John Westin

Om ägg- och duntäkt i Stockholms skärgård

Att insamla ägg kallades för att ”ägga”--- Av ägg insamlades sådana huvudsakligen från storskrak och måsfåglar, men det hände nog inte så sällan att även andra sjöfågelägg slank med, särskilt då i områden, som inte bevakades under den aktuella tiden.

I innner- och mellanskärgården var det främst storskrakens bon som skattades. Den är den enda av sjöfåglarna - jämte kniporna, som inte häckar i skärgården - som värper i holk. För att få ”skräckorna” att häcka på den egna marken satte man upp holkar för dem. Holkarna utgjordes av ihåliga granstammar, som avsågats till lämplig längd och försetts med botten och ett något sluttande tak. Skrakhonorna värpte även i ihåliga ekar, och man höll reda på även dessa bon och skattade (äggade) även dem. Det var sas en ”hönsfarm” i liten skala. En markägare hade sällan mer än 15–20 holkar, vanligen bara 5–10 stycken. Min far hade endast 4 holkar och ett bo i en ek, på Korsö, Möja.

Holkar tillverkade av bräder var också vanliga. Tidigt på våren, innan storskraken börjat se sig om efter bostad, såg man över sina holkar, kände på tak och bottnar, rensade bort gamla äggskal, rev ut eventuella ekorr- och ugglebon och fyllde på redet med torr mull och gräs. När honorna lagt sina 1213 ägg, tog man 7–8 stycken. Om man tog för många kunde det hända att skräckan flyttade. En del började ”ägga” när honan lagt 5–6 ägg, man tog då 3–4 stycken och räknade med att hon ändå skulle lägga fullt antal, så att man kunde ”ägga” en gång till. Några större mängder ägg blev det inte.

När jag var skolpojke (8-9 år) såg jag i en låda i en sjöbod på en gång ett 30-tal skrakägg och några ådägg (ejder-). Vi smög oss in och hade vi blivit ertappade hade det nog vankats stryk, för ingen ville precis visa hur mycket ägg an tog. Det var inte heller passande att fråga om sådant.

Äggen åts antingen kokta hela eller inblandade i äggpannkaka. De hade en lätt transmak, men då man inte hade så gott om hönsägg i skärgården - inte alla hade höns, och hade man det var det oftast inte mer än 4–5 stycken - så kom sjöfågeläggen väl till pass som omväxling i kosthållet.

Av måsfåglarnas ägg var det ljusornas (=sillmås) som var begärligast, därför att de är stora som ordinära hönsägg, men man tog rubb och stubb även fisktärnans ägg, som kallades tärnsbultar. Måsägg tog man även i inner- och mellanskärgården, men som de ansågs som var mans egendom, blev det inte så många per man. Där framträder skillnaden i förhållandet till ytterskärgården, där insamling av måsägg var det väsentligaste ägg-fånget. Holkar för skrak var däremot inte vanliga i ytterskärgården. Storskrak höll förr vanligen inte till där, utan var en inner- och mellanskärgårdens fågel. Efter totalfredningen har förhållandet nu blivit ett annat, skrak har ökat i utskärgårdarna, och ejdern, som i början av 1900-talet var sällsynt i mellanskärgården, är nu allmän där och alldeles orädd trots den ökade bebyggelsen och trafiken.

Ett personligt minne har jag av äggning från måsfåglar. Under värnpliktsåren tjänstgjorde jag ombord på sjömätningsfartyg i området Nynäshamn – Landsort. När vi gjorde strandhugg på skären - i maj - för att bygga ”signaler”, avbetade vi skären och tog de ägg vi hittade, detta till stort förtret för bla fyrvaktaren på Mellsten, som var van att ”ägga” ostörd. Kosten ombord var mager och enformig under krigsåren, och kocken rörde gärna till en äggpannkaka åt oss sjömätare.

Äggningen fortsatte nog länge efter det att den blivit förbjuden (under andra världskriget gjorde myndigheterna propaganda för insamling av måsägg). Men det som bidragit till att man nu inte samlar sjöfågelägg är, förutom förbudet, den rikliga tillgången på hönsägg och en viss kräsenhet. Man gillar inte transmaken.

Plats: Möja och Blidö, Uppland
Upptecknat: 1973 av John Westin (Uppsala 28969)