i nejden. Efter tröskningen rensades ärterna i rännor och såll.
Barn och ungdom – äldre med, men i mindre omfattning, plockade gärna halvmogna ärtskidor, som de förtärde på stående fot, av risk för ärtmasken – ärtvecklarens larver, vågade man ej äta ärterna på annat sätt än att man petade dem ur skidan och i handen, de granskades noga därefter innan de förtärdes, smaken var söt och mjäll, de mogna ärterna däremot hade en bäsk smak.

Berättat av: Erik Jonas Lindberg (född 1905)
Plats: Ragunda, Jämtland
Upptecknat: 1969 (Uppsala, 27433)

Fler röster från Jämtland

Grönärter odlade man själv. Vitärter köpte man. Man kokade ärtervälling, ärtergröt och bakade ärterbröd.

Berättat av: Britta Aronsson (född 1893), Märta Axelsson (född 1880)
Plats: Föllinge, Jämtland
Upptecknat: 1971 av Ingrid Brändemo (Uppsala, 28134)

Pannkaka gjordes på ärtmjöl. Ärtbröd åts till spickefläsk. Gråärter odlades på alla gårdar.

Berättat av: Julia Göransson (född 1879)
Plats: Oviken, Jämtland
Upptecknat: 1963 av Märta Sandberg (Uppsala, 25504)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.3 MB, öppnas i nytt fönster.

Lappland

Om bruna bönor fanns här att köpa i mitten av 1800-talet vet ingen här nu, men när jag var liten, alltså i början av 1900-talet, då kunde man bli bjuden på bruna bönor och stekt fläsk. Den enda här då kända maträtten med bönor. Ibland utbyttes stekt fläsk mot kokt renkött. Det var söndags-middagsmat.
Inga slag av ärter odlades här eller voro kända av folket här i forna tider.

Berättat av: Göta Vikberg (född 1900)
Plats: Arjeplog, Lappland
Upptecknat: 1963 (Uppsala, 25367)

Norrbotten

Ärterna odlades i en och annan köksträdgård i bygden. Det var vanliga gula ärter som odlades. Barnen tyckte om att äta halvmogna ärtskidor. Ärtsoppan var enda anrättningsformen i äldre tid. (Kokades med fläsk eller köttbitar i).

Berättat av: Katarina Karlsson (född 1874), Jenny Sundkvist (född 1888), Charlotta Nordin (född 1865), Erika Nilsson (född 1862), Alida Nordin (född 1902), Hilda Nilsson (född 1889)
Plats: Nederkalix-Töre, Norrbotten
Upptecknat: 1939 av Otto Carlsson (Uppsala, 12536)

Fler röster från Norrbotten

Gammalt tillbaka kokade man också, liksom än idag, ärtsoppa. Man köpte gula ärter i handeln, la dem i blöt några timmar och kokade dem i vatten jämte fläskbitar och litet salt.

Berättat av: Egon Lundberg (född 1903)
Plats: Norrfjärden, Norrbotten
Upptecknat: 1961 (Uppsala, 24771)

Småland

Gråärter omtalas ej – men kan därför ha förekommit, men i så fall för mycket länge sedan. Gula ärter fanns, men nämndes endast för ärter. Sen fanns ett annat slags ärter, krypärter, vilka ofta odlades ihop med potatis. De sattes i fårorna, lite här och där mellan potatisstånden. Trivdes bra här, var jämt grobara och gav bra frukt. Dessa ärter voro gröngrå, bra stora, goda i potatisvälling, kokta ihop med päran – råskalade och stötta till gröt, stuvade att ha i gille, till salt, kokt sovel.
Man tröskade ärter med slaga och spritade dem. Detta tillgick så: När ärterna var inbärgade och låg – oftast på logen, bars i skåmningar, några större eller mindre svep = ett litet fång sveptes ihop, bars in i stugan och lades kring spisen. Sedan satte sig kanske hela familjen vid spisen och vid lyset från björklövsris, som fåren lämnat, baljade man nu ärter och hade detta till kvällsgöra. Här kunde både gamla och unga delta. Nu drog man ut en ärtrev å de som var halvblinda av ålder eller ögonsjuka och inga glasögon hade, de trevade sig till var ärtskidan satt.
Detta räknades som ett roligt kvällsgöra och jämt pratades det om historier och spöken å gastar och sådant. Barnen de voro så upplivade och intresserade så det kan ingen tro. Ofta tog man beting på hur mycket man skulle hinna en kväll, ibland satte man upp ett visst pris åt den som baljade (spritade) de flesta.---
Krypärterna voro aldrig så många som kokärterna (de gula).---
Släpärta förkom ej bland allmogen förrän långt fram på 1800-talet. Då börjades nämligen ett livligt byte av grönsaksfröer mellan husmödrarna. Oftast blev det nog så med en del nymodiga ärter att barnen åt (snatade) dem direkt från landet och de kom aldrig på bordet.
Ingen annan anrättning av ärter än de här uppräknade. Ärtvällingen var den allmännaste och ansågs som god mat. Dock fanns det snåla moror som gjorde vällingen för tunn.

Berättat av: Alma Nilsson (född 1875)
Plats: Torsås, Småland
Upptecknat: 1948 (Uppsala, 19182)
Se hela uppteckningen:
Del 1 Pdf, 15.3 MB, öppnas i nytt fönster.
Del 2 Pdf, 14.8 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Småland

Ärterna liksom linet ryskades upp med roten, dom växte upp ur ris dvs då dom kom upp ur jorden så breddes åkern över med ett tunt lager av sölet ris för att revorna ej skulle ligga på jorden under växttiden utan ha öppen luft. Och därför fick man ryska dem ur riset, sedan hängdes dom på stänger eller hessjar att torka. Men liknade det till regnväder så kördes dom hem och hängdes under tak till torkning, men måste skyddas för rotter.

Berättat av: K J Nilsson (född 1869)
Plats: Karlstorp, Kråkshult, Hässelby, Småland
Upptecknat: 1949 (Uppsala, 19938)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.8 MB, öppnas i nytt fönster.

Det första som tröskades var ärterna, dom kunde ej gömmas på, ty dom var det första som råttorna angrep av alla säd. Näst efter så blev det att tröska rågen.---

Efter rågen så tröskades kornet, det var mäst tröttsamt, ty det skulle tröskas två gånger, den första gången skulle det tröskas ur halmen och sedan tröskas på dråsen eller på bara säden, ty kornet har långa agnar, som endast kan arbetas bort.

Berättat av: K J Nilsson (född 1869)
Plats: Karlstorp och Kråkshult, Hässelby, Småland
Upptecknat: 1949 (Uppsala, 19979)
Se hela uppteckningen Pdf, 1.9 MB, öppnas i nytt fönster.

Beträffande ärtskörden så måtte denna inte ha slagit alltför väl ut förr i Småland, eftersom man jämförde den med Östgötarnas ärtskörd och bedömde denna som vida överlägsen den småländska. Det sades nämligen på 1800-talet, att i de småländska ärtgrytorna gnällde det: ”Här ä ja´- var ä du? Här ä ja´- var ä du?” Medan det i de östgötska ärtgrytorna puttrades: ”Tocka på dej – tocka på dej, tocka på dej – tocka på dej!”

Jag minns från min ungdom, att det såddes ärtor i trädgården vissa år, ty det påstods, att det skulle vara bra för trädgårdsjorden, varför vet jag inte.

--- Besvärligt var det--- för ”bandhundarna” att binda och göra band, ty det var svårt att göra nekar av ärthalmen. Många lät det bliva sk lösing av alltsammans och körde in ärtskörden på logen, så snart den var torr.
Jag var med som bandhund som pojke och jag kommer ihåg, att mor gjorde det till tradition att varje gång vi hade ärter i trädgården, bjuda in alla skördearbetarna på eftermiddagskaffe och en slags kakor, som kallades kornnäbbar. Det blev liksom en liten högtidsstund mitt i vardagen.

Bartolomei dag är den 24 augusti och då skulle ärterna ladas in på logen. Endast en riktigt våt augustimånad kunde hindra det – så bestämt var det med denna gamla regel.

Berättat av: Gunnar Skogsmark (född 1904)
Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1975 (Uppsala, 29452)

I gammal tid hade ärterna grådaskig, nästan i grönt stötande färg och kallades ärter. När senare i tiden de gula ärterna började odlades, skilde man på gråärter och gula ärter. Gröna ärter var en annan sorts ärter, som man inte kokte till välling (soppa), utan åt som kokta till spickesill. Alla dessa tre slagen ärter hade odlats i bygden. Ärter förvarades, torkades och tröskades (eller spritades för hand) i tinor av urholkade trädstammar, senare i laggade tinor.

Före tröskverkets tid tröskades ärter med slaga på loggolvet. Rensning av ärter utfördes på lutande bricka och man förde då ideligen ena handen över ärterna, så att de befunno sig i ständig rullning, medan man samtidigt blåste på dem, så att smolket for iväg. ”Trille ärter”. Kunde också ske på skynke i blåst.

Släpärter var en nyare företeelse som sedan kom i handelsbodarna. Det var ärtskidorna, kokta och släpade skida för skida i smör. De skulle på detta sätt ätas varma och även släpas mellan tänderna. Ansågs som en läckerhet.

Ärtpalt eller ärtmjölspalt, är en mycket gammaldags rätt. Det var kroppkakor med fyllning av fläsk mm. Skillnaden mellan denna palt och kroppkakan var egentligen endast den, att ärtmjöl begagnades till den förra, medan korn- råg eller vetemjöl till kroppkakan.---

Troligt är att ärtpalt åts före potatisens införande i landet. Ärtpalt kallades också en sorts klimp, som man ”förstärkte” välling med.

Berättat av: Anna Olivia Larsson (född 1875)
Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1959 av Gunnar Skogsmark (Uppsala, 24002:2)

Stuvade ärter, kokta i litet vatten, mosades sönder till en gröt. Till stuvade ärter åts spicken sill, rökt eller stuvat kött.

Berättat av: Annie Andersson
Plats: Dalhem, Småland
Upptecknat: 1960 (Uppsala, 24423)

Södermanland

Ärter bör sås på vintertalet, d:v:s: före d: 14 April. Ärter böra sås så glest att tacka med lamm kan ligga hvar som heldst på åkern och undvika ärterna när de äro sådda. Om ärter sås i Nordanväder så blifva de hårdkokta. Om ärtåker risas med tallris så tros detta draga upp leran. (Anm: En ärfarenhet har likväl hos en och annan gjort sig gällande att där tallris användes på ärtåker så har masken uteblifvit, då den likväl gjort skada på andra ställen. Numera risas inga ärter.) Om det dryper ur takfötterna på påskdagen så blir godt ärtår. Mask fördrifves från Ärtåkrar om en qvinna går och mjölkar ur sitt bröst rundtomkring åkren. Äfven upphänges ormar kring ärtfältet.

Från boken: Gustaf Ericsson, Folklivet i Åkers och Rekarne härader (1877) del 3
Utgiven: 1992 genom Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala

Fler röster från Södermanland

Ärterna skulle sås det första som såddes.

Di bruka torka ärterna på kur. Då satte man ner fyra gärdselrån, som var ju alnar långa, stack ner dom och band ihop dom med en hank, en basad gran band den om opptill. Sen restes vanliga gärdselrån emot, di var klyvna med sliter el dyl på och så lag det granris ovanpå. Det var vanligt att sätta upp kurar för ärterna, di torka väldigt bra på dom. Sen tröskas ärterna, förr alltid med slaga.

Så malde di ärter till pannkaksmjöl, det skulle vara ärter och korn blandat.

Plats: Trosa-Vagnhärad, SödermanIand
Upptecknat: 1939 av Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 14831)

Uppland

Ärtor lades i kaffet. Ärtkaffe, sade man. Man rostade ärterna i en kaffebrännare – en skakbrännare som stacks in i elden en kort stund – några ögonblick blott – så togs den ur elden och man skakade om den – fram och åter, fram och åter, så in i elden åter, tills ärterna voro lagom brända. En liten klick smör lades på ärterna i kaffebrännaren, medan de voro heta.---
Man lade i pannkakssmeten någon eller ett par nävar ärtmjöl. Rent ärtmjöl gjorde dem fräna i smaken. Ärtgröpe gavs åt svinen sista månaden, då man ville göda dem riktigt. Fläsket påstods bliva tyngre av ärtgröpe.
Gröt av ärtmjöl har jag hört att man tex kokade på Vätö och någon gång även här.

Berättat av: Agnes Westerberg (född 1896)
Plats: Björkö Arholma, Uppland
Upptecknat: 1946 (Uppsala, 18263)

Fler röster från Uppland

Ärterna var det första som såddes på våren. Man risade ärtåkern – mer än en liten åker var det ej – med tallris för att inte skogsduvorna skulle äta upp ärterna.

Berättat av: Johan Viktor Westin (född 1867), J P Österberg (född 1853), Arvid Andersson (född 1870)
Plats: Möja, Uppland
Upptecknat: 1933–1934 av John Westin (Uppsala, 6815)
Se hela uppteckningen Pdf, 6.6 MB, öppnas i nytt fönster.

Värmland

Ärter odlades vid varje gård fram till omkr 1910. Numer aldrig odlade. Om ärter odlades på trakten före 1840-50 är obekant.---
Ärtlanden breddes alltid med ris.

Berättat av: Ivan Nilsson (född 1896)
Plats: Östra Ullerud, Värmland
Upptecknat: 1933–36 (Uppsala, 6827)
Se hela uppteckningen Pdf, 7.2 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Värmland

Både gråärter och gula ärter känner man till i bygden och släpärter.

Berättat av: Anton Sandberg
Plats: Långserud, Värmland
Upptecknat: 1947 (Uppsala, 19115)

Västergötland

Stuvade gröna ärter med ”fläskdoppa” (flott) om det var fint, annars palt till. Ärter koktes också på ”så” (ärtsoppa). Det var mycket vanligt med ”blånbrö” sådant bakades av hälften råg och hälften ärtmjöl, tog man mer ärtmjöl i så blev det ”torrtuggat att det rök ur halsen”. Ärtbröd var torrt, men gick gott an att äta, de vita ärtorna växte på vad jord som helst, men de kom senare.--- Ärter såddes förr mycket men har nu utträngts av vetet. På vår gård sådde vi tre tunnor årligen, nu inga. Ärterna voro inte som nu vita utan gråa och kallades lerärter. När dessa kokades till folkaföda måste de först ha ett avkok, som bortslogs. Sådana ärter är nu i vickern. Vita voro obekanta. Man fick inte så tjockt, tre skäppor ärter per tunnland var praxis.

Berättat av: Man född 1860
Plats: Frösvi, Västergötland
Upptecknat: 1939 (Göteborg, IFGH4327:3)

Fler röster från Västergötland

Det kvittade om frosten nöp av ärtgroddarna för gammalt folk sade att ärterna gror tre gånger. Ärter såddes på ”Återväxten”, vallen sparades till kornsäd (vete, havre, råg). Skörden av ärter gick till så, att en man med en slö lie, för att ej skära av ärtpungarna, gick fram över fältet och med lien snurrade ihop ärtrevarna och ryckte dem loss från marken. Sedan gick han baklänges och med lien snurrade ihop våndlar stora som ”kovåndlar” och lade i rader, dessa hängdes sedan på hässja tills de kunde transporteras till en husvägg där de hängdes upp så inte öfsadroppet kunde väta dem.

Kommentar
våndel = portion mat till kreatur
öfsadropp = takdropp, läs mer i Dialektbloggen på Isof.se Länk till annan webbplats.

Berättat av: Man född 1860
Plats: Frösvi, Västergötland
Upptecknat: 1939 (Göteborg, IFGH4327:4-5)

På flera sängar brukade man så ärter. Man lade ut ärterna med lagom avstånd, 5 à 6 cm emellan och stötte sedan ned dem i de små fårornas botten ett par cm med fingret samt myllade sedan igen fårorna med baksidan av krattan. När ärtorna sedan började komma upp och blivit 1 dm höga, brukade man stötta dem, varvid man satte ner 75 cm à 1 m långa ärtsprötar bestodo oftast av smala, långa--- Man satte sprötor om det var sådant slag av ärter som växte i långa revor, såsom tumärtor och sockerärtor.

Berättat av: Carl Nydén (född 1875)
Plats: Broddetorp, Västergötland
Upptecknat: 1947 av Herman Torstensson (Uppsala, 20052)
Se hela uppteckningen Pdf, 7.6 MB, öppnas i nytt fönster.

De ärtslag som odlades var gula kokärter, sockerärter samt stuvärter. Kokärter odlades ute på fältet och nästan varje bonde hade sin lilla ärtåker. De övriga odlades i kålgården.---
Stuvärterna stuvades tillsammans med skidorna.
De gula ärterna kokades med fläsk i sk lent vatten, dvs regn- eller bäckvatten. Av ärtmjöl bakades bröd och plättar.

Berättat av: S P Blomberg (född 1848), Hedda Gustafsson (1877)
Plats: Ugglum, Västergötland
Upptecknat: 1935 av Assar Blomberg (Uppsala, 9030)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.8 MB, öppnas i nytt fönster.

Västmanland

Ärter odlades mycket. Grönärter till ärtmos, gula ärter att mala. Stora, grå märgärter användes färska till soppor och mos. Torra användes de på vintern till mos. Av ärtmjölet gjordes ärtmjölsklimp.

Berättat av: Matilda Pettersson
Plats: Fläckebo, Västmanland
Upptecknat: 1936 (Uppsala, 9916)

Fler röster från Västmanland

Ärter skulle sås så glest. De harvades ned och vältades. Sedan risade man eller bredde halm på ärtåkern. Ärter skulle sås i mitten av april (vid Tiburtius).

Berättat av: K G Öhman (född 1855), K J Lundqvist (född 1858), K E Hellgren (född 1860) och Sofia Nilson
Plats: Medåker, Västmanland
Upptecknat: 1939 av Ragnar Nilsson (Uppsala, 13363)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.4 MB, öppnas i nytt fönster.

Bondärterna ute på åkrarna kastade man på torrt granris, så att de ej skulle ruttna på marken. Kallades också åkerärter. Man slagtröskade dessa och sedan kastade man dem som säd.

Berättat av: Brita Stina Ersson (född 1846), Knut Oskar Lindblad (född 1879)
Plats: Järnboås, Västmanland
Upptecknat: 1936 av Martin Lindblad (Uppsala, 9205)

De ärter som odlades i trädgården, voro vanligen av ett slag som kallades harlortsärter. De voro stora och till färgen grågröna, men blevo efter kokning bruna. Dessutom förekommo sockerärter och ett större eller mindre åkerstycke med åkerärter.

Berättat av: Lovisa Jansson (född 1853)
Plats: Fellingsbro, Västmanland
Upptecknat: 1953 av Olof Norman (Uppsala, 9960)

Sådd av ärter: ärter såddes på mager åker och harvades ned. Man brukade lägga på ris eller sätta ned spön på åkrarna eller sängarna. Till ärtland tog man ett stycke av en mager haverstubb.

Plats: Ljusnarsberg, Västmanland
Upptecknat: 1931 av Fredrik Andersson-Vester (Uppsala, 3059)
Se hela uppteckningen Pdf, 8.1 MB, öppnas i nytt fönster.

Ångermanland

Så ärter: De såddes på ungefär samma sätt som korn, men mycket tunnare. Man brukade säga, att ärter skulle sås så tunt, att en årsgammal gris kunde ligga mellan varje ärtväxt.

Berättat av: Olov Olsson (född 1879), Jonas Forsberg (född 1868)
Plats: Hädanberg, Anundsjö, Ångermanland
Upptecknat: 1936 av Asta Hammarberg (Uppsala, 9389)
Se hela uppteckningen Pdf, 3.3 MB, öppnas i nytt fönster.

Fler röster från Ångermanland

De ärter som odlades i kryddgården var troligen spritärter. Ärtskidorna blev ej stora, men trinda och hårda samt mognade fort. För att behålla dem till nästa år, trädde man ärtskidorna på en tråd och sen hängdes dem på ett torrt ställe. Man åt lika gärna råa som kokta ärter.---

Har aldrig odlats på fältet i större mängd hos oss. Ärtvälling, troligen på köpta ärter och mjölk med smörbrunn i mitten.

Berättat av: Hedvig Johansson
Plats: Bjurholm, Ångermanland
Upptecknat: 1934 (Uppsala, 7867)

Östergötland

Sockerärter, stensärter, märgärter, gröna ärter, gula ärter odlades.
Malde ärtmjöl till pannkakor. Blev beskt.

Berättat av: Hilma Isaksson (född 1874)
Plats: Tjärstad, Östergötland
Upptecknat: 1942 av Per Aggemark (Uppsala, 15658)

Fler röster från Östergötland

Av matärter ha under det senaste halvseklet ej odlats andra sorter än vanliga gula och gröna matärter och bråärter, ett slags tidiga vita matärter.

Berättat av: Axel Karlsson
Plats: V Harg Östergötland
Upptecknat: 1936 (Uppsala, 9065)

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att få kommentera

Stängd för fler kommentarer

Uppdaterad 08 december 2021

Sidansvarig: Webbredaktören