Hönshållning

Höns som äggproducenter

Här i landet har höns funnits sedan mer än 2 000 år. Ganska snabbt spreds de norrut, men längst i norr och i nordvästra delen av landet var det inte lika vanligt med höns i äldre tid. Det kan delvis förklaras med ett kallare klimat och mindre spannmålsodling.

Hönsen hölls enbart som äggproducenter för det egna behovet. Det var inte vanligt att de slaktades och tillagades, en seg gammal höna har aldrig varit uppskattad. Det var bara i högreståndsmiljöer man födde upp höns och tuppar till slakt. Hönshållningen var annars ganska extensiv och hönorna hade oftast inte ens reden att värpa i.

Äggproduktionen gick ner under vintern och var det just i påsktid som hönorna började värpa ordentligt igen. Det passade bra att kunna frossa i ägg då, när matförråden ofta började tömmas. Särskilt bra under den katolska tiden, då äggen inte var tillåtna att ätas under fastan före påsk.

Kvinnors kapital

I slutet av 1800-talet blev även hönsskötsel en viktig binäring inom jordbruket. Det var i allmänhet kvinnornas ansvar och avkastningen från äggförsäljningen var deras egen inkomst. ”Äggpengar” blev ett begrepp. En av berättelserna från arkivet skildrar en en soldathustru som har byggt upp en större hönsgård, ganska typiskt för många kvinnor på landsbygden under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Förbättrade kommunikationer gjorde också att det blev lättare att få kontakt med kunder och återförsäljare.

Hönsraser

Under 1800-talet fanns det fortfarande många olika så kallade lantraser av höns över landet. I slutet av 1800-talet grundades föreningar för fjäderfäavel och mer högavkastande raser importerades. Vit Leghorn var den höna som var dominerande fram på 1960-talet. Nu har äggproduktionen alltmer rationaliserats och nya raser har konkurrerat ut Leghorn. Men samtidigt finns det föreningar som bevarar flera av de gamla lantraserna som Hedemorahönan, Ölandshöna, Skånsk blommehöna och Orusthönan. De har på många sätt anpassats efter lokala förhållanden och klimat.